Kategori: Berättelser ur livet

Ja, igår – idag är det annat fastän förmiddagen var rätt dräglig. Men nu vänder jag blicken till gårdagen: Miki och jag träffade Gabi på vår vanliga mötesplats i parken och så började vi gå ner mot Folka, Borovje och Sava. Vi tog en paus på ”vår” bar bakom moskén och drack njutningsfullt vårt kaffe kisande mot solen, Miki tuggade på en bra skinnbit. Vi pratade om det som hänt sedan sist vi sågs, det var ju rätt länge sedan, faktiskt ända sedan vi satt på Sofras veranda och firade jul med begova čorba och japrak. Vi pratade också lite om planer nu när Gabi har bil: kanske en dagstur till Samobor eller Trakošćan eller en långhelg i Slavonski Brod. När vi sedan reste oss bestämde vi oss lite vagt för att gå ner mot Sava på smågator kanske i sicksack allteftersom riktningarna valde sig åt oss.

Och vi gick mot den värmande solen och mot floden och tittade in i trädgårdarna och funderade över vad man kunde se från fönstren. Så nådde vi fram till nasip och klättrade uppför gräsvallen.

Vattenytan blänkte lite här och där mellan träden i strandkanten och vid toplana/värmeverket blev blicken över vattnet vid.

Där gjorde vi en skarp gir och hamnade inne på smågatorna igen. Vi tittade på husen och funderade på var man skulle kunna bo, ett bra område egentligen med både nya och gamla hus och här och där väldigt lantligt och ändå inte långt från allt sådant där som man kan tycka sig behöva.

En busslinje finns också och det förkortar ju avstånden ytterligare, så kanske här? Två små, inte särskilt arga vakthundar får tacka för oss eller sig själva säger jag nu med en något luddig formel.

En härlig morgon! Nyss kom Miki och jag in från vår runda som avslutades med en kaffestund på Lagunas terrass. Och nu är det dags för en utdragen frukost för mig i balkongrummet som denna morgon är riktigt varmt. Miki har redan ätit snabbt och effektivt.

Jag har gjort mig mitt fläderte av de torkade blommorna jag köpt på Branimirova tržnica. I hemlighet beklagar jag lite, men verkligen bara lite, att jag idag får de yttersta, lite hårda bladen på mitt nya surkålshuvud att tugga på. Men man kan ju inte alltid vara inne i surkålhuvudets hjärta, tänker jag pudelklokt.

Himlen är hög och blå över ”parken” och björkarnas och valnötsträdens grenar är alldeles stilla. Idag ska vi gå långt, kanske ner mot Sava.

Mina frukostar är sig alltid lika men ändå förskjuts innehållet från dag till dag genom årstiderna och jag tror att jag snart till fullo behärskar frukostätandes konst – en betydelsefull del är tiden eller rättare sagt tidlösheten. Vitlöken är en annan.

När Miki kom hit för snart fyra år sedan var han mycket vild och han hade aldrig förr bott i möblerade rum eller befunnit sig ovanför bottenvåningen, så första dagen försökte han därför hoppa ut genom fönstret men jag fångade honom i luften. På ett liknande sätt fortsatte vårt liv sedan under de kommande veckorna, liknande men inte riktigt lika vilt, fast vilt ändå. Jag hade dessutom mycket att göra på mitt arbete, så för att spara lite tid eliminerade jag en sak ur vardagssysslorna: Jag slutade ”hålla på med håret”: ingen kamning, borstning eller tvätt. Förfärligt kan man tycka. Månaderna gick och åren. Någon gång tvättade jag håret genom att efter förmåga hälla schampo och vatten genom det. Det blev som det blev och fram till någon gång den här vintern tyckte jag att det var rätt bekvämt, även om själva tyngden började bli störande. Och nu under de senaste veckorna har tanken på att göra mig av med tyngden kommit allt oftare. Det går inte att ha ett torn på huvudet, tänkte jag. Och idag för en timme sedan tog jag fram saxen, satte mig på golvet, spände musklerna och började klippa lite här och där. Nej, ingen spegel, jag har ju känsel. Det var svårt och tungt att pressa ihop saxens skänklar genom de filtiga tovorna, men så småningom hade jag fått av en hel del, jag har en bra sax, för vänsterhänta till och med. På huvudet finns en del hårtovor kvar, ganska lagom egentligen och jag har ett hårband som skapar lite normalitet. Och jag är fylld av en stormande känsla av att kunna flyga, allt är så lätt, jag studsar genom rummen. Och här ser ni tovan, flerfärgad för vissa delar har genom åren fått mer sol än andra.

Miki är en jägare och helt säkert också en samlare. Här i våra kvarter finns det osannolikt mycket benbitar och köttslamsor i buskarna och runt husen, så nästan varje morgon eller förmiddag – ja, under dagen hinner det ofta bli mer utplockat – hittar Miki något att tugga i sig eller bära med sig. Imorse nappade han åt sig något ganska stort under en buske och samtidigt började han gå fortare och mer målmedvetet.

Vid hörnet mellan Brijunska och Murterska pilade han förbi en mamma med sin lille son. Pojken pekade på Miki och mamman sa: nosi nešto. Jag skrattade lite och sa att han alltid hittar något att bära. Snön föll lite vekt och under något tiotal sekunder var det svarta krullet prytt med vita stjärnor, innan de ångade bort på den varma ullkroppen.

Alldeles innan vi svängde in på Rapska blev han lite trött i munnen och behövde byta grepp. Han släppte för ett ögonblick fångsten och jag tyckte det såg ut som en bit revbensspjäll – en hel del kött kvar mellan benbitarna.

Så lyfte han upp bördan igen och vi stormade hem för nu skulle fångsten in i boet för att ätas. Så snart vi kom in och Miki blivit av med kopplet rusade han med bytet till ett av sina ulltäcken och började tugga. Så där en halvtimme senare var det bara några små kontor kvar – som jag i hemlighet kastade bort, inte genom fönstret dock – och Miki låg på sängen och smälte maten som en boaorm. Om jag närmade mig viftade han avvärjande på svansen. Ja, det finns många sätt att vifta på svansen.

Sol – så nu anar ni vad det blir här. Eller: blir det det eller det? Det blir det: Branimirova tržnica. Efter att jag köpt mina gröna och röda saker och fläderblommor att koka te av under resten av säsongen gick vi till baren på hörnan och jag drack mitt kaffe och Miki tuggade på något bra och såg värdig ut medan han hälsade på de förbipasserande.

Solskenet var skönt men det blåste lite grinigt runt hörnet så vi bröt upp ganska snart och gick till ”baksidan” för att jag ville sola lite i vindskydd och ta en bild på de två torgkatterna som nästan alltid ligger och myser på någon av bilarna. Miki är ju kattjägare så jag band honom för en kort stund vid en stolpe. Han var måttligt förtjust och spände linan hårt.

Men jag ville äntligen ta mig en närmare titt på den svarta och den spräckliga och med lite tur ta en bild. Den svarta såg lite misstänksam ut men den spräckliga sträckte ut sig på ett avslappnat sätt och log lite omärkligt.