Kategori: Berättelser ur livet

Igår var den längsta och kortaste dagen, så lång för att den var så fylld med allt, så kort för att den var så lycklig. I förrgår kom Alex och Federico hit från Trieste, idag är de hemma hos sig igen och igår var den där dagen. Vi började med kaffe i hamnkvarteren och sedan gick vi i omgångar in i fiskmarknaden – hundar får bara vara där om de är väldigt små och ”bärbara”, så Miki fick vänta med än den ena än den andra av oss utanför. Under den korta tiden han hann träffa flera bekanta. Här ser ni Alex och Fede komma ut:

Ja, och vi åt på Konoba Fiume, ett snäpp från fiskmarknaden. Vi åt bläckfisk och sardiner och blitva. Vi pratade ganska mycket om träd och om svenskars förhållande till träden och deras namn. Kanske vet varken Alex eller jag hur det är nu i Sverige, men vi vet något om hur det varit.

Efter att ha gått runt lite i staden innanför klocktornet gick vi tillbaka mot havssidan och vi korsade platsen med de stora brädupplagen för att ta oss till min och Mikis förbjudna ”strand”.

Och så var vi där på vår playa med blick mot Istriens bergskammar och öarna Cres och Krk. Vi solade, pratade, läste, sov och jag badade lite hastigt. Kallt men en intensiv upplevelse.

På tillbakavägen gick vi ett stycke längs Rječinas vatten och sedan knatade vi uppför de första kanske femtio stegen (av 651) mot borgen Trsat. Miki hann lura på en röd katt på muren mot stupet.

Och nu får Miki och jag sköta oss själva igen. Egentligen hade jag tänkt åka hem till Zagreb idag men det finns inget tåg förrän på tisdag, och vi finner oss nu utan svårigheter i det.

Och: Nej, jag har inte glömt Ukraina.

Nej, jag har inte glömt Ukraina, men Miki och jag har tagit oss ner till Rijeka och havet med den krokiga järnvägen med sina 45 eller 46 stopp och nu bor vi några dagar hos Mamma Maria och hennes hund Lily. Det mesta av dagarna tillbringar vi i hamnen vid den stora fiskmarknaden. Vi börjar dagarna med kaffe på hörnan.

I hamnen bakom brädstaplarna har Miki en flickvän som i bland solar i sin fåtölj på rampen. Hon är alltid fri men hennes husse är i närheten. Han håller uppsikt över brädtrafiken, tror jag.

Ofta går vi ut till vår plats vid havet, förbi fikonträden och vinrankorna, där vi proppade oss fulla i somras.

Ett tag sitter vi alltid vid vattnet och lyssnar på vågskvalpet och jag tittar på Istriens berg och Miki nosar efter närmare ting och så plötsligt eller oplötsligt blir det dags att börja gå hemåt igen.

Vid brädupplagen stannar vi till och Miki får träffa sin hamnflicka igen.

Våren är här sedan en tid och då och då dricker jag morgonkaffe på någon av barerna här. Imorse drack Miki och jag kaffe med Vesna på Makao, vårt speciella lite ”råa gubbställe”.

Miki var glad över att se Vesna och han ropade högt av glädje. Han fick sin gotta och sedan satt vi en stund och blundade mot solen.

Vi människor pratade om Ukraina, om kriget och folkmorden. Och så gick vi igenom Serbiens motbjudande proputinstiska hållning, alla hårresande ”nyheter” om laboratorier i Ukraina för biologisk krigföring, vulgariteter om putin och Vučić som ”riktiga män” och rapporter om det ekonomiska nödläget i Västeuropa medan hyllorna i ”de serbiska butikerna står fulla med varor”. Ja, och så tog vi oss en titt på Milanovićs underliga krokvägar. Åtminstone skenbart har han backat från sina angrepp mot Ukraina som ”ett land som inte har något att ge oss här i Europa” och annat ännu värre babbel. Det säger sig självt att detta idag inte går att säga. Men rätt som det är vänder han igen, den opålitliga figuren – hur länge ska han få vara president här? Varför är han fortfarande omtyckt av så många?

