Idag kom några bilder från fotografen Radim Dibdiak i Brno. Här är den ena:
Den är från minneskonserten för René i Black Box Cafe i Brno. Vid bordet känner några av er igen Alex, Rudolf och mig. På golvet bakom Rudolf någonstans anar man Miki. Detta hände nog på kvällen den 21 februari, två veckor efter hans död.
Livet ligger isärtaget i skikt. Vid ytterdörren står ännu jordbävningsväskan packad – den får stå där. Genom fönstret i balkongrummet hör vi en hund skälla. Miki spetsar öronen men svarar inte. Jag lyssnar på Paul Simons ”The Boy in the Bubble” och den ena textraden förvandlas till förfluten tid: ”Those were the days of miracle and wonder”. Och jag tänker på dagarna i Brno, som verkade så gränslöst tunga då, som var så tunga. Jag tänker på vägarna vi följde med de många svåra ”stationerna”, ända från den där förmiddagen på begravningsbyrån tills vi slutligen en blåsig kväll nådde floden Svitava. Men ändå silade ljuset ibland in genom dunklet. Jag hittade nyss en bild på dem jag delade de här dagarna med. Där står de en kall dag utanför Poutník vid ett bord med fyllda ölsejdlar och vitlöksstinn Hermelín och jag hör inifrån mig själv: ”Those were the days of miracle and wonder…”
Ibland glömmer jag att du är död, det är ju inte så länge sedan du dog och världen gungar nu så våldsamt att det inte är lätt att skilja nu från då. Då och då kommer det över att jag vill fråga dig om något som rör de här obegripliga förloppen, jag menar inte jordbävningen, som nu kanske är förbi, ja, kanske, utan den där stora nya växande otryggheten. De där vågorna som väller in i ständigt nya skepnader. Vet du något om det ifrån den andra sidan?
I Brno trodde jag att jag nått djupet och slutet, men nu anar jag att det som hände där hör till den ljusa tiden, den tid då världen ännu var begriplig, då sorg var sorg och smärta smärta.
Varje morgon tittar jag på nyheter på tv och däremellan dyker små kortnyheter ”bez komentara” (utan kommentar) upp. Imorse tog jag två bilder på sådana här korta snuttar, inslag som rörde coronaviruset. Den ena var från Tjeckien och visade kvinnor vid symaskiner och den handlade om hemtillverkning av skyddsmasker.
Den andra var från Georgien och den visade en välsignelserit – tre eller fyra män (präster?) stänkte vigvatten från taket på en bil som for genom Tbilisi.
Bilder som visar människan i världen. Vad gör vi när fara hotar?
Mitt inne i denna tid av död och sorg och hot blommar magnolian med allt sitt överdåd. Just när jag tog bilden kom två gamla damer förbi och en av dem frågade mig vad det var för ett träd. Tacksam över frågan gav jag henne svaret: Magnolija. Båda log och upprepade ordet med ett magiskt tonfall.
