Kategori: Berättelser ur livet

Luften är sedan morgonen varm och spänd av åskaningar. Fast vi satt skönt på Royal och jag drack mitt morgonkaffe i skuggan och Miki hade dubbel skugga under stolen. Dada ursäktade sig för prishöjningen och jag funderade lite på om Simpa och Makao också kommer att höja priset. Kanske inte eller inte just nu.

Miki spanade efter en liten vit hund som försvann bakom soptunnorna. Någon hördes ropa efter den. Gubbarna vid bordet intill skrattade bullrande åt något roligt eller grovt. Så var mitt kaffe uppdrucket och jag reste mig och så sicksackade vi ut mellan borden, ut på parkeringsplatsen och hem. Ja, hem! Vad är det? Eller var är det? Nej, jag är inte filosofisk, jag flyttar: varje dag så och så många ryggsäcksvändor från Hvarska till Kornatska. Och idag verkar brytpunkten vara nära, kanske är det här sista natten på Hvarska?

Och vi har gått många vändor längs Rapska och Kornatska under dagen. Barnen i det zigenska huset vinkade till oss mellan vinrankorna nästan varje gång och jag pratade lite med Riva, min favorit. Fast jag är lite hemlighetsfull om mina förehavanden, säger bara vad jag har i ryggsäcken: böcker, kläder.

Nyss gick vi det sista varvet för dagen. Jag bar den lilla pallen, den som Londi åt från under de sista två åren. Hon skulle enligt veterinären äta från ”något högt” och då hittade jag en pall i buskarna här i ”parken”. Några tunga regndroppar föll och långt borta mot bergen var himlen mörk, men annars liksom randig – ljusmörk. När vi kommit uppför den lilla yttertrappan på Kornatska ställde jag ner pallen och tog en bild, lite högtidligt och symboliskt, medan Miki kikade genom dörrspringan efter den svarta katten. Han vänder sig helt kort bara för att jag ber honom.

Mot förmiddagens slut bestämde jag mig för att göra en paus i bokbärandet, översättandet och ukrainakampen och Miki fick göra en paus i bentuggandet fast jag såg allt att han stoppade undan en benbit i kinden som ett slags rovhamster. Vi gick till vår spårvagnshållplats och tog trean till Držićeva och sedan femman ända bort till Jarun. Eftersom det inte är så varmt ännu ville jag passa på, imorgon blir det kanske för hett för Miki att gå från hållplatsen Jarun fram till sjön. Det är en rätt stekig väg.

Nå, vi kom fram och hoppade av och travade på fram mot sjön, en lätt vind gjorde det behagligt. Vi sneddade över gräset under de höga träden och kom till bron ut till vår ö, en ö där hundar inte anses störa och där det är lite vildare och trädrikare. Miki smet och rusade på egen hand över bron.

Jag fick tag i honom just när han var på väg ner under bron där grodorna alltid kväker så högljutt. En stund hängde vi båda i luften men slumpen ville att vi skulle klara det hela utan att ramla i. Runt oss grönt och blått och härligt. Höga träd.

En fiskare hade tagit vår plats så vi knatade på några steg till. Vi slog oss ner, jag la ut min handduk och band Miki vid en tjockstammad poppel med hans ”duga lajna” (långa lina). Framför oss guppade små gula näckrosor.

Och sedan blev det det vanliga: jag solade och simmade omväxlande, Miki som inte badar plockade med käppar och ris och tittade efter änderna.

I vattnet framför vårt läger stod fiskarna stilla och vilade eller solade eller spanade. Jag tog en bild av en ganska stor som hade sin skugga som ett lod under sig.

Vi har ju haft sommar rätt länge här nu men först idag blev det bad i Jarun. Ja, jag badade lite ”vinterbadaraktigt” i Rijeka i början av april, men det var något annat. Vesna ringde på morgonen och undrade om Miki och jag ville med och jag sa glatt ja. Annars hade jag tänkt ta spårvagnen till Jarun någon dag i veckan som kommer och det kan ju hända att jag gör det ändå. Vesna har bil så vi var snabbt där och så gick vi i gräset under höga träd genom en grön värld tills vi kom till en av sjöns armar, ja, Jarun är ju egentligen en korvsjö som en gång var en del av Sava, men det vet väl de flesta som läser det här?

Och så gick vi över en liten bro och vidare mot en lite vildare del, där även hundar får vara utan att någon börjar säga eller skrika något påfrestande.

Vi letade oss fram till vår strand – här är jag med Vesna, med Miki eller ensam, här är det bäst för här finns både sol och skugga, änder och näckrosor.

Jag band Miki med den långa linan vid ett av träden i vattenkanten, så att han bekvämt kunde dricka, spana efter änder och svanar, och växla mellan skugga och sol.

Vesna och jag vräkte oss i solen som var skönt och starkt varm men inte het. Och vi pratade om en serbisk krigsförbrytares nya ”karriär” som politisk kommentator från fängelset. Han kommenterar Rysslands krig i Ukraina på äkta krigsförbrytarsätt för en av Serbiens större tidningar, men mer om detta senare. Vi badade i omgångar och Vesna simmade som vanligt långt, ena gången runt ön, och jag simmade lite kortare och utmed land för att glo lite på vad som hände. Jag blir ju uttråkad av att simma långt. (Vesna syns simmande ut mot ön.)

Miki tyckte kanske det var ensamt i skuggan för då och då låg han en stund i solen tätt intill mig eller Vesna och slickade av oss vattnet. Allt ska vara torrt enligt honom. Så han badar inte.

Den här eftermiddagen firade Gabi, Miki och jag den nya lägenheten med ett besök på Sofra, vår bosniska restaurang i Borovje. Egentligen skulle vi ha setts där, men strax efter att Miki och jag kommit ut genom tunneln under Slavonska hörde vi Gabi ropa från en parkeringsplats.

Hon hade just sin söndagsskype med sina föräldrar i Érd och hade inte lyckats hitta någon bättre plats för den än där. Vi såg också hennes nya bil som vilket ni kan se talar både ungerska och kroatiska. Miki och jag satte oss på en bänk i grönskan och väntade.

Och så var det dags att gå ner mot džamija och Sofra strax där intill. Det här var andra gången efter vår julmiddag, då det ännu var coronatid. Gabi tog sin vanliga favoritsoppa begova čorba och eftersom jag inte kunde få någon japrak (inte säsong) så tog jag punjena paprika.

Vi åt – Miki också – och så kammade Gabi och jag igenom det som hänt sedan sist vi sågs, från världens elände (ryssarna I Ukraina) till våra egna små bekymmer och glädjeämnen. Och runt om oss var och är det sommar.

Efter dryga tre veckor i ovisshetens tunnel… Fönstret står öppet så det är bara för Miki och mig att flyga in. Ibland är vi fåglar.