Kategori: Berättelser ur livet

Vårsolen skiner vänligt och varmt men det löper en skåra genom tillvaron. Putin äter sig in i Ukraina som en omättlig helvetesmaskin. Ibland när jag ser honom sitta som en flugskit på väggen i sina vitglänsande överdimensionerade salar tänker jag på Ceaușescu och hans makabra Palatul Parlamentului eller kanske ännu mer på hans sista dag. För min blick ligger den som en dubbelexponering över Putin där han sitter och trycker bland de vitglänsande mastodontkolonnerna.

Och ändå har dagen här varit vacker och Miki och jag har varit på vår vanliga marknad och köpt färskost, clementiner och blitva. Och vi har suttit på vårt kafé och växlat ord och svansviftningar med den ena och andra. Innan vi lämnade Branimirova tržnica slog vi oss ner på en liten trappa om hörnet från baren för att njuta ännu en av solvärmen och titta på allt som rörde sig eller stod stilla eller bara blunda mot ljuset.

Jag tänkte inte på Putin men i stället dök alla de här människorna som ”inte alls är för honom men…” upp. Jag hörde dem säga att språkfrågan var orsaken till kriget. Eller att Ukraina är så korrupt. ”Minskavtalet måste följas”. Nato vill ha Ukraina. Man får inte utmana Putin. Och geografin, ja, geografin är orsak till kriget. Eller den goda jorden. Eller att Ukraina är så stort. Man skulle kunna kräkas för mycket mindre. Sedan hör jag ”lugnande” röster som säger ”kriget kommer inte till oss, det kommer BARA att utspela i Ukraina och där är det ju ändå så korrupt och delat”.

Det är Putin som är skyldig, inte svaga ledare i väst, inte Nato, ja, inte ens alla Putins babblande apologeter. Må han gå under.

Idag hade Vesna den underbara idén att vi skulle vandra längs Potok Črnomerec. Tama var på besök hos henne för dagen så vi blev fyra på äventyret. Först körde Vesna lite västerut mot Črnomerec och strax ovanför var det dags att leta efter en avtagsväg till bäcken. Ett tag var vi lite på villovägar men sedan hittade den rätta vägen oss och vi klev av på ett bra ställe. Miki och Tama var ivriga och det var väl Vesna och jag också fastän vi inte hoppade så mycket. När vi kommit ifrån den lilla bilvägen släppte vi hundarna fria – jag hoppades att det inte skulle dyka upp för många hönor och katter, men till en början följde vi en vårdad promenadväg och där fanns i alla fall inga hönor.

Här och där gick vi förbi vackra små vattenfall och vi människor sa till varandra att Zagreb verkligen är en underbar stad med alla sina porlande bäckar och alla små smygvägar upp mot berget, alla prång, allt detta hemliga livsrum. Eftersom vädret var lite grått mötte vi väldigt få människor, men en och annan kom förbi med hund och Miki och Tama fick vara med om spännande möten.

Över bäcken leder mängder av enkla små träbroar och hundarna prövade den ena efter den andra och ibland sprang de ner i vattnet och sedan upp igen. På lyckliga upptäcktsfärder.

Efter kanske en timme nådde vi den vårdade delens slut och kom ut i lite vildare marker, lerigare också. På ett ställe smet Miki in på en gård, kanske fanns det någon katt där. Nå, Miki kom tillbaka.

Framför oss såg vi bergen eller de första utlöparna av det och vid sidan om oss syntes här och där små byar. Tama hoppade som en hind genom snåren medan Miki trampade på i sitt halvsnabba jämntempo, min ullvän.

Härom kvällen slog jag huvudet i dörrposten, tydligen ville jag ta en genväg in i rummet. Bulan är kvar men det är inte om detta jag vill tala. Medan jag gjorde min gymnastik imorse lyssnade jag med ett halvt öra på ett program om hjärnan och människans utveckling genom tiderna. Ja, det där med ett halvt öra är nog en överdrift, men plötsligt hörde jag något som fångade min uppmärksamhet. ”Någonstans på vägen förlorade vi något.” Vad kan detta ha varit? Nej, vem skulle veta det? Fast det slog mig att detta förlorade lockar mig mer än allt annat, mer än allt vetande eller alla utspekulerade hypoteser om livets ursprung eller människans hjärna. ”Något gick förlorat längs vägen.” Det är bland det bästa jag hört, tror jag. Och medan jag fortsätter mitt gymnastikprogram tvingas jag in i en påhittad polemik med någon som tycker att framtiden är mer intressant än det förflutna. Och jag tycker på ett barnsligt sätt bäst om det förflutna för där finns allt, också det förlorade, kanske allra mest detta underbara förlorade. Och så blir tankarna försöksvis lite mer ”ordnade” och jag säger till mig själv att nuet är den punkt vi ser all tid ifrån, nuet är vår stillastående farkost genom tiderna. Och så lite mera babbel: I det förflutna var vi alla eller allt yngre, i framtiden blabla. Lite frågor som omväxling, det gäller ju att ha kul med sig själv under gympan: Varför tror man att framtiden är ung? Eller är den kanske det och det är bara vi som inte kan hålla oss unga i den unga tiden? Framtiden är kanske sådan att tiden är yngre och vi äldre? Det här blir visst ett rätt mekaniskt räkneexperiment? Nå, den vägen stänger jag i min självsvåldiga egenvärld. I det förflutna fanns allt och det är kvar. ”Kvar” är ett märkligt och innehållsdjupt ord. Det verkar finnas en förbindelse mellan ”kvar” och ”förlorat”. Inga är så nära varandra som motsatser.

