Kategori: Berättelser ur livet

Hur lever vi nu då, Miki och jag, inte så lätt kanske, men ändå liksom drägligt och Miki som är hund och ung fylls då och då av glädjens kraft. Dagarna rör sig i ett slags öglande kretsar. De fasta punkterna är inomhus fast då rör jag mig långt bort genom zoom och skype medan Miki är kvar på golvet eller soffan. Jag håller mig stenhårt i schack med lugnande medel (lagom lite men inte för lite) och ett strängt gymnastikprogram som utförs tre gånger varje dag och så löper ett minimalistiskt städprojekt som en tunn ledstång genom dagen – en hylla, en pappershög eller en golvyta på någon kvadratmeter. Jag håller lektioner och går igenom texter enligt scheman som är en blandning av normalitet och intrikata mönster av själavårdsförsök. När jag vänder mig utåt till nätvärlden undviker jag allt som har med prognoser och hypoteser att göra. Inget sådant vill jag plåga mina medmänniskor med. Och mitt nyhetsintag inskränker sig ofta till några minuter på tv med Vili Beroš, vår hälsovårdsminister här. Jag lyssnar lite på vad som händer här i landet och så stänger jag av.

När Miki och jag är ute går vi på morgonen till den stora parken vid Vukovarska. Jag kastar inga bollar längre för Miki har låtit mig veta att han tröttnat på att hämta dem. Imorse satt jag i halvsolen på en bänk och läste några mail och kände på vårluften. Miki drog sig in på skuggsidan med nosen mot marken.

På eftermiddagarna eller kanske vid middagstid går vi ofta till vår plats under popplarna nära den där betongmuren som också är en favorit. Det beror på hur högt solen står om vi väljer popplarna eller muren. Igår satt vi en ganska lång stund under den ena poppeln med blickarna riktade mot den andra.

Jag lutade mig mot trädstammen som har en skrovlig och räfflad yta. Solen silade in genom grenverket och jag tänkte tankar som böljade hit och dit. En vallvisa fläktade förbi: ”Aspen bad mig leta leta, linden bad mig vila, björken lovade mig kvast när kvällen skulle bliva”. Men samtidigt såg jag hallonbuskarna där uppe i kanten i trädgården i Laubach och jag var fyra år, nästan fem, kanske hörs floden Werra brusa där nedanför. Men så med ens byttes bilden och jag såg Miki och mig gå genom den lilla slovenska staden Kranj uppåt uppåt för många trappor. Sådant händer när man sitter under en poppel.

Miki spanade ut mot Vukovarska och levde i nuet, fast hur vet jag det? Kanske mindes också han något från andra tider. Kanske dök för hans inre bilder upp från parken runt slottet Pejačević där han levde sin hårda barndom som ensam jägare.

På morgnarna går Miki och jag ganska ofta till den stora stängselomgärdade parken vid Vukovarska. Den numera nästan tom, fast den här veckan blir det tillåtet för barnen att leka på lekplatsen där igen, så längre fram på dagen blir det kanske ett annat liv.

Vi går under blommande träd, dem vi ser här är nog ett slags kastanjer. Vackra är de i alla fall och höga. Jag har med mig en boll som jag kastar då och då, men Miki tycker att det är en ganska dålig boll, så för det mesta låtsas han bara att han tänker springa efter den. Ni ser den ligga där gul.

Och just den här gången får han syn på något mycket mera spännande. En långbent rödbrun hund som han kastar sig iväg efter.

Ja, det hela gick bra. Den rödbruna var en tik och de lekte lite hastigt och sedan högg jag tag i kopplet på min krulltott och vi gick hemåt igen.

Så har då äntligen de fantastiska handgjorda maskerna nått hit till Zagreb från Brno. Första omgången blev kanske stulen, men de här kom fram! Tack Irina!

Vi går inte långt men ofta är vi borta ganska länge. Idag är det nog sommar på sätt och vis – 27 grader i skuggan ser jag – och Miki och jag har varit länge på vår plats under popplarna.

Det är två popplar som står ganska nära varandra och mellanrummet är ett slags värld. Där sitter jag lutad mot den ena stammen och Miki ligger i gräset. Jag ser bilarna susa förbi längs Vukovarska eller Heinzelova och i fjärran, om jag lutar mig lite framåt eller bakåt – vad som är bak och vad som är fram i denna värld går inte att veta – ser jag Medvednicas böljande silhuett. Det är bara i den här tiden som någon kan välja en plats som denna för sina dagliga utflykter. Vi ser världen och människorna men behöver inte möta någon. Ja, Miki saknar kanske vissa hundmöten, men bara vissa, för han kan vara lite reserverad och tycker ofta att det är minst lika intressant att undersöka spåren av verkligheten som att möta verkligheten själv. Han är en läsare och analytiker.

Tiden som går när vi vistas här i poppelvärlden flyter fram som den där floden i Hesses ”Siddhartha”. Och vi är kanske båda på väg att bli Vasudeva.

Vi lever i den inre cirkeln sedan en obestämd tid – den långa dagen och den långa natten i en sällsam fläta. Jag träffar inga mänskor – ropar eller vinkar lite på håll. Miki träffar ytterst sällan någon hund, för de flesta går strikt kopplade nu. Vår gemenskap går över artgränsen och ibland vet vi nog inte hur mycket vi förstår av varandra. Jag vet nu att skillnaden mellan en och två är en absolut skillnad – och nu talar jag, utan att vilja ringakta Miki, om det inomartsliga. Han ser det kanske på ett liknande sätt från sitt hundhåll. Dagarna har varit varma, fast härom dagen föll temperaturen från 27 till 17 i skuggan. Bilden är från en varmare dag än denna, en dag jag är ganska osäker på hur den ska placeras i tiden, en dag inifrån den där långa flätan.