Kategori: Berättelser ur livet

Egentligen såg mina planer helt annorlunda ut än det som hittills blivit denna dag, mycket flitigare på ett sätt men inte på ett annat, vad nu flit är om man tittar noga. Jag missade ett direktsänt samtal om läget i Bosnien och det var väl inte så bra, man kanske går det att hitta det inspelat någonstans. Allting var solens fel. När jag lutade mig ut genom fönstret på morgonen visste jag redan att Miki och jag skulle till stan. Till fots förstås. Och så blev det. Med en känsla av övermod svängde vi förbi Branimirova tržnica, som ju så ofta varit målet under vinterns soldagar, men denna dag finns en tråd av vår invävd i den spröda värmen, ja, än så länge är värmen spröd, det är ju januari. Vi gick längs Branimirova mot Glavni kolodvor och tog till höger vid Tomislavstatyn och gick uppåt förbi raden av parker. På bildens ena sida ser ni svansen på Tomislavs häst.

Blå himmel, lätta steg upp upp mot Trg och sedan vidare uppåt till Dolac, där jag köpte en burek ur ”hålet”. Trots solskenet var det skönt att hålla det heta burekpaketet i handen – ja, och i skuggan skiner ju inte solen blabla. Jag tittade lite förstrött bland frukt- och grönsaksstånden och Miki höll uppsikt över marken med nosen. Och så var vi uppe på Opatovina – upprepningens stilla glädje – ja, vi satte oss vid ett bord på Carpe diem och jag beställde kaffe och packade upp min burek till hälften.

Miki satt under bordet och väntade på sina bitar. Och så åt vi ganska sakta och jag såg mig om lite eller blundade mot solen. Miki höll uppsikt över att matbitarna inte skulle bli för orättvist fördelade. Det är svårt att veta hur rättvist det blev och i efterhand går det väl inte att bry sig om det.

Det rådde en maklig stämning längs den lilla gatan, en och annan människa passerade, några slog sig ner vid borden på Carpe diem eller någon annan av barerna. Och klädförsäljningen pågick i eller snarare utanför bodarna.

Och så var det något som sa mig att det var dags för uppbrott, i alla fall ett slags långsamt uppbrott. När vi kom ut på Dolac gick jag till damen som har skalade bučine koštice (pumpafrön). Till vissa saker vill jag ha skalade. De oskalade är för min nya ”hobby”.

Denna dag står jag vid slutet och vid början. Jag vänder mig bakåt och filar och putsar i ”Die schwarze Spinne” av Jeremias Gotthelf, som nu blir eller blivit ”Den svarta spindeln” och som jag ägnat en god del av de senaste månaderna åt. Samtidigt gläntar jag försiktigt på dörren till nästa berättelse av E.T.A. Hoffmann. Jag är på väg att byta värld. För att ändå hålla balansen betraktar jag några ”ateljebilder” av Miki. Han ser både bakåt och framåt.

Inte alls långt här ifrån finns ”vår japanska trädgård”. När man är där är man någon annanstans. I förmiddags när vi var där – det var för övrigt första gången vi var där under förmiddagen – kom ett ungt ostasiatiskt par förbi just när vi svängde in i trädgården.

Miki rörde sig nästan osynlig i bambubården vid dammens kant. Ett tunt isskikt täckte vattenytan, ja, om nätterna har vi minusgrader här nu. Miki letade efter ett hål i isen att dricka genom.

Jag visar inte när han hittade det eller när han gjorde hålet, för det var nog snarare så det var. Någon kanske undrar hur stor den här trädgården är. Liten, om man låter sig luras av gränserna, stor, om man låter blicken och stegen röra sig i en inåtvänd cirkel.

För att ingen ska få för sig att jag gör något väldigt annorlunda idag: Mitt solur består under denna tid av barerna här runt omkring, när solstrimman når till den eller den lilla terrassen så är klockan kaffe. Det är enkelt men ändå svårt för solen står ännu lågt och en del hus är höga och skuggorna ”emälånga” (ordet är hämtat från ”Drakarna i Helsingfors”). Nå idag blev det Laguna:

Jag ringde Vesna som bor strax intill men hon var någon annanstans, så det fick bli Miki och jag och solen.

Om man vill kan man säga något mer men nu blundar jag. Miki spanar kanske.

Igår när jag såg att det skulle bli både soligt och lite varmt idag lovade jag mig själv en tur till Branimirova tržnica för där är det ju bäst och denna lilla marknad har denna vinter blivit navet i min värld. En solig dag finns här allt, eller nästan allt. Den här förmiddagen började jag med kaffe på min ex-ribarnica, där jag fick ut kuddar nästan innan jag bestämt mig för att slå mig ner.

Där jag satt och drack mitt kaffe vände jag ansiktet mot solen och efter en stund tyckte jag att den riktigt brände i kinderna – kanske var detta inbillning, men det gör ingenting. Miki tuggade på sitt hjortskinn och var nöjd. Vi var nöjda och tiden stannade upp lite, lagom för att vi skulle kunna sitta där lite längre än vi gjorde. Så var det.

Jag hade några ärenden också så vi gick till den stora hallen där jag ville hämta min färskost. Miki band jag utanför även om jag vet att han får vara därinne trots förbudsskylten, men ute på avsatsen fanns det mer att titta på. Här kan ni se var jag köper min ost. Och min ”ostdam” visste förstås vilken jag ville ha. Man blir snabbt stamkund här.

Efter det gick vi till min lilla favoritförsäljerska ute på torget. Här ser ni var hon har efter att jag köpt hennes ajvar som stod bredvid den inlagda rödbetan. Jag köpte också te av kadulja (salvia) och något annat som jag glömt namnet på, ja, jag vet alltså inte vad det är. Jag vet bara att det är gott.

På ett annat ställe köpte jag lite färska rödbetor och några granatäpplen. Jag hoppade över vitlöken eftersom jag har huset fullt av vitlök. Ja, vi njöt av vårfliken som smugit sig in i vintern och strövade runt lite planlöst och kom till sist förbi vårt kafé igen.

Och med solen i ansiktena började vi gå hemåt. Dagen var lätt och tankarna som for genom mitt huvud var fjun och tussar tills vi korsade gatan vid Autobusni kolodvor. Då kom Adam Zagajewskis dikt ”Tänk om Ryssland” för mig. Nej, jag mindes den inte i dess helhet, men när jag kom hem tittade jag efter:

Tänk om Ryssland vore grundat
av Anna Achmatova, tänk om
Mandelstam vore lagstiftare
och Stalin en utkantsfigur
i ett förkommet georgiskt
epos, tänk om Ryssland tog av sig
sin stubbiga björnpäls
och kunde leva i ordet och inte
i näven, tänk om Ryssland, tänk om Ryssland.

Den är från samlingen ”Elektrisk elegi” och översättningen är gjord av Anders Bodegård. Och jag vet nog varför jag tänkte på den här dikten. Senare lagade jag mig en rödbetsmåltid. Jag har ätit ungefär så här de senaste dagarna. Och Miki får alltid lite av rödbetorna.