Vandringstiden är nog här, så det blev en vandring idag också. Vesna hämtade oss med bilen vid kinesrestaurangen här intill och så for vi till Savica Šanci. Inte långt, nej, och för det mesta går vi dit till fots, men Vesna ville att vi skulle lite längre in i djunglerna där den här gången. Savica Šanci är ett obegripligt område, där natur, ruiner efter gamla fabriks- eller lagerlokaler och sophögar möts. Det ska finnas tolv eller fjorton ”sjöar” där, ja, ett slags korvsjöar som Sava fött. Längs vägen finns det skyltar som varnar för sköldpaddor och någonstans där inne finns ett fågelskyddsområde. Och så löper en gammal järnväg rakt fram mot ingenstans. Efter att ha passerat några sjöar följde vi den för att gå lite torrskodda en stund.

Vesna sa något om att om hon bodde där, alltså just i den första bilden här, då skulle hon ha ankor. Jag bestämde riktningen eftersom jag är mest hemma i den här borstiga vildmarken. Min plan var att följa järnvägen ut till industriruinerna och sedan svänga in bland sjöarna igen, men Vesna blev mer och mer skeptisk och jag litade inte heller på mig som vägvisare så vi svängde av lite tidigare, men då blev det riktigt fel. Vi vadade fram genom sopor och Vesna tyckte att ruinerna påminde om kriget och jag blev plötsligt rädd för minor, fast det sa jag inte. Allt var väldigt fult på ett lite oroande sätt – inom mig balanserade jag mellan spänning och oro. Vi skämtade lite om att vi nu visste vilken väg man inte ska ta, fast samtidigt var vi inte så säkra på att vi inte skulle göra om dumheten. Det är en labyrint! Men så såg vi en öppning i snåren och ett hus, antagligen övergivet, men ett hus.

När vi kom förbi det öppnade sig världen och allt blev lätt och behagligt. Vi gick längs ett ganska nyplöjt fält och Miki spanade ut över vidden. I diket växte snödroppar.

Med ens var vi nöjda och skulle ingenstans. Här kunde man gå. Fast lite funderade vi över hur vi skulle komma tillbaka och Vesna ville till sjöarna igen.

Så småningom hamnade vi nedanför nasip och då visste vi ju riktningarna: Sava där, sjöarna här. Och så hittade vi en väg som ledde in i vildmarken igen, en väg utan sopor. Först tvekade vi men så tänkte vi att vad kan gå fel. Vi förstås. Fast vi gick ganska ”rätt” och passerade sjö efter sjö i en halvcirkel, nej, nu hittar jag nog på, hit och dit var det kanske, men bra.

Efter gårdagens tågresa till ”andra världar” har vi legat ganska lågt hittills idag även om våren är lika tydligt här och varm och solig som igår. Nå, jag bestämde mig för att köpa morgonens clementiner och citroner på marknaden i Savica, så vi trampade iväg i den härliga blåtältsmorgonen och tog oss genom tunneln under Slavonska och gick sedan en bit längs hyreshusen och så in genom nästa hål och så förbi ett tråkigt parkeringshus eller vad det är. Vi gick förbi männen som jag en iskall vinterdag köpte granatäpplen av, men nu var jag tråkig och gick förbi. Och så var vi framme vid marknaden som är inomhus men på ett väldigt utomhusaktigt sätt.

Vi gick först ett varv och och tittade och jag upptäckte ett ställe där de säljer getost, men jag har just nu för mycket ost hemma, så nej. Jag köpte mina citrusfrukter utan mycket ordande för jag ville ut i solen igen. På vägen ut gick vi förbi ett vimmel av brevlådor som väl tillhör hyresgästerna ovanför. Miki stack in nosen här och där.

Ja, och så var vi ute igen. Jag såg några bord i halvsolen, några bord som kanske hörde till något som kanske var en bar. Jag knackade lite på en igenimmad eller igenkladdad ruta och strax kom en man ut och jag frågade om jag kunde beställa kaffe och om jag fick sitta vid ”det där bordet”. Det gick bra och vi slog oss ner.

Strax kom kaffet och vi ägnade oss åt trivsel även om solen flyttade sig lite åt fel håll men värmen låg kvar över skuggan, så vad ville jag? Inget förstås.

Miki fick lite mjölkskum med kaffesmak och sedan vatten på fat.

När vi kom ut stötte vi på en man som med fryntlig uppsyn undrade vad jag gjorde här, jag brukar ju vara på Rapska, vad gjorde jag så här långt borta? Jag sa något fladdrigt om att jag visst kände igen honom men att jag inte mindes något mer än just det. Han började då förklara ganska vidlyftigt att han då och då arbetet extra i det där fruktståndet vid Union. Till sist föll tiolipan ner i mitt huvud och vi skrattade lite och jag tänkte på hur väldigt långt bort från mitt revir jag förirrat mig. Tänk om han vetat att Miki och jag var i Mraclin igår!