Kategori: Berättelser ur livet

Jag inser nu att jag slagit in på fel väg. Min avsikt var att återvända till februaris början och söka mig tillbaka till sorgen och chocken för att inte låta dem begravas under allt det skrämmande som hände sedan, för att inte hela tiden i det fördolda brottas med den där underliggande ouppklarade smärtan. Men vägen, som särskilt gårdagens text kom att föra mig längs, var för tung att gå, för omöjlig att uthärda. Jag måste välja en omväg, någonting som ger lite ljus, tänkte jag. Igår kväll när jag tittade upp mot bokhyllan här i balkongrummet fick jag syn på ”Innamoramento e amore” av Francesco Alberoni (den finns på svenska också om någon här vill läsa den på det språket) och jag tänkte på något jag mindes från min läsning av den en gång för länge sedan. Jag tog ner boken från hyllan och började bläddra men märkte att jag inte kunde samla mig till att läsa. I stället läste jag ur minnet bland det jag en gång tror mig ha läst. Jag läste det där om att de stora banbrytande förälskelserna ofta föds ur nöd, utvägslöshet och förtvivlan. Att det är när man står på botten som de dyker upp. Kanske står det inte just så i boken, men något besläktat finns där helt säkert.

Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill eller tror mig kunna nå med detta, kanske ett slags andrum, en paus från desperationen. Och kanske kan det också vara en väg för någon annan till något som liknar glädje eller hopp.

Jag fortsätter min rituella vandring bakåt i de krokar det blir. Det är inte ordningsföljden som är det viktiga utan detta försöka se vad som hände – då och då och då. Idag tar jag spårvagnen ut från Brnos centrum och åker till krematoriet och begravningsplatsen runt det. Jag återvänder till den sjuttonde februari (att det också var vår bröllopsdag visar bara tillvarons cirklar, ingenting annat) och till ceremonin i krematoriet. Bilden är tagen någon timme innan från ett hörn av parken bakom krematoriebyggnaden. I fjärran ser man Špilberk – så fort man är på lite högre höjd i Brno ser man egentligen alltid Špilberk.

Under ceremonin höll jag det där egendomliga talet som inga utom Alexandra och Rudolf förstod orden i. Men båda visste i förväg vad jag skulle säga och de hade gett sin tillåtelse. Jag stod vid ett slags pulpet och jag visste att jag efteråt skulle trycka på en liten svart knapp. Knapptryckningen skulle markera nästa steg i ceremonin. Jag samlade mig och lyckades att hålla mig stående och talande:

”Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.

Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.”

Ja, jag har bestämt mig för att försöka leta mig igenom det jag har täckt över med glömskan och stundens kamp mot ensamheten och rädslan. (Jag tänker tala så här öppet och därför måste jag be er att vara återhållsamma med sådant som för mig blir till ett otäckt låtsasvetande – ta inte illa upp, men allt är mycket bräckligt här hos mig, i mig!) Jag visar en bild tagen en kväll från Ponte Rosso. Det är stilla och jag ser ut mot havet.

Det är kvällen innan allting sattes i rullning mot stupet. Jag vet ingenting här och därför vill jag börja just här. Dagen efter förändrades min värld utan att jag visste det, men jag kände något slå ner på mig. Och nästa dag kom vissheten om förlusten, en av mitt livs största katastrofer.

Dagarna är en kamp och jag märker att jag gång på gång pressas till marken. Hela räckan av katastrofer och faror som hopat sig i mitt liv är mer än jag klarar eller jag kanske ska säga att jag gång på gång som genom ett under klarar det, men hur många under kan det finnas? Idag tänkte jag att jag kanske måste börja från början från den där dagen i Trieste i början av februari när jag fick ett konstigt meddelande i min telefon. Så småningom lyckades jag tyda det: René hade plötsligt dött i Brno dagen innan jag fick meddelandet och dagen efter att jag senast bytte några ord med honom. Ja, vi var skilda sedan många år, men den saken är något annat och kan inte höra hit.

Några dagar senare var vi samlade i Brno, Rudolf som farit till Europa från Kapstaden och Alexandra och Federico som kommit från Trieste och jag som tagit omvägen via Zagreb för att lämna Miki hos en vän (någon vecka senare hämtade jag honom till Brno, men det är en annan historia). Vi gick mycket och utförde alla ritualerna – både de banala och de djupa. Många gånger gick vi till Poutník, en ölstuga som René ofta gått till. En dag fick någon av oss, jag tror det var Rudolf, syn på ett fotografi i ett hörn av lokalen. Alldeles i mitten av fotot står René med stängda ögon. Vi eller kanske bara jag tänkte att det kanske kunde vara taget för en sex-sju år sedan.

Den dagen var det nog bara Alex, Rudolf och jag som var där. Federico gjorde något annat, kanske försökte han läsa lite. Vi tittade alla tre noga på bilden och tog bilder. Alex tog en bild på mitt tittande.

Och så gick vi ut igen och vidare genom gallergrinden och vände blickarna bakåt mot den lilla gränden eller platsen utanför Poutník och jag spanade uppåt mot denna pavlač som ramar in övervåningen. ”Pavlač” var också det sista ordet René skrev till mig dagen innan han dog.

Nej, jag vill väl egentligen inte berätta något. Allt är samma berättelse eller ingen alls. Kunde ha sett ut så här nu eller härom kvällen. Vukovarska, Miki och jag. Kanske vet Miki mer än jag om tillvaron och luften är ljum och mild som andra vårar. Vägen hem är vägen hem.