Vi går längs Hvarska, Miki och jag, och det ser ut som förra våren eller någon annan vår.
Solen är här och värmen med den. Vi ser mycket få människor och dem vi ser ser vi följa hemligt utstakade vägar. Aldrig komma för nära någon lyder den tysta överenskommelsen. Den nya vaksamheten spanar åt alla håll och jag är någon annan än den jag var för bara några veckor sedan. Men våren är vår och blomstrar som våren gör och jag tror på tillvarons mysterier.
Nej, jag följer inte med i allt som händer, mitt sammanbrott ligger för nära, frasar och skrapar ännu i nacken och ilar genom tänder och blod. Men jag lever och arbetar igen och idag samtalade vi via den mytiska blåskimrande insekten zoom om våra upplevelser kring ”Ballets suédois – konst, dans och sena nätter”, ett program jag härmed rekommenderar till den som har öra och önskan. Det finns öar i grymhets hav och på en av dem strandade en gång ”Ballets suédois” och dit kan man ännu vilja.
Vid sidan om, invävda i grändernas mellanrum, finns något som kanske andas frihet, en frihet utan åthävor. Här växer det och det och här sköter någon något, här byggs det långsamt och stegvis, här blommar det underbart från krokiga kvistar och ingenting påminner om vilken tid vi lever i. Om man stannar tillräckligt kort här kan man skapa sig en evighet av blå himmel, lite grönska och en brädvägg i solen. Ville någon något mer? Kanske en smal veranda att dricka kaffe på eller ett jordgubbsland att ha framtidsplaner med?
Idag kom några bilder från fotografen Radim Dibdiak i Brno. Här är den ena:
Den är från minneskonserten för René i Black Box Cafe i Brno. Vid bordet känner några av er igen Alex, Rudolf och mig. På golvet bakom Rudolf någonstans anar man Miki. Detta hände nog på kvällen den 21 februari, två veckor efter hans död.
Livet ligger isärtaget i skikt. Vid ytterdörren står ännu jordbävningsväskan packad – den får stå där. Genom fönstret i balkongrummet hör vi en hund skälla. Miki spetsar öronen men svarar inte. Jag lyssnar på Paul Simons ”The Boy in the Bubble” och den ena textraden förvandlas till förfluten tid: ”Those were the days of miracle and wonder”. Och jag tänker på dagarna i Brno, som verkade så gränslöst tunga då, som var så tunga. Jag tänker på vägarna vi följde med de många svåra ”stationerna”, ända från den där förmiddagen på begravningsbyrån tills vi slutligen en blåsig kväll nådde floden Svitava. Men ändå silade ljuset ibland in genom dunklet. Jag hittade nyss en bild på dem jag delade de här dagarna med. Där står de en kall dag utanför Poutník vid ett bord med fyllda ölsejdlar och vitlöksstinn Hermelín och jag hör inifrån mig själv: ”Those were the days of miracle and wonder…”
Ibland glömmer jag att du är död, det är ju inte så länge sedan du dog och världen gungar nu så våldsamt att det inte är lätt att skilja nu från då. Då och då kommer det över att jag vill fråga dig om något som rör de här obegripliga förloppen, jag menar inte jordbävningen, som nu kanske är förbi, ja, kanske, utan den där stora nya växande otryggheten. De där vågorna som väller in i ständigt nya skepnader. Vet du något om det ifrån den andra sidan?
I Brno trodde jag att jag nått djupet och slutet, men nu anar jag att det som hände där hör till den ljusa tiden, den tid då världen ännu var begriplig, då sorg var sorg och smärta smärta.