Kategori: Berättelser ur livet

I den postmoderna världen kom aktningen för modet att vittra och så även modet självt. Mod och feghet kom att likställas i föreställningen om att detta skulle skulle främja jämlikheten mellan människorna: värde och skräp, kamp och slapphet, kärlek och likgiltighet, mod och feghet. Och modet kom att ses som något vi lagt bakom oss, något primitivt kanske, något omodernt ungefär som getter och åsnor. Vi vet inte längre hur man känner igen modet de få gånger vi möter det, vi har ju vant oss vid att säga ”mod” med ett ironiskt möjligen lite nostalgiskt leende.

Men nu står modet där igen mitt ibland oss och reser sig skyhögt över oss. Det står där i de förbrända ukrainska byarna, det stiger upp ur de sönderbombade husens källare, det står där på slagfälten i kampen mot den stora ömkliga fegheten. Det står där i de brinnande ukrainska städerna.

Gång på gång läser jag att det är putin ensam som bär skulden till massmord och massförstörelse och att det ryska folket är ett offer. Kanske tänkte jag själv i den riktningen allra först, men ju mer jag läser och ser desto mer vet jag om att det här ryska folket bär en stor skuld – inte alla ryssar men alldeles tillräckligt många för att låta eländet fortsätta och ibland ta speciellt vämjeliga vändningar. putin är en avskyvärd massmördare men inte var det väl han som begick dessa brott i Butja?

Bilderna från Butja, norr om Kyjiv, är outhärdliga att se. Döda människor ligger längs med gatorna. De ligger med bakbundna händer, avrättade av de ryska soldaterna.

Sedan Alex och Federico reste har Miki och jag mest levt hundliv i hamnkvarteren eller ute på vår ”strand”, ett liv under solen. Flera gånger om dagen träffar vi hans hamnflicka och så leker det bland brädstaplarna. Miki får vara fri fast jag måste vara vaksam så att han inte får syn på någon katt att jaga, för då blir det farligt av flera skäl. Ett är lastbilarna.

Ofta fortsätter vi från hamnområdet ut till havet och där är det lättare för vi är långt från allt eller i alla fall från det mesta och färre faror lurar.

Hemma hos Mamma Maria finns Lily och hundarna får ibland något gott av Maria. Båda hundarna är mycket välartade och ingen försöker tränga sig före den andra.

Imorgon bitti bryter Miki och jag upp och vi är ganska säkra på att komma åtminstone till Ogulin. Sedan kan det bli svårare men kanske får vi åka med bussen till Generalski Stol och då kommer vi hem under dagen. Annars blir det kanske ett kvällståg om det nu verkligen finns. Tågtrafiken här i trakten är ett lotteri.

Igår var den längsta och kortaste dagen, så lång för att den var så fylld med allt, så kort för att den var så lycklig. I förrgår kom Alex och Federico hit från Trieste, idag är de hemma hos sig igen och igår var den där dagen. Vi började med kaffe i hamnkvarteren och sedan gick vi i omgångar in i fiskmarknaden – hundar får bara vara där om de är väldigt små och ”bärbara”, så Miki fick vänta med än den ena än den andra av oss utanför. Under den korta tiden han hann träffa flera bekanta. Här ser ni Alex och Fede komma ut:

Ja, och vi åt på Konoba Fiume, ett snäpp från fiskmarknaden. Vi åt bläckfisk och sardiner och blitva. Vi pratade ganska mycket om träd och om svenskars förhållande till träden och deras namn. Kanske vet varken Alex eller jag hur det är nu i Sverige, men vi vet något om hur det varit.

Efter att ha gått runt lite i staden innanför klocktornet gick vi tillbaka mot havssidan och vi korsade platsen med de stora brädupplagen för att ta oss till min och Mikis förbjudna ”strand”.

Och så var vi där på vår playa med blick mot Istriens bergskammar och öarna Cres och Krk. Vi solade, pratade, läste, sov och jag badade lite hastigt. Kallt men en intensiv upplevelse.

På tillbakavägen gick vi ett stycke längs Rječinas vatten och sedan knatade vi uppför de första kanske femtio stegen (av 651) mot borgen Trsat. Miki hann lura på en röd katt på muren mot stupet.

Och nu får Miki och jag sköta oss själva igen. Egentligen hade jag tänkt åka hem till Zagreb idag men det finns inget tåg förrän på tisdag, och vi finner oss nu utan svårigheter i det.

Och: Nej, jag har inte glömt Ukraina.

Nej, jag har inte glömt Ukraina, men Miki och jag har tagit oss ner till Rijeka och havet med den krokiga järnvägen med sina 45 eller 46 stopp och nu bor vi några dagar hos Mamma Maria och hennes hund Lily. Det mesta av dagarna tillbringar vi i hamnen vid den stora fiskmarknaden. Vi börjar dagarna med kaffe på hörnan.

I hamnen bakom brädstaplarna har Miki en flickvän som i bland solar i sin fåtölj på rampen. Hon är alltid fri men hennes husse är i närheten. Han håller uppsikt över brädtrafiken, tror jag.

Ofta går vi ut till vår plats vid havet, förbi fikonträden och vinrankorna, där vi proppade oss fulla i somras.

Ett tag sitter vi alltid vid vattnet och lyssnar på vågskvalpet och jag tittar på Istriens berg och Miki nosar efter närmare ting och så plötsligt eller oplötsligt blir det dags att börja gå hemåt igen.

Vid brädupplagen stannar vi till och Miki får träffa sin hamnflicka igen.