Kategori: Berättelser ur livet

Miki och jag går ofta längs Rapska, särskilt den korta sträckan mellan tvärgatorna Šipanska och Lopudska. Här har jag på ett särskilt sätt följt årens gång. Även om sträckan – på gatans ena sida i alla fall – andas tidlöshet så har mycket hänt under min tid här, många för en ytlig betraktare ganska små saker. För så där en månad sedan – men det kan också var två, tiden är numera extra svår att begripa sig på – såg jag en förmiddag att något höll på att hända vid det lilla gröna huset, ja, inte bara vid utan i det också. Några män hade just på ett grovt sätt sågat ner barrträden vid den lilla terrassen och fönster och dörr stod vidöppna och det stod säckar med obestämda saker utanför. Lite sorgsen tog jag upp mobilen för att ta en bild. Då tutade det på andra sidan gatan och sedan kom en man rusande och frågade med hög röst vad jag höll på med. Jag sa att jag mindes huset från förr, att jag mindes dem som bodde där och medan han tittade otåligt på mig la jag till att det handlade om känslor, om de känslor som minnen skapar. ”Dobro, dobro”, sa han ännu otåligare, men jag sa att detta var mitt svar på hans fråga. Kanske hade han först misstänkt mig för att ha någon form av anspråk och när jag började tala så där omständligt om minnen och känslor var han inte intresserad längre. Det förstod jag men jag tyckte att han kunde skylla sig själv. Nå, jag visar inte den bilden nu utan i stället två bilder från förr (fast inte alls från ”gamla tider”) och en från idag. Den första är från sommaren 2019 och jag lägger till en bit av den text jag skrev den dagen:

Kvällen var mild, inte ljum utan just mild. Luften kändes som balsam mot armarnas hud och vi följde Rapska. Vi passerade förbi de båda gamlingarnas övergivna lilla gröna hus med den nu alltid tomma uteplatsen, den uteplats som Londi i den där andra tiden brukade besöka det gamla paret på.

Den andra bilden är från januari 2020 (innan jag visste någonting om det som nu präglar världen). Också den har sin medföljande text:

Det ser ut som det har gjort hela tiden, men ändå har det förlorat allt sitt stillsamma liv. I den gamla tiden under den varma delen av året brukade ett gammalt par sitta på den lilla uteplatsen av sprucken betong på varsin skranglig stol vid ett litet rankigt bord. Och jag brukade gå förbi med Londi och mannen brukade gå fram till staketet och klia Londi och prata lite med henne och hon brukade vifta vänligt på svansen. Om vi någon gång kom förbi när han var inne och hans fru ute brukade hon gå in och ropa på honom och tala om vem som var på besök. Detta upprepade sig många gånger under mina första år här. Nu är Londi död sedan över tre år och mannen är död och kvinnan har jag inte sett på kanske ett år, så kanske är hon också död. Jalusierna framför fönstren hänger alltid på samma sätt, det ena lite högre och det andra lite lägre och de markerar att tiden stannat och att ingenting mera kommer att hända. Men rosorna blommar fortfarande vackert i värmen och i kylan.

Den tredje bilden är från i förmiddags. Träden är nu helt borta, uppgrävda med rötterna, och huset har hunnit få ett nytt fönster och en ny dörr. Jag vet inte längre om det är sorgligt, kanske ska jag vara glad. Riktigt sorgligt hade det bara varit om de tagit bort hela huset. Nu kommer det ju att leva vidare.

”Omväxling förnöjer” var kanske dagens måtto eller så var det det vanliga: följ solen. Kanske båda eller inget alls. I alla fall gick Miki och jag i riktning mot Savica och marknaden där den här förmiddagen. En vacker blå himmel var spänd över oss och solen sken eller såg i alla fall ut att skina ur det molnfria. Det vackra vädret ”såg ut” snarare än ”var” och nordanvinden var vass och hård. På kusterna blåser buran hänsynslöst, men också här ylade och visslade vädret, i alla fall under förmiddagen. Vi korsade en tillfart till Slavonska och jag lät blicken glida över det där valnötsträdet där Đurđica och jag badande i svett plockade gröna nötter medan Miki och Hajdi brottades i sommarnatten. Ja, det var för några år sedan. Antipodiskt på något sätt. Nå, vi fortsatte genom tunneln under Slavonska och så var i det för mig mycket jugoslaviska kvarteret Savica.

Invid en husvägg hittade vi lite lä och då blev det med ens riktigt behagligt. Vi tog för oss av ögonblicket. Här, tänkte jag och Miki nosade kunnigt. Så gick vi vidare och vid en liten blomsterkiosk svängde vi genom en ”undergång” och sedan korsade vi en stor mörk gård omgiven av höga osköna hus och så var vi ute i solen på andra sidan. Det var varmt (nej, inte egentligen) och kallt i strimmor beroende på sol och vind. Med en randig känsla följde vi en gata och passerade två gubbar som sålde potatis och granatäpplen – jag mindes att jag handlat där en gång en lika kall dag när allt annat var stängt, men idag blev det inget. I stället korsade vi gatan och gick in på marknaden som är utomhus men med väggar och tak. Vad betyder det? Det betyder att det är kallt.

Jag tog på mig en av maskerna från Irina och så gick vi ”in”. Vad ville jag mer än titta? Jo, jag ville se om någon fortfarande hade pumpafrön – koštice – för de är svåra att hitta nu och jag har ju blivit så bra på att skala dem i munnen – en hobby som andra. Och – tro det eller ej, ja, jag var nog mer förvånad än ni kan bli – jag hittade faktiskt en man som hade dem. Ni ser dem under burken han räcker fram. Jag köpte ett kilo och sedan gick vi till ett annat stånd där jag skaffade mig citroner, clementiner och granatäpplen. Jag har alltid granatäpplen hemma eller viktigare: jag äter granatäpple varje dag. Mitt livselixir. Bland andra.

