Kategori: Berättelser ur livet

”Jag ber er i världen utanför: Hjälp oss! Hjälp oss! Skydda oss mot bombningarna! Befria oss från angriparna! Låt oss få leva som förr i vår hemstad!”

Igår tog Miki och jag spårvagnen in till stan för första gången på ganska länge, på senare tid har vi ju nästan alltid gått till fots, men nu hade vi ett avlägsnare mål, så vi förkortade fotvägen lite. Vid Frankopanska mötte vi Steph och så gick genom valvet upp mot punkten där Dubravkin put börjar. Efter en stund dök Vesna (inte ”min” Vesna, en annan) och Lana upp med tiken Roki, som precis som Miki har en viss andel hrvatski ovčar, det har nästan alla blandrashundar här. Först gick vi på en fotväg längs en bäck men snart var vi uppe i skogen.

Vi gick genom ljus grönskande bokskog ändå upp till Cmrok där vi satte oss i gräset och tog fram öl och kakor. Ja, så var det. Någon kan tycka att det är fel kombination, men det var det inte.

Jag vet inte längre vad vi pratade om, många olika saker var det säkert, ja, och jag var tvungen att prata om Ukraina, eftersom Ukraina sitter innanför pannbenet på mig. Vi gick mellan ljus och mörker, uppåt, nedåt, över små broar som korsar bäckarna.

Utan att vi märkte det gick tiden förbi oss och tog oss genom timmarna ner genom Kraljevec.

Och neråt och neråt ända till Britanski trg eller Britanac. Där satte vi oss först vid ett bord på själva torget och beställde öl och gemišt och så dök Petra upp och vi satt där tills solen vek om hörnet. Du flyttade vi oss till ett av borden vi barens ingång där solen ännu var kvar. Och så beställde vi påfyllning av det ena och det andra.

Och Ukraina kommer att gå segrande ur striden, landet kommer att resa sig högre och högre ur den smuts som kastas på det från Smutsens Imperium. Detta kommer att ske till mångas glädje men också till mångas omätliga skam. Ju längre ukrainarna tvingas kämpa desto fler hamnar på skammens sida: naturligtvis alla de onda, men också alla de ”försiktiga” som tycker x, y och z i den själviska försiktighetens tecken. Det går fortfarande att välja.

Varför finns de sovjetiska/ryska koncentrations- eller förintelselägren kvar? Varför har de hela tiden fått fortsätta att användas? Varför har de räknats som ”något annat” än de nazi-tyska? Varför räknas de fortfarande som ”något annat”? Eller ska nu äntligen timmen slå för dessa skräckinrättningar?

Jag läser att en halv miljon ukrainare sedan februari fängslats och bortförts, ofta ”långt österut” – barn, kvinnor och män. Vad kommer att hända dem? Kommer de att överleva?

Ryssar, ni har i århundraden mördat era ukrainska bröder, skövlat deras land, och till och med förbjudit dem att minnas oförätterna. Holodomor, för att nämna en speciell rysk/sovjetisk massmordsinrättning, fick ukrainarna inte ens minnas eller se tillbaka på. Nej, de skulle vara bröder med sina mördare. När ryssar talar om sig själva som bröder till ukrainarna, så betyder ”bröder” mördare.

Vi har ingen anledning att lita på de ryssar som ännu i denna stund – efter de hittills genomförda massakrerna, före de kommande – talar om ryssar och ukrainare som brödrafolk. De ryssar som inte står på ondskans sida – jag vet inte hur få de är – skulle aldrig utan att skämmas livet ur sig våga sig på att kalla sig bröder till ukrainarna. Om någon ryss talar om ett sådant broderskap vet vi på vilken sida den ryssen står – på ondskans sida.