Kategori: Berättelser ur livet

Vad gör man en dag som denna? Toma och jag bestämde oss, nej förresten, det gjorde vi inte, vi kom efter en del turer hit och dit att hamna nära Bundek. Vi steg av, Miki var förstås med, och Toma sa att han skulle visa mig France Prešerens staty i parken där och jag svarade, ja, det är ju hans dödsdag idag. Vi tittade lite bildat på varandra och så gick vi tvärs över en lerig ”gräsmatta”. Den första statyn vi kom till var inte den rätta, men glömskan har suddat ut vem den föreställde. Den andra var Prešeren och här ser ni Toma läsa en av hans dikter för Miki och mig – på slovenska.

Efter detta gick vi runt Bundeks vildare del och kom så småningom till den domesticerade baddelen, där jag ibland är om somrarna. Nu när träden är lövlösa ser det rätt ökenartat ut här eller kanske lite som ett grustag med pöl, men jag vet att jag är glad över Bundek när värmen kommer.

Vi köpte kaffe i en automat för barerna har inte öppnat än och så satte vi oss på stolar i solen och tittade på vattnet och talade om priserna på kaffe i barerna i mitt kvarter: Makao, Dash, Dalija, Laguna, Simpa, Royal… Sedan gick vi ner till vattnet så att Miki också fick dricka lite.

Ett och annat glömde eller förteg jag när jag igår berättade om vandringen ovanför Sveta Nedelja. Det ena var något jag inte trodde jag kunde eller skulle berätta, men eftersom jag ännu har det så tydligt för min inre syn vill jag försöka. På vägen upp mot Kapela Svete Marije Magdalene såg jag plötsligt Friheten i gestalt av en kanske tioårig pojke i kortärmad tröja och med fladdrande byxben susa nerför backen från kapellet och uppför nästa backe på en alldeles för stor cykel, tätt följd av en vacker vallhund. Jag vände mig till Vesna och sa: Ser du, där cyklar Friheten? Och hon förstod. Men Friheten kan man inte fotografera, så ingen bild.

En annan sak jag inte berättade var att Miki träffade en liten luddig hund vid en vägkrök på en av åsarna. Vi stannade en god stund så att de fick lukta på varandra ordentligt. Sedan gick den lilla mycket målmedvetet nerför en av nerför backen. Vi såg den länge om och om igen försvinna och dyka upp på nytt.

Sedan gick upp upp till krönet av den kullen förbi små stånd av primula. Där står en låg bänk bestående av en planka på två bockar. På den satte vi oss och pekade ut berg, städer och byar för varandra.

Längs vägen tillbaka ner mot Mala Gorica ligger gårdarna tätare igen och ute på fälten strövade hönor i olika färger – bruna, vita, svarta och spräckliga – omkring som de ville.

Nu när kvällen närmar sig stiger vi upp efter vår middagssömn, Miki och jag. Under dagen var vi med Vesna på vandring på kullarna ovanför Sveta Nedelja, en liten stad ett stycke nordväst om Zagreb. Vi for iväg i förmiddagens sol och snart var vi framme i utkanten av Sveta Nedelja eller närmare bestämt i byn Mala Gorica. Där parkerade Vesna bilen och så började vi gå uppåt och snart var vi på en av åsarna med härliga utblickar över nästa och nästa…

Värmen låg på, vänlig och lätt och solstrålarna lekte i gräsaxen och vägen var den där rätta sortens väg som så småningom gick över i stig.

Vi gick i lövprassel genom bokskog och Miki hade mycket att lukta på. Ibland gick solen i moln men värmen låg kvar.

Här och där i backarna såg vi vårens första blommor titta fram bland det bruna: krokus, primula och snödroppe.

Och så var vi ute ur bokskogen och gick längs en av åsarna och såg ner i byarna och bort mot nästa ås och sedan mot bergen. Något av dem var säkert Medvednica. Vi gick tills vi nådde Kapela Svete Marije Magdalene, men jag tog ingen bild av det för det var skymt av en ful byggnadsställning. I stället vände jag ”kameraögat” mot det omgivande landskapet.

