Miki vet

Härom kvällen, just när jag läst de sista raderna i ”Materada” av Fulvio Tomizza, tittar jag upp i detta ansikte.

I boken gör man ett sista besök på kyrkogården före avfärden från byn. Ett ögonblick är vi inne i huvudpersonens huvud: ”E pensavo ai nostri morti dalle orecchie e le nari piene di basilico”. (Och jag tänkte på våra döda med öron och näsborrar fulla med basilika) Sedan tittar han på platsen och tänker att den är liten men att det finns rum för alla och att det hade funnits rum också för dem själva och kommande generationer. Och så här lyder slutraden:

”’Addio ai nostri morti’ disse forte una donna.” (’Farväl till våra döda’ sa en kvinna med hög röst.)

Denna stund i ”Materada” har jag i huvudet när jag ser in i Mikis ögon. Han ser ut som om han vet. Ja, han vet, också den karaktärsfulla nosen vet. Och blicken är fast som ett hederligt handslag.

Kommentera