Jag fortsätter min rituella vandring bakåt i de krokar det blir. Det är inte ordningsföljden som är det viktiga utan detta försöka se vad som hände – då och då och då. Idag tar jag spårvagnen ut från Brnos centrum och åker till krematoriet och begravningsplatsen runt det. Jag återvänder till den sjuttonde februari (att det också var vår bröllopsdag visar bara tillvarons cirklar, ingenting annat) och till ceremonin i krematoriet. Bilden är tagen någon timme innan från ett hörn av parken bakom krematoriebyggnaden. I fjärran ser man Špilberk – så fort man är på lite högre höjd i Brno ser man egentligen alltid Špilberk.
Under ceremonin höll jag det där egendomliga talet som inga utom Alexandra och Rudolf förstod orden i. Men båda visste i förväg vad jag skulle säga och de hade gett sin tillåtelse. Jag stod vid ett slags pulpet och jag visste att jag efteråt skulle trycka på en liten svart knapp. Knapptryckningen skulle markera nästa steg i ceremonin. Jag samlade mig och lyckades att hålla mig stående och talande:
”Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.
Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.”