Kategori: Berättelser ur livet

Må det ryska folket resa sig eller ännu hellre: må alla folken i det där alltför stora landet resa sig och kasta av sig munkavle och bojor – påtvingade eller självvalda – och ställa sig på frihetens och humanitetens sida för andra folks skull men också för sin egen!

Till Kroatien har ännu inte många ukrainska flyktingar kommit, men de kommer. Nyss såg jag en kort intervju med en ukrainsk familj (ja, fadern är förstås kvar – levande eller död): mor, två lite större barn och en baby. Alla utom babyn tittar på något sätt vädjande och ändå undanglidande mot kameran.

Den äldste sonen säger: ”Jag vill tillbaka hem.”

Modern säger: ”Jag känner mig som en människa som berövats sitt liv.”

Jag ser över mitt hem i hopp om att kunna bereda plats för några. (Varför berättar jag det? För att jag inte plötsligt ska smita undan och låta mig övermannas av någon bekvämlighet.)

Vårsolen skiner vänligt och varmt men det löper en skåra genom tillvaron. Putin äter sig in i Ukraina som en omättlig helvetesmaskin. Ibland när jag ser honom sitta som en flugskit på väggen i sina vitglänsande överdimensionerade salar tänker jag på Ceaușescu och hans makabra Palatul Parlamentului eller kanske ännu mer på hans sista dag. För min blick ligger den som en dubbelexponering över Putin där han sitter och trycker bland de vitglänsande mastodontkolonnerna.

Och ändå har dagen här varit vacker och Miki och jag har varit på vår vanliga marknad och köpt färskost, clementiner och blitva. Och vi har suttit på vårt kafé och växlat ord och svansviftningar med den ena och andra. Innan vi lämnade Branimirova tržnica slog vi oss ner på en liten trappa om hörnet från baren för att njuta ännu en av solvärmen och titta på allt som rörde sig eller stod stilla eller bara blunda mot ljuset.

Jag tänkte inte på Putin men i stället dök alla de här människorna som ”inte alls är för honom men…” upp. Jag hörde dem säga att språkfrågan var orsaken till kriget. Eller att Ukraina är så korrupt. ”Minskavtalet måste följas”. Nato vill ha Ukraina. Man får inte utmana Putin. Och geografin, ja, geografin är orsak till kriget. Eller den goda jorden. Eller att Ukraina är så stort. Man skulle kunna kräkas för mycket mindre. Sedan hör jag ”lugnande” röster som säger ”kriget kommer inte till oss, det kommer BARA att utspela i Ukraina och där är det ju ändå så korrupt och delat”.

Det är Putin som är skyldig, inte svaga ledare i väst, inte Nato, ja, inte ens alla Putins babblande apologeter. Må han gå under.

Idag hade Vesna den underbara idén att vi skulle vandra längs Potok Črnomerec. Tama var på besök hos henne för dagen så vi blev fyra på äventyret. Först körde Vesna lite västerut mot Črnomerec och strax ovanför var det dags att leta efter en avtagsväg till bäcken. Ett tag var vi lite på villovägar men sedan hittade den rätta vägen oss och vi klev av på ett bra ställe. Miki och Tama var ivriga och det var väl Vesna och jag också fastän vi inte hoppade så mycket. När vi kommit ifrån den lilla bilvägen släppte vi hundarna fria – jag hoppades att det inte skulle dyka upp för många hönor och katter, men till en början följde vi en vårdad promenadväg och där fanns i alla fall inga hönor.

Här och där gick vi förbi vackra små vattenfall och vi människor sa till varandra att Zagreb verkligen är en underbar stad med alla sina porlande bäckar och alla små smygvägar upp mot berget, alla prång, allt detta hemliga livsrum. Eftersom vädret var lite grått mötte vi väldigt få människor, men en och annan kom förbi med hund och Miki och Tama fick vara med om spännande möten.

Över bäcken leder mängder av enkla små träbroar och hundarna prövade den ena efter den andra och ibland sprang de ner i vattnet och sedan upp igen. På lyckliga upptäcktsfärder.

Efter kanske en timme nådde vi den vårdade delens slut och kom ut i lite vildare marker, lerigare också. På ett ställe smet Miki in på en gård, kanske fanns det någon katt där. Nå, Miki kom tillbaka.

Framför oss såg vi bergen eller de första utlöparna av det och vid sidan om oss syntes här och där små byar. Tama hoppade som en hind genom snåren medan Miki trampade på i sitt halvsnabba jämntempo, min ullvän.

Härom kvällen slog jag huvudet i dörrposten, tydligen ville jag ta en genväg in i rummet. Bulan är kvar men det är inte om detta jag vill tala. Medan jag gjorde min gymnastik imorse lyssnade jag med ett halvt öra på ett program om hjärnan och människans utveckling genom tiderna. Ja, det där med ett halvt öra är nog en överdrift, men plötsligt hörde jag något som fångade min uppmärksamhet. ”Någonstans på vägen förlorade vi något.” Vad kan detta ha varit? Nej, vem skulle veta det? Fast det slog mig att detta förlorade lockar mig mer än allt annat, mer än allt vetande eller alla utspekulerade hypoteser om livets ursprung eller människans hjärna. ”Något gick förlorat längs vägen.” Det är bland det bästa jag hört, tror jag. Och medan jag fortsätter mitt gymnastikprogram tvingas jag in i en påhittad polemik med någon som tycker att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och jag tycker på ett barnsligt sätt bäst om det förflutna för där finns allt, också det förlorade, kanske allra mest detta underbara förlorade. Och så blir tankarna försöksvis lite mer ”ordnade” och jag säger till mig själv att nuet är den punkt vi ser all tid ifrån, nuet är vår stillastående farkost genom tiderna. Och så lite mera babbel: I det förflutna var vi alla eller allt yngre, i framtiden blabla. Lite frågor som omväxling, det gäller ju att ha kul med sig själv under gympan: Varför tror man att framtiden är ung? Eller är den kanske det och det är bara vi som inte kan hålla oss unga i den unga tiden? Framtiden är kanske sådan att tiden är yngre och vi äldre? Det här blir visst ett rätt mekaniskt räkneexperiment? Nå, den vägen stänger jag i min självsvåldiga egenvärld. I det förflutna fanns allt och det är kvar. ”Kvar” är ett märkligt och innehållsdjupt ord. Det verkar finnas en förbindelse mellan ”kvar” och ”förlorat”. Inga är så nära varandra som motsatser.