Dagarna går med arbete, mina minimalistiska städprojekt, tre gånger gympa om dagen, Hoffmann-översättningen, samtalen hit och dit genom världen och så Mikis och mina promenader. Varje gång vi kommer in igen känns det som om vi räddat oss till vår ö.
Annars kastar vi boll genom rummen, de rum som ryms på 46 kvadrat. Och så håller vi playa i balkongrummet någon stund på eftermiddagen.
Ja, och jordbävningsväskan står inte längre vid ytterdörren. Hoppas det är klokt.
Jag ser oss gå längs den vågiga linjen mellan hopp och fruktan. Försommaren är här, det här året med större tystnad, så därför kanske vackrare än andra år. Miki och jag går längs Brijunska och jag fäster blicken på den mildfärgade tvätten på linan och Miki fäster nosen eller väderkornet vid något.
Tystnaden kommer ur bilarnas frånvaro eller i alla fall deras relativa frånvaro. Kanske är inte bara ljudvärlden renare utan också luften. Jag hör utländska vänner tala om att ”åka hem”. Plötsligt vill många just hem. Var är Miki och jag hemma? Här? Eller ska detta nu prövas och vägas och mätas? Världen har krympt till tillflykter och gömställen.
Jag går och vet inte och ofta vet jag inte heller att René nu är död. Ikväll dricker jag mate, ja yerba mate. I Renés kök på Čápkova hittade jag en påse mate, som jag tog med mig för att dricka någon gång. Och nu dricker jag det och undrar vad vi hade sagt till varandra i den här tiden, den tid som kom efter.
Balkongrummet, som jag nu ibland – i obetänksamma ögonblick? – önskar vore en sådan där vanlig riktig balkong, är numera, om jag slår upp de stora fönstren, vår trädgård, vår playa, vårt utsiktstorn. Det råder ett slags försommar och på eftermiddagarna trängs vi med solen under den varmaste timmen, men det finns ju också andra timmar. Ibland sitter vi bara och lyssnar på människornas och hundarnas röster här under oss i ”parken”, som nu ändå är en riktig park, liten men riktig och allt är lövgrönt som i visan om Herr Olof och älvorna.
Ja, vi går fortfarande ut, för det måste vi ju, eller i alla fall Miki, men det är ett arbete. Även om de flesta av människorna här i kvarteret är både hänsynsfulla och disciplinerade måste man ändå anstränga sig för att inte runda ett hörn på fel sätt eller tanklöst befinna sig på en smal trottoar som någon annan valt att gå längs i motsatt riktning. Men vi strävar på och känner oss väl ofta rätt sträva i vårt sätt att vara.
Vi går våra rundor här i vårt hörn av Sigečica, jag gör mitt arbete och vi äter och dricker. Var vår värld verkligen så mycket större förr? Säkert inte varje dag. Fast vi går lite annorlunda nu och korsar gatorna oftare än förr, det passerar ju inte så många bilar här längre. Vi går på gräsremsor som man egentligen inte går på, men vill man respektera avstånden så blir trottoarerna bara en av de ytor som finns att gå på. Gatorna, parkerna, gräsplättarna, grusplanerna, parkeringsplatserna och trottoarerna är alla delar av jordens yta och nu gör vi mindre och mindre skillnad mellan dem, bara vi inte går för nära någon. Miki och jag får gå nära varandra för vi hör till samma enhet i den här nya uppdelningen av världen. Och här på bilden ser ni Miki gå från skugga till ljus och mina händers skugga syns i nedre hörnet.
Vackra varma vårdagar drar förbi. Ingen vet vart de går. Jag tänker att jag inte vill veta allt och att det är mycket lite jag vet. De blommande träden talar om det de vill, kanske ingenting. Vi går förbi huset där Vesna bor. Jag vinkar upp mot fönstret i fantasin, fast kanske är hon alldeles intill rutan eller så dansar hon en bit in i rummet. Det vet jag att hon kan göra. Vi svänger förbi bakom Veronikas ostkiosk.
I dessa dagar går vi oftare bakom än framför. Fåglarna visslar till varandra. De måste tänka på sitt, ett fågelliv är fyllt av risker. Ett liv är fyllt av risker. Jag lutar blicken mot trädets stam, Miki nosar i gräset. Vi är där vi är. Motorljud blir allt ovanligare och luften blir kanske lättare. Området för vetande är smalt och obestämt.