Härom kvällen, just när jag läst de sista raderna i ”Materada” av Fulvio Tomizza, tittar jag upp i detta ansikte.

I boken gör man ett sista besök på kyrkogården före avfärden från byn. Ett ögonblick är vi inne i huvudpersonens huvud: ”E pensavo ai nostri morti dalle orecchie e le nari piene di basilico”. (Och jag tänkte på våra döda med öron och näsborrar fulla med basilika) Sedan tittar han på platsen och tänker att den är liten men att det finns rum för alla och att det hade funnits rum också för dem själva och kommande generationer. Och så här lyder slutraden:

”’Addio ai nostri morti’ disse forte una donna.” (’Farväl till våra döda’ sa en kvinna med hög röst.)

Denna stund i ”Materada” har jag i huvudet när jag ser in i Mikis ögon. Han ser ut som om han vet. Ja, han vet, också den karaktärsfulla nosen vet. Och blicken är fast som ett hederligt handslag.

Liten varning: Det som visas och berättas här finns innanför min och Mikis trollkrets och allt här kan te sig förvillande likt det som visats och sagts under andra dagar. Men: Vad gör en katt under en dag? Eller en fluga under en timme? Nå, nu ska ni som inte låtit er avskräckas få följa med under solvändans morgon eller förmiddag. Ja, nästan allt handlar om att följa solen.

Miki och jag gav oss ut i vår värld. Kallt i skuggan men skönt i solen. Från korsningen Vukovarska-Držićeva gick vi rakt ”upp”, jag med blicken mot den snöpudrade Medvednica, vårt husberg där vintern nu är på besök. Till ingens förvåning svängde vi av vid Branimirova tržnica, denna livets pulsåder i vintermånaderna under pandemins år tre eller är det år två? Tideräkningen har blivit lite halkig eller slaknad som ett gummiband som varit alltför hårt spänt under alltför många dagar och nätter. Men katterna som solar på bilarna i hörnet av torget räknar nog inte längre än till ett när det gäller tiden.

Idag var min favoritförsäljerska där. Nu vet jag att hon alltid är på plats på fredagar. Detta vetande är en annan sorts tideräkning, något att stödja sinnet på. Jag köpte valnötter, te av bazga (fläder), pepparrot och nyskurna pumpabitar av henne och kanske något annat. En stor morot fick jag i gåva. Jag tog inga bilder där utan jag visar i stället de små klädbodarna där jag ibland köper sockor.

Vid vårt bort utanför ”Ribarnica” (som ni ju vet inte säljer fisk utan kaffe och rakija) satt redan två damer, så vi fick finna oss i att sitta vid ”det andra bordet”. Lite svårt för man vill ju att det ska vara som det ska vara, men solen värmde trots vintrigheten och bordet välte inte trots att det kanske ser ut så på bilden och Miki fick den hjortskinnsbit han bad om.

Hemåt gick vi ganska långsamt och solen bländade från sin ännu låga höjd och jag tänkte att det är lätt att tycka om det här stillsamt enahanda. Och hemma tittade jag på sakerna jag hade med mig från torget. Bra saker.

Under varje månad på året här i staden finns det någon dag eller natt då det blir 17°. Idag var det en sådan dag och jag tänkte att nu ska Miki och jag in till stan och jag ska köpa oss en burek där i hålet under Dolac. Och så gick vi med ljumma vinden i ryggen, stegen var lätta och kanske flög vi ibland. Då och då hittade Miki ett ben – ja, ni anar inte hur många köttben man kan hitta bara på vägen upp till stan! – och jag lät honom pausa för att tugga. Vi kom förbi allt det vanliga och snart var vi i trappan upp mot Dolac. Då bytte jag plan: Ska vi inte se efter hur det ser ut vid Amfora? Och vi gick dit och slog oss ner vid ett av borden och blev strax därpå bryskt skuffade till ett annat av en av de kärva servitriserna. Men inga sorger, det var ju för att Miki inte skulle bli trampad på.

Soligt var det kanske inte, men luften var vänligt ljum och Dolac låg som i min kupade hand. Jag beställde det vanliga, ja, jag har bara en rätt där: Lignje na žaru + blitva. Vanans speciella makt, inga dumma val.

Jag åt och tittade och växlade något strävt ord med servitrisen och så räckte jag ner ett och annat till Miki. De andra matgästerna såg nöjda ut när jag gjorde det. Snett framför oss passerade gång på gång män med tunga fruktlådor och ibland kom någon av försäljerskorna från fiskmarknaden förbi för att hämta sig något att dricka inne i Amfora. Tiden gick varken långsamt eller fort och så småningom var min tallrik tom och glaset också, så jag drog på mig masken och slank in och betalade. Vi gick uppför trapporna till Kerempuh trg, där jag vände mig och tog en bild på Dolac och himlen där ovanför. Man ser inte värmen, men jag lovar att det gråa är en filt mot all världens köld.

Vi fortsatte längs Opatovina och även om jag enligt ”traditionen” borde ha tagit en kaffe på Carpe diem, så blev det inte så. Något förmådde mig att gå några steg till längs den smala gatan. Vi stannade vid Kvazar och jag satte mig med ansiktet mot Kerempuh trg och Dolac och fick ut mitt kaffe.

Bredvid mig på insidan – för på utsidan kommer ibland någon alltför stor bil – satt Miki och väntade på sina motsvarigheter till kaffe.