Ute är det mörkt och blötsnön som föll inatt har töat bort och jag vänder blicken inåt. Jag håller sedan surkålskatastrofen på julaftonen på med ett läsprojekt som på ett lämpligt sätt överstiger min förmåga men ändå inte helt. Jag läser boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”, det har jag redan sagt en gång och också att den är översatt från ungerskan och innehåller ungerska reseskildringar från 1800-talet som beskriver Rijeka med omnejd.
I boken finns två texter av Lajos Kossuth (advokat, politiker och under en period premiärminister i Ungern – resten må den intresserade slå upp själv) och jag har läst den som bär rubriken ”Pismo supruzi” (brev till hustrun) från 1845. Mellan detaljerade beskrivningar av staden och omgivningarna dyker gång på gång tilltalet ”min ängel” upp och jag kommer varje gång på mig själv med att undra hur det kan låta på ungerska. Ungefär en sida i boken handlar om en båtutflykt till Bakar och eftersom jag har ett alldeles särskilt förhållande till den där märkliga lilla staden inne i den djupa mörka viken, min inte längre hemliga industriromantiska dröm, så skärptes min uppmärksamhet när jag kom till den sidan och jag drog som en symbolisk gest på mig den där tröjan som (genom Evas försorg) längst ner på ryggen bär texten ”O Bakre, o Bakre, laku noć” (Åh Bakar, åh Bakar, godnatt).
Kossuth kommer dit sjövägen i festligt och glatt sällskap och han kommer så småningom att på casinot där äta en snabb ”italiensk frukost” bestående av prosciutto, majsskorpor (?), fikon och andra sydfrukter till ett vin från trakten. Men jag vill visa er raderna som rör ankomsten från havet:
Iz Kraljevice smo veslali u Bakar. Bakarski zaljev sliči dubokoj udolini koju, osim lijepog izlaza na more, okružuju zastrašujuće gole stijene; suprotno od ulaza u zaljev, na planinskom obronku, iznad razine mora postupno se izdiže Bakar; sličan amfiteatralni prizor još nikada nisam vidio.
(Från Kraljevica rodde vi till Bakar. Bakarbukten är som en djup dalgång som förutom att vara en vacker öppning mot havet också är omgiven av skrämmande kala klippor; på bergssluttningen mitt emot inloppet till bukten höjer sig Bakar steg för steg över havets yta; en sådan amfiteatralisk anblick har jag aldrig någonsin upplevt.)
Det här med amfiteatern har jag aldrig tänkt på förr även om jag har tänkt många tankar om Bakar, så jag lägger den bilden till de andra och fortsätter att drömma drömmen om Bakar, denna mörka skrovliga pärla.