Jag inser nu att jag slagit in på fel väg. Min avsikt var att återvända till februaris början och söka mig tillbaka till sorgen och chocken för att inte låta dem begravas under allt det skrämmande som hände sedan, för att inte hela tiden i det fördolda brottas med den där underliggande ouppklarade smärtan. Men vägen, som särskilt gårdagens text kom att föra mig längs, var för tung att gå, för omöjlig att uthärda. Jag måste välja en omväg, någonting som ger lite ljus, tänkte jag. Igår kväll när jag tittade upp mot bokhyllan här i balkongrummet fick jag syn på ”Innamoramento e amore” av Francesco Alberoni (den finns på svenska också om någon här vill läsa den på det språket) och jag tänkte på något jag mindes från min läsning av den en gång för länge sedan. Jag tog ner boken från hyllan och började bläddra men märkte att jag inte kunde samla mig till att läsa. I stället läste jag ur minnet bland det jag en gång tror mig ha läst. Jag läste det där om att de stora banbrytande förälskelserna ofta föds ur nöd, utvägslöshet och förtvivlan. Att det är när man står på botten som de dyker upp. Kanske står det inte just så i boken, men något besläktat finns där helt säkert.
Nej, jag vet inte riktigt vad jag vill eller tror mig kunna nå med detta, kanske ett slags andrum, en paus från desperationen. Och kanske kan det också vara en väg för någon annan till något som liknar glädje eller hopp.