Balkongrummet, som jag nu ibland – i obetänksamma ögonblick? – önskar vore en sådan där vanlig riktig balkong, är numera, om jag slår upp de stora fönstren, vår trädgård, vår playa, vårt utsiktstorn. Det råder ett slags försommar och på eftermiddagarna trängs vi med solen under den varmaste timmen, men det finns ju också andra timmar. Ibland sitter vi bara och lyssnar på människornas och hundarnas röster här under oss i ”parken”, som nu ändå är en riktig park, liten men riktig och allt är lövgrönt som i visan om Herr Olof och älvorna.
Ja, vi går fortfarande ut, för det måste vi ju, eller i alla fall Miki, men det är ett arbete. Även om de flesta av människorna här i kvarteret är både hänsynsfulla och disciplinerade måste man ändå anstränga sig för att inte runda ett hörn på fel sätt eller tanklöst befinna sig på en smal trottoar som någon annan valt att gå längs i motsatt riktning. Men vi strävar på och känner oss väl ofta rätt sträva i vårt sätt att vara.