Under varje månad på året här i staden finns det någon dag eller natt då det blir 17°. Idag var det en sådan dag och jag tänkte att nu ska Miki och jag in till stan och jag ska köpa oss en burek där i hålet under Dolac. Och så gick vi med ljumma vinden i ryggen, stegen var lätta och kanske flög vi ibland. Då och då hittade Miki ett ben – ja, ni anar inte hur många köttben man kan hitta bara på vägen upp till stan! – och jag lät honom pausa för att tugga. Vi kom förbi allt det vanliga och snart var vi i trappan upp mot Dolac. Då bytte jag plan: Ska vi inte se efter hur det ser ut vid Amfora? Och vi gick dit och slog oss ner vid ett av borden och blev strax därpå bryskt skuffade till ett annat av en av de kärva servitriserna. Men inga sorger, det var ju för att Miki inte skulle bli trampad på.
Soligt var det kanske inte, men luften var vänligt ljum och Dolac låg som i min kupade hand. Jag beställde det vanliga, ja, jag har bara en rätt där: Lignje na žaru + blitva. Vanans speciella makt, inga dumma val.
Jag åt och tittade och växlade något strävt ord med servitrisen och så räckte jag ner ett och annat till Miki. De andra matgästerna såg nöjda ut när jag gjorde det. Snett framför oss passerade gång på gång män med tunga fruktlådor och ibland kom någon av försäljerskorna från fiskmarknaden förbi för att hämta sig något att dricka inne i Amfora. Tiden gick varken långsamt eller fort och så småningom var min tallrik tom och glaset också, så jag drog på mig masken och slank in och betalade. Vi gick uppför trapporna till Kerempuh trg, där jag vände mig och tog en bild på Dolac och himlen där ovanför. Man ser inte värmen, men jag lovar att det gråa är en filt mot all världens köld.
Vi fortsatte längs Opatovina och även om jag enligt ”traditionen” borde ha tagit en kaffe på Carpe diem, så blev det inte så. Något förmådde mig att gå några steg till längs den smala gatan. Vi stannade vid Kvazar och jag satte mig med ansiktet mot Kerempuh trg och Dolac och fick ut mitt kaffe.
Bredvid mig på insidan – för på utsidan kommer ibland någon alltför stor bil – satt Miki och väntade på sina motsvarigheter till kaffe.
