Hur lever vi nu då, Miki och jag, inte så lätt kanske, men ändå liksom drägligt och Miki som är hund och ung fylls då och då av glädjens kraft. Dagarna rör sig i ett slags öglande kretsar. De fasta punkterna är inomhus fast då rör jag mig långt bort genom zoom och skype medan Miki är kvar på golvet eller soffan. Jag håller mig stenhårt i schack med lugnande medel (lagom lite men inte för lite) och ett strängt gymnastikprogram som utförs tre gånger varje dag och så löper ett minimalistiskt städprojekt som en tunn ledstång genom dagen – en hylla, en pappershög eller en golvyta på någon kvadratmeter. Jag håller lektioner och går igenom texter enligt scheman som är en blandning av normalitet och intrikata mönster av själavårdsförsök. När jag vänder mig utåt till nätvärlden undviker jag allt som har med prognoser och hypoteser att göra. Inget sådant vill jag plåga mina medmänniskor med. Och mitt nyhetsintag inskränker sig ofta till några minuter på tv med Vili Beroš, vår hälsovårdsminister här. Jag lyssnar lite på vad som händer här i landet och så stänger jag av.
När Miki och jag är ute går vi på morgonen till den stora parken vid Vukovarska. Jag kastar inga bollar längre för Miki har låtit mig veta att han tröttnat på att hämta dem. Imorse satt jag i halvsolen på en bänk och läste några mail och kände på vårluften. Miki drog sig in på skuggsidan med nosen mot marken.
På eftermiddagarna eller kanske vid middagstid går vi ofta till vår plats under popplarna nära den där betongmuren som också är en favorit. Det beror på hur högt solen står om vi väljer popplarna eller muren. Igår satt vi en ganska lång stund under den ena poppeln med blickarna riktade mot den andra.
Jag lutade mig mot trädstammen som har en skrovlig och räfflad yta. Solen silade in genom grenverket och jag tänkte tankar som böljade hit och dit. En vallvisa fläktade förbi: ”Aspen bad mig leta leta, linden bad mig vila, björken lovade mig kvast när kvällen skulle bliva”. Men samtidigt såg jag hallonbuskarna där uppe i kanten i trädgården i Laubach och jag var fyra år, nästan fem, kanske hörs floden Werra brusa där nedanför. Men så med ens byttes bilden och jag såg Miki och mig gå genom den lilla slovenska staden Kranj uppåt uppåt för många trappor. Sådant händer när man sitter under en poppel.
Miki spanade ut mot Vukovarska och levde i nuet, fast hur vet jag det? Kanske mindes också han något från andra tider. Kanske dök för hans inre bilder upp från parken runt slottet Pejačević där han levde sin hårda barndom som ensam jägare.
