Härom dagen skrev jag så här:
De som säger nej till no fly-zone och samtidigt vill vara trovärdiga bör göra detta från en sönderbombad stad i Ukraina, helst tillsammans med sina barn eller andra de vill skydda.
En del lät mig säga det och höll kanske med mig medan andra blev arga och undrade om de inte fick prata och om jag i så fall verkligen fick säga det jag säger utan att själv sitta i en källare i Mariupol, Charkiv, Irpin eller…
Det känns lite löjligt eller snarare beklämmande att behöva förklara vad jag menar, men jag försöker: Jag är inte intresserad av att tysta någon och jag är inte intresserad av att försöka göra mig hörd för egen del, nej, det jag vill är att låna min röst åt de lidande människorna i de sönderbombade källarna i Ukrainas städer – och på landsbygden för också där pågår seriemorden. Flyktingar bombas till döds när de försöker ta sig ut.
Jag vill säga att om vi inte kan försöka föreställa oss hur det är att leva under dessa pinade människors villkor, så ska vi varje gång låta dem tala före oss innan vi säger något. Och när vi säger något så ska vi i tanken först gå igenom deras lidande innan vi säger något.
Jag vill att det vi säger först ska ha gått genom en sönderbombad källare eller ett hus som inte längre är ett hus i Mariupol, Dnipro, Kyjiv…
