Jag ser oss gå längs den vågiga linjen mellan hopp och fruktan. Försommaren är här, det här året med större tystnad, så därför kanske vackrare än andra år. Miki och jag går längs Brijunska och jag fäster blicken på den mildfärgade tvätten på linan och Miki fäster nosen eller väderkornet vid något.
Tystnaden kommer ur bilarnas frånvaro eller i alla fall deras relativa frånvaro. Kanske är inte bara ljudvärlden renare utan också luften. Jag hör utländska vänner tala om att ”åka hem”. Plötsligt vill många just hem. Var är Miki och jag hemma? Här? Eller ska detta nu prövas och vägas och mätas? Världen har krympt till tillflykter och gömställen.
Jag går och vet inte och ofta vet jag inte heller att René nu är död. Ikväll dricker jag mate, ja yerba mate. I Renés kök på Čápkova hittade jag en påse mate, som jag tog med mig för att dricka någon gång. Och nu dricker jag det och undrar vad vi hade sagt till varandra i den här tiden, den tid som kom efter.