Kategori: Berättelser ur livet

En lycklig dag, eller ska jag vara försiktig och säga ”förmiddag”? Nej. Inget har hänt, i alla fall inget särskilt och då är allt som bäst. Det särskilda skär bara sönder grundväven. Här är här och nu är nu och Miki och jag är tillbaka hemma sedan en obestämd stund. På förmiddagen gick vi dit vi går oftast när solen lyser, jag säger inte vart för att inte trötta er med det långa namnet med den bevingade bokstaven. Vi började med kaffe på hörnan och redan där var allt perfekt – det där solflimret framför ögonen när man sluter dem! Sedan köpte jag ännu större och glödrödare granatäpplen än någonsin – ja, jag överdriver lite för nöjes skull. Bland alla de härliga frukterna och grönsakerna vill jag speciellt nämna de skira små spenatbladen. Kommer jag nu snart att lämna surkålstiden och gå inte i spenatens gröngröna säsong? En fråga att lämna obesvarad.

Eftersom dagen kändes så lätt och så sorglös gick vi sedan till en av barerna på andra sidan torget. Ja, en kaffe till. Och Miki fick lite av mjölkskummet med kaffesmak i. Ja, han dricker kaffe i de där minsta och bästa mängderna.

Där uppe är utsikten vidare och för den som är försedd med tittglädje finns det mycket att följa med blicken: människor, hundar, spårvagnar…

Och här i balkongrummet plöjer jag mina fyra fält: jag vrider på en dikt för att se vad den säger på detta språk, jag översätter ett stycke dunkelt händelserik text, funderar och ändrar i ett förord, gör de första anteckningar till en recension. Sedan ut igen i vårvind och vårsol.

Februari är här så även om våren skulle backa någon dag så betyder det så lite, ja nästan ingenting alls. Och så var det dags för Miki och mig att bli stadsmässiga igen. Iförda koppel och skor och en del annat gick vi upp mot stan. Vi tog den vanliga vägen och snart var vi vid Glavni kolodvor där vi svängde åt höger och sedan gick vi längs parkerna och jag tog för omväxlings skull en bild på den danska ambassaden som ligger så mycket vackrare än den svenska.

Vid Trg tog vi åt höger och slog en liten ögla runt Europski Trg och jag upptäckte att man med ett högt plank spärrat av den där lilla gränden vars namn jag inte minns och inte heller kan hitta. Den har visst flyttats till en annan dimension, det otydliga minnets dimension kanske.

När vi kom ut från denna ögla var vi i ett av de övre hörnen av Dolac – ja, nu trollar jag kanske lite. Vi strök längs ena sidan av torget och gick nerför trappan till ”burekhålet” där jag snabbt fick ut ett hett paket. Ja, vi kom precis när en omgång var färdig. Nu kan ni skriva fortsättningen: … Ja, vi korsade Trg Krempuha och så var vi uppe på Opatovina där vi satte oss vid ett bord på ”Carpe diem” och jag packade upp vår burek medan Miki väntade.

Den här gången slipper ni titta på maten och kaffet. Jag säger bara att vi åt och drack och att vi när tiden var inne började gå neråt igen. När vi kom till Glavni kolodvor gjorde vi ett avsteg från vanan och gick in där och jag tittade på tidtabellen för att se om man fortfarande kan åka till Dugo Selo, Jastrebarsko eller Mraclin eller till någon annan liten ort. För säkerhets skull frågade jag om det verkligen går tåg dit eller dit eller dit, Miki får ju inte åka buss. Det blev ja på allt, så kanske gör vi en resa på någon halvtimme någon dag snart.

När vi kom till Branimirova tržnica såg jag att baren på hörnan såg inbjudande ut i solskenet och att den dessutom heter ”Roberto”. Fast ovanför står det fortfarande ”Ribarnica”.