Ja, och så sa vi lite råheter om den där ”incidenten” under en rysk nyhetssändning härom dagen. Nej, jag ska inte upprepa vad vi sa.

Sedan skildes vi åt och Vesna gick hem och Miki och jag gick runt kvarteret och jag tittade på vårens framsteg i trädgårdarna.

Härom dagen skrev jag så här:

De som säger nej till no fly-zone och samtidigt vill vara trovärdiga bör göra detta från en sönderbombad stad i Ukraina, helst tillsammans med sina barn eller andra de vill skydda.

En del lät mig säga det och höll kanske med mig medan andra blev arga och undrade om de inte fick prata och om jag i så fall verkligen fick säga det jag säger utan att själv sitta i en källare i Mariupol, Charkiv, Irpin eller…

Det känns lite löjligt eller snarare beklämmande att behöva förklara vad jag menar, men jag försöker: Jag är inte intresserad av att tysta någon och jag är inte intresserad av att försöka göra mig hörd för egen del, nej, det jag vill är att låna min röst åt de lidande människorna i de sönderbombade källarna i Ukrainas städer – och på landsbygden för också där pågår seriemorden. Flyktingar bombas till döds när de försöker ta sig ut.

Jag vill säga att om vi inte kan försöka föreställa oss hur det är att leva under dessa pinade människors villkor, så ska vi varje gång låta dem tala före oss innan vi säger något. Och när vi säger något så ska vi i tanken först gå igenom deras lidande innan vi säger något.

Jag vill att det vi säger först ska ha gått genom en sönderbombad källare eller ett hus som inte längre är ett hus i Mariupol, Dnipro, Kyjiv…

Den 20.2 gick Miki och jag med Vesna och Tama längs Potok Črnomerec. Nej, allt var inte som vanligt då heller, men mycket mer likt det där ”som vanligt” än allt är nu. Vi talade forfarande om vanliga saker, om våren, om planer för små resor i omgivningarna, om blommorna som snart skulle bli mycket fler. Ja, vi talade också om hotet mot Ukraina men utan direkt skräck. Nu är allting annorlunda och den vedervärdige putin och hans avskyvärda pack har mördat så många, förstört så mycket, ljugit så hejdlöst – och detta pågår nu.

Nå, idag bestämde vi oss för att lufta oss lite och vandra upp till Planinarski dom Risnjak på Zagrebs ”husberg” Medvednica. Det blev Vesna, Miki och jag för Tama var hemma hos sig. Vesna körde till byn Mikulići och ställde av bilen där och så började vi gå. Det skulle ta ungefär en timme upp i ”lätt vandring” men det visade sig inte gälla oss. Det kom att ta mer än två, men det gjorde inget även om vinden ibland var isig. Vi var glada över att vara ute i naturen och över att vandra fram längs vägar och stigar.

Primulorna stod i rika buketter bland fjolårslöven, men annars hade blommorna inte kommit så mycket längre än sist. Vi har haft ganska kalla dagar.

Vi tittade bort över bergsryggarna i fjärran och försökte gissa vilket berg som hette vad. Jag minns inte vad vi gissade, men jag gissade nog fel.

Den sista biten upp till ”bergsstugan” var brant och vinden ilade kall och vi började bli hungriga. Hoppas det finns mat kvar däruppe, sa vi flera gånger till varandra. Och efter en lång jordtrappa var vi framme. Ett vackert hus.

Och det fanns mat kvar. Vi hämtade oss varsin bönsoppa och lite bröd och satte oss vid ett av borden vid husväggen och slevade i oss ganska snabbt för kylan tillät inget annat. Miki fick brödbitar med bönor på.

När vi gick ner var pausen slut och vi började prata om Ukraina igen, om mördandet och lögnerna. Sedan pratade vi lite om hur vi ska ta emot våra flyktingar. Jag måste få ett nytt element insatt, byta toalettring och kanske köpa några kuddar. Låset som bröt ihop härom dagen är tack och lov lagat.