Kategori: Berättelser ur livet

Vi går inte långt men ofta är vi borta ganska länge. Idag är det nog sommar på sätt och vis – 27 grader i skuggan ser jag – och Miki och jag har varit länge på vår plats under popplarna.

Det är två popplar som står ganska nära varandra och mellanrummet är ett slags värld. Där sitter jag lutad mot den ena stammen och Miki ligger i gräset. Jag ser bilarna susa förbi längs Vukovarska eller Heinzelova och i fjärran, om jag lutar mig lite framåt eller bakåt – vad som är bak och vad som är fram i denna värld går inte att veta – ser jag Medvednicas böljande silhuett. Det är bara i den här tiden som någon kan välja en plats som denna för sina dagliga utflykter. Vi ser världen och människorna men behöver inte möta någon. Ja, Miki saknar kanske vissa hundmöten, men bara vissa, för han kan vara lite reserverad och tycker ofta att det är minst lika intressant att undersöka spåren av verkligheten som att möta verkligheten själv. Han är en läsare och analytiker.

Tiden som går när vi vistas här i poppelvärlden flyter fram som den där floden i Hesses ”Siddhartha”. Och vi är kanske båda på väg att bli Vasudeva.

Vi lever i den inre cirkeln sedan en obestämd tid – den långa dagen och den långa natten i en sällsam fläta. Jag träffar inga mänskor – ropar eller vinkar lite på håll. Miki träffar ytterst sällan någon hund, för de flesta går strikt kopplade nu. Vår gemenskap går över artgränsen och ibland vet vi nog inte hur mycket vi förstår av varandra. Jag vet nu att skillnaden mellan en och två är en absolut skillnad – och nu talar jag, utan att vilja ringakta Miki, om det inomartsliga. Han ser det kanske på ett liknande sätt från sitt hundhåll. Dagarna har varit varma, fast härom dagen föll temperaturen från 27 till 17 i skuggan. Bilden är från en varmare dag än denna, en dag jag är ganska osäker på hur den ska placeras i tiden, en dag inifrån den där långa flätan.

Sedan en tid tiger jag i den här besynnerliga nätvärlden. Av olika skäl, inget av dem tänker jag nämna, det är inte viktigt varken att säga eller veta. Men nu vill jag visa er en bild ur det fördolda, en scen ur den marknära värld, där grässtråna är himmelshöga träd och där händelserna utspelar sig bland tuvorna. Där de uråldriga urvarelserna lever som de levat i kanske miljontals år.

Vi håller oss vid synranden för andra som möjligen passerar någonstans. Världen ligger platt och utsträckt och mycket få bilar far förbi längs Vukovarska, så vi vågar oss nära den stora trafikleden. Ja, ”trafik”, vad var nu det? Maskros och tusensköna blommar i gräset och kanske är allt nu vårt på denna vår ”Osterspaziergang”.

Under ett ögonblick möter vi oss själva i speglingen i ett fönsterglas. Jag missar precis att få med texten ”Ostanite doma” på bilden, men jag lovar att skylten finns där strax bakom.

Miki blev ullsuddig och jag ser onaturligt glad ut. Ja, vad ska man göra? Hur blir man efter veckor av isolering? Så här kanske. Tack och lov för maskrosorna!

Och där borta i fjärran höjer Medvednica sin skogiga rygg. När kommer vi dit igen? Inga bussar eller spårvagnar går längre och kanske blir berget också förbjudet område, det går inte att veta. Men gräsplättarna finns och gatorna och parkeringsplatserna. Och sommarvärmen.

Det är en gränslöst vacker morgon, det är påskafton och nyss rörde Miki och jag oss försiktigt i små cirklar och ovaler i det limbo som nu är vår värld. Länge uppehöll vi oss i ”parken” som med mitt nya sätt att se tillvaron nog kan få heta parken utan alla förminskande tecken. Så, ja, vi gick under lindarna i parken och Miki fick lukta så länge han ville på varje tuva.

Miki undersökte grässtråna och jag undersökte hans undersökande. Kanske sökte vi under.

Världen växte under våra steg och jag bara anade hur långt det kunde vara till vår port. Jag såg upp i lindarna och märkte att deras löv är nära sin hjärtfulländning. Och jag tänkte att om någon månad kommer sedan den berusande blomstertiden då de varma nätterna går under i lindblomssötma. Allt detta finns ännu.

Och nu är vi här i balkongrummet igen. Miki ligger utsträckt på sidan här på golvet och jag sitter och syr om en ansiktsmask som inte riktigt passar. Jag använder tråd från en av de där en-kunas trådrullarna jag köpte på Hrelić för några år sedan och nålen är från det lilla syetuiet som jag tog med mig som minne från Čápkova. Det var det etuiet vi i en annan tid hade med oss på resorna genom Europa: René, barnen och jag. Utanför är det tyst sånär som på lite fågelkvitter.