Ja, igår – idag är det annat fastän förmiddagen var rätt dräglig. Men nu vänder jag blicken till gårdagen: Miki och jag träffade Gabi på vår vanliga mötesplats i parken och så började vi gå ner mot Folka, Borovje och Sava. Vi tog en paus på ”vår” bar bakom moskén och drack njutningsfullt vårt kaffe kisande mot solen, Miki tuggade på en bra skinnbit. Vi pratade om det som hänt sedan sist vi sågs, det var ju rätt länge sedan, faktiskt ända sedan vi satt på Sofras veranda och firade jul med begova čorba och japrak. Vi pratade också lite om planer nu när Gabi har bil: kanske en dagstur till Samobor eller Trakošćan eller en långhelg i Slavonski Brod. När vi sedan reste oss bestämde vi oss lite vagt för att gå ner mot Sava på smågator kanske i sicksack allteftersom riktningarna valde sig åt oss.

Och vi gick mot den värmande solen och mot floden och tittade in i trädgårdarna och funderade över vad man kunde se från fönstren. Så nådde vi fram till nasip och klättrade uppför gräsvallen.

Vattenytan blänkte lite här och där mellan träden i strandkanten och vid toplana/värmeverket blev blicken över vattnet vid.

Där gjorde vi en skarp gir och hamnade inne på smågatorna igen. Vi tittade på husen och funderade på var man skulle kunna bo, ett bra område egentligen med både nya och gamla hus och här och där väldigt lantligt och ändå inte långt från allt sådant där som man kan tycka sig behöva.

En busslinje finns också och det förkortar ju avstånden ytterligare, så kanske här? Två små, inte särskilt arga vakthundar får tacka för oss eller sig själva säger jag nu med en något luddig formel.

En härlig morgon! Nyss kom Miki och jag in från vår runda som avslutades med en kaffestund på Lagunas terrass. Och nu är det dags för en utdragen frukost för mig i balkongrummet som denna morgon är riktigt varmt. Miki har redan ätit snabbt och effektivt.

Jag har gjort mig mitt fläderte av de torkade blommorna jag köpt på Branimirova tržnica. I hemlighet beklagar jag lite, men verkligen bara lite, att jag idag får de yttersta, lite hårda bladen på mitt nya surkålshuvud att tugga på. Men man kan ju inte alltid vara inne i surkålhuvudets hjärta, tänker jag pudelklokt.

Himlen är hög och blå över ”parken” och björkarnas och valnötsträdens grenar är alldeles stilla. Idag ska vi gå långt, kanske ner mot Sava.

Mina frukostar är sig alltid lika men ändå förskjuts innehållet från dag till dag genom årstiderna och jag tror att jag snart till fullo behärskar frukostätandes konst – en betydelsefull del är tiden eller rättare sagt tidlösheten. Vitlöken är en annan.

När Miki kom hit för snart fyra år sedan var han mycket vild och han hade aldrig förr bott i möblerade rum eller befunnit sig ovanför bottenvåningen, så första dagen försökte han därför hoppa ut genom fönstret men jag fångade honom i luften. På ett liknande sätt fortsatte vårt liv sedan under de kommande veckorna, liknande men inte riktigt lika vilt, fast vilt ändå. Jag hade dessutom mycket att göra på mitt arbete, så för att spara lite tid eliminerade jag en sak ur vardagssysslorna: Jag slutade ”hålla på med håret”: ingen kamning, borstning eller tvätt. Förfärligt kan man tycka. Månaderna gick och åren. Någon gång tvättade jag håret genom att efter förmåga hälla schampo och vatten genom det. Det blev som det blev och fram till någon gång den här vintern tyckte jag att det var rätt bekvämt, även om själva tyngden började bli störande. Och nu under de senaste veckorna har tanken på att göra mig av med tyngden kommit allt oftare. Det går inte att ha ett torn på huvudet, tänkte jag. Och idag för en timme sedan tog jag fram saxen, satte mig på golvet, spände musklerna och började klippa lite här och där. Nej, ingen spegel, jag har ju känsel. Det var svårt och tungt att pressa ihop saxens skänklar genom de filtiga tovorna, men så småningom hade jag fått av en hel del, jag har en bra sax, för vänsterhänta till och med. På huvudet finns en del hårtovor kvar, ganska lagom egentligen och jag har ett hårband som skapar lite normalitet. Och jag är fylld av en stormande känsla av att kunna flyga, allt är så lätt, jag studsar genom rummen. Och här ser ni tovan, flerfärgad för vissa delar har genom åren fått mer sol än andra.