En lycklig dag, eller ska jag vara försiktig och säga ”förmiddag”? Nej. Inget har hänt, i alla fall inget särskilt och då är allt som bäst. Det särskilda skär bara sönder grundväven. Här är här och nu är nu och Miki och jag är tillbaka hemma sedan en obestämd stund. På förmiddagen gick vi dit vi går oftast när solen lyser, jag säger inte vart för att inte trötta er med det långa namnet med den bevingade bokstaven. Vi började med kaffe på hörnan och redan där var allt perfekt – det där solflimret framför ögonen när man sluter dem! Sedan köpte jag ännu större och glödrödare granatäpplen än någonsin – ja, jag överdriver lite för nöjes skull. Bland alla de härliga frukterna och grönsakerna vill jag speciellt nämna de skira små spenatbladen. Kommer jag nu snart att lämna surkålstiden och gå inte i spenatens gröngröna säsong? En fråga att lämna obesvarad.

Eftersom dagen kändes så lätt och så sorglös gick vi sedan till en av barerna på andra sidan torget. Ja, en kaffe till. Och Miki fick lite av mjölkskummet med kaffesmak i. Ja, han dricker kaffe i de där minsta och bästa mängderna.

Där uppe är utsikten vidare och för den som är försedd med tittglädje finns det mycket att följa med blicken: människor, hundar, spårvagnar…

Och här i balkongrummet plöjer jag mina fyra fält: jag vrider på en dikt för att se vad den säger på detta språk, jag översätter ett stycke dunkelt händelserik text, funderar och ändrar i ett förord, gör de första anteckningar till en recension. Sedan ut igen i vårvind och vårsol.

Februari är här så även om våren skulle backa någon dag så betyder det så lite, ja nästan ingenting alls. Och så var det dags för Miki och mig att bli stadsmässiga igen. Iförda koppel och skor och en del annat gick vi upp mot stan. Vi tog den vanliga vägen och snart var vi vid Glavni kolodvor där vi svängde åt höger och sedan gick vi längs parkerna och jag tog för omväxlings skull en bild på den danska ambassaden som ligger så mycket vackrare än den svenska.

Vid Trg tog vi åt höger och slog en liten ögla runt Europski Trg och jag upptäckte att man med ett högt plank spärrat av den där lilla gränden vars namn jag inte minns och inte heller kan hitta. Den har visst flyttats till en annan dimension, det otydliga minnets dimension kanske.

När vi kom ut från denna ögla var vi i ett av de övre hörnen av Dolac – ja, nu trollar jag kanske lite. Vi strök längs ena sidan av torget och gick nerför trappan till ”burekhålet” där jag snabbt fick ut ett hett paket. Ja, vi kom precis när en omgång var färdig. Nu kan ni skriva fortsättningen: … Ja, vi korsade Trg Krempuha och så var vi uppe på Opatovina där vi satte oss vid ett bord på ”Carpe diem” och jag packade upp vår burek medan Miki väntade.

Den här gången slipper ni titta på maten och kaffet. Jag säger bara att vi åt och drack och att vi när tiden var inne började gå neråt igen. När vi kom till Glavni kolodvor gjorde vi ett avsteg från vanan och gick in där och jag tittade på tidtabellen för att se om man fortfarande kan åka till Dugo Selo, Jastrebarsko eller Mraclin eller till någon annan liten ort. För säkerhets skull frågade jag om det verkligen går tåg dit eller dit eller dit, Miki får ju inte åka buss. Det blev ja på allt, så kanske gör vi en resa på någon halvtimme någon dag snart.

När vi kom till Branimirova tržnica såg jag att baren på hörnan såg inbjudande ut i solskenet och att den dessutom heter ”Roberto”. Fast ovanför står det fortfarande ”Ribarnica”.