Så gick vi där på kullarna ovanför Sveta Nedelja igen, just vi fyra: Vesna, Miki, Tama och jag. Vesna och jag hade våra mål och det var att plocka medvjeđi luk (Bärlauch) och att gå under solen under himlen bland allt det ljusgröna. Hundarna skaffade sig mål undan för undan. Vi såg ner i dalarna på båda sidor om åsen vi följde och vi visste att detta är den vackraste tiden.
Vi pratade om kriget, om Ukrainas lidande och världens ondska, om cynismen hos Guterres, Milanović, Eliasson, påven, om Vučić och Dodik som nu spänner vapenmusklerna… Hela tiden tuggade jag på de gröna lökbladen och hundarna sprang ut och in i buskarna och snåren och marken doftade värme och must. Och vägen krökte och rätade på sig.
Vi kom förbi små bondgårdar och sommarstugor och skjul i vingårdarna.
Så småningom svängde vi ner i en skog med lövträd, mest bokar tror jag, och där var marken helt täckt med medvjeđi luk och vi människor började plocka de vackra tunna avlånga bladen och samlade dem i våra påsar. Till slut satt vi och plockade och Vesna sa hur hon brukar göra med löken: Först skär hon den tunt tunt, sedan saltar hon lite och låter den vila lite (kanske), sedan häller hon olivolja över den så att oljan täcker löken helt. Ja, och sedan trycker hon ner allt i glasburkar i kylskåpet och efter det äter man den gröna massan till ”allt” i veckor.
När vi hade vad vi tyckte vi behövde gick vi uppför backen igen och sedan gick vi en lite annan väg än förut, vet inte om vi gick rätt eller fel, men vackert var det och vi gick länge länge tills vi kom ner mot dalen – samma eller en annan. Där nere i dalen blommar syrenerna för fullt och allt är ett doftrus.
På något sätt kom vi så småningom till dungen där Vesna hade parkerat bilen. Och så for vi in i byn Sveta Nedelja, in till ”centrum”, köpte varsin burek och slog oss ner på ett kafé och åt burek med löken vi plockat och så drack vi kaffe. Tama luktade illa för hon hade rullat sig i något mörkt och kladdigt i ett dike. Miki var ganska ren. Alla vara ganska trötta.
