Varför finns de sovjetiska/ryska koncentrations- eller förintelselägren kvar? Varför har de hela tiden fått fortsätta att användas? Varför har de räknats som ”något annat” än de nazi-tyska? Varför räknas de fortfarande som ”något annat”? Eller ska nu äntligen timmen slå för dessa skräckinrättningar?
Jag läser att en halv miljon ukrainare sedan februari fängslats och bortförts, ofta ”långt österut” – barn, kvinnor och män. Vad kommer att hända dem? Kommer de att överleva?
Ryssar, ni har i århundraden mördat era ukrainska bröder, skövlat deras land, och till och med förbjudit dem att minnas oförätterna. Holodomor, för att nämna en speciell rysk/sovjetisk massmordsinrättning, fick ukrainarna inte ens minnas eller se tillbaka på. Nej, de skulle vara bröder med sina mördare. När ryssar talar om sig själva som bröder till ukrainarna, så betyder ”bröder” mördare.
Vi har ingen anledning att lita på de ryssar som ännu i denna stund – efter de hittills genomförda massakrerna, före de kommande – talar om ryssar och ukrainare som brödrafolk. De ryssar som inte står på ondskans sida – jag vet inte hur få de är – skulle aldrig utan att skämmas livet ur sig våga sig på att kalla sig bröder till ukrainarna. Om någon ryss talar om ett sådant broderskap vet vi på vilken sida den ryssen står – på ondskans sida.
I den postmoderna världen kom aktningen för modet att vittra och så även modet självt. Mod och feghet kom att likställas i föreställningen om att detta skulle skulle främja jämlikheten mellan människorna: värde och skräp, kamp och slapphet, kärlek och likgiltighet, mod och feghet. Och modet kom att ses som något vi lagt bakom oss, något primitivt kanske, något omodernt ungefär som getter och åsnor. Vi vet inte längre hur man känner igen modet de få gånger vi möter det, vi har ju vant oss vid att säga ”mod” med ett ironiskt möjligen lite nostalgiskt leende.
Men nu står modet där igen mitt ibland oss och reser sig skyhögt över oss. Det står där i de förbrända ukrainska byarna, det stiger upp ur de sönderbombade husens källare, det står där på slagfälten i kampen mot den stora ömkliga fegheten. Det står där i de brinnande ukrainska städerna.
Gång på gång läser jag att det är putin ensam som bär skulden till massmord och massförstörelse och att det ryska folket är ett offer. Kanske tänkte jag själv i den riktningen allra först, men ju mer jag läser och ser desto mer vet jag om att det här ryska folket bär en stor skuld – inte alla ryssar men alldeles tillräckligt många för att låta eländet fortsätta och ibland ta speciellt vämjeliga vändningar. putin är en avskyvärd massmördare men inte var det väl han som begick dessa brott i Butja?
Bilderna från Butja, norr om Kyjiv, är outhärdliga att se. Döda människor ligger längs med gatorna. De ligger med bakbundna händer, avrättade av de ryska soldaterna.
Sedan Alex och Federico reste har Miki och jag mest levt hundliv i hamnkvarteren eller ute på vår ”strand”, ett liv under solen. Flera gånger om dagen träffar vi hans hamnflicka och så leker det bland brädstaplarna. Miki får vara fri fast jag måste vara vaksam så att han inte får syn på någon katt att jaga, för då blir det farligt av flera skäl. Ett är lastbilarna.
Ofta fortsätter vi från hamnområdet ut till havet och där är det lättare för vi är långt från allt eller i alla fall från det mesta och färre faror lurar.
Hemma hos Mamma Maria finns Lily och hundarna får ibland något gott av Maria. Båda hundarna är mycket välartade och ingen försöker tränga sig före den andra.
Imorgon bitti bryter Miki och jag upp och vi är ganska säkra på att komma åtminstone till Ogulin. Sedan kan det bli svårare men kanske får vi åka med bussen till Generalski Stol och då kommer vi hem under dagen. Annars blir det kanske ett kvällståg om det nu verkligen finns. Tågtrafiken här i trakten är ett lotteri.