Livet ligger isärtaget i skikt. Vid ytterdörren står ännu jordbävningsväskan packad – den får stå där. Genom fönstret i balkongrummet hör vi en hund skälla. Miki spetsar öronen men svarar inte. Jag lyssnar på Paul Simons ”The Boy in the Bubble” och den ena textraden förvandlas till förfluten tid: ”Those were the days of miracle and wonder”. Och jag tänker på dagarna i Brno, som verkade så gränslöst tunga då, som var så tunga. Jag tänker på vägarna vi följde med de många svåra ”stationerna”, ända från den där förmiddagen på begravningsbyrån tills vi slutligen en blåsig kväll nådde floden Svitava. Men ändå silade ljuset ibland in genom dunklet. Jag hittade nyss en bild på dem jag delade de här dagarna med. Där står de en kall dag utanför Poutník vid ett bord med fyllda ölsejdlar och vitlöksstinn Hermelín och jag hör inifrån mig själv: ”Those were the days of miracle and wonder…”
