Kategori: Berättelser ur livet

Vi har ju haft sommar rätt länge här nu men först idag blev det bad i Jarun. Ja, jag badade lite ”vinterbadaraktigt” i Rijeka i början av april, men det var något annat. Vesna ringde på morgonen och undrade om Miki och jag ville med och jag sa glatt ja. Annars hade jag tänkt ta spårvagnen till Jarun någon dag i veckan som kommer och det kan ju hända att jag gör det ändå. Vesna har bil så vi var snabbt där och så gick vi i gräset under höga träd genom en grön värld tills vi kom till en av sjöns armar, ja, Jarun är ju egentligen en korvsjö som en gång var en del av Sava, men det vet väl de flesta som läser det här?

Och så gick vi över en liten bro och vidare mot en lite vildare del, där även hundar får vara utan att någon börjar säga eller skrika något påfrestande.

Vi letade oss fram till vår strand – här är jag med Vesna, med Miki eller ensam, här är det bäst för här finns både sol och skugga, änder och näckrosor.

Jag band Miki med den långa linan vid ett av träden i vattenkanten, så att han bekvämt kunde dricka, spana efter änder och svanar, och växla mellan skugga och sol.

Vesna och jag vräkte oss i solen som var skönt och starkt varm men inte het. Och vi pratade om en serbisk krigsförbrytares nya ”karriär” som politisk kommentator från fängelset. Han kommenterar Rysslands krig i Ukraina på äkta krigsförbrytarsätt för en av Serbiens större tidningar, men mer om detta senare. Vi badade i omgångar och Vesna simmade som vanligt långt, ena gången runt ön, och jag simmade lite kortare och utmed land för att glo lite på vad som hände. Jag blir ju uttråkad av att simma långt. (Vesna syns simmande ut mot ön.)

Miki tyckte kanske det var ensamt i skuggan för då och då låg han en stund i solen tätt intill mig eller Vesna och slickade av oss vattnet. Allt ska vara torrt enligt honom. Så han badar inte.

Den här eftermiddagen firade Gabi, Miki och jag den nya lägenheten med ett besök på Sofra, vår bosniska restaurang i Borovje. Egentligen skulle vi ha setts där, men strax efter att Miki och jag kommit ut genom tunneln under Slavonska hörde vi Gabi ropa från en parkeringsplats.

Hon hade just sin söndagsskype med sina föräldrar i Érd och hade inte lyckats hitta någon bättre plats för den än där. Vi såg också hennes nya bil som vilket ni kan se talar både ungerska och kroatiska. Miki och jag satte oss på en bänk i grönskan och väntade.

Och så var det dags att gå ner mot džamija och Sofra strax där intill. Det här var andra gången efter vår julmiddag, då det ännu var coronatid. Gabi tog sin vanliga favoritsoppa begova čorba och eftersom jag inte kunde få någon japrak (inte säsong) så tog jag punjena paprika.

Vi åt – Miki också – och så kammade Gabi och jag igenom det som hänt sedan sist vi sågs, från världens elände (ryssarna I Ukraina) till våra egna små bekymmer och glädjeämnen. Och runt om oss var och är det sommar.

Efter dryga tre veckor i ovisshetens tunnel… Fönstret står öppet så det är bara för Miki och mig att flyga in. Ibland är vi fåglar.

Gårdagen började egentligen bra för Miki och mig. Vi travade in till stan i försommarvärmen och vi tyckte nog båda det var lite spännande för det var ju ett tag sedan sist (med undantag för vandringen längs Dubravkin put). Det var lätt att tycka om den grönskande solljusa staden. Jag såg att magnoliorna tappat alla de rosa-vita blommorna, men de täta ljusgröna löven gav en annan blomning.

Vi eller snarare jag hade ett bestämt mål: ”Burekhålet” under fruktmarknaden på Dolac. När vi kom dit fanns det bara ”burek sa sirom” – ja, med ost – kvar, men egentligen var det nog ost jag ville ha. Och strax fick jag mitt varma paket och Miki kände på lukten vad det var i det.

Vi korsade Dolac och jag tittade lite på frukten och grönsakerna där tills en man stoppade oss och frågade: ”Frun, får jag tala lite med er hund?” Det fick han förstås och jag tänkte att han och Miki var rätt lika varandra.

Sedan gick uppför de halvtrasiga trätrapporna till Kerempuh trg och vidare in på Opatovina där vi satte oss vid ett av borden på Carpe Diem och så kom Vesnas Dora ut med kaffe och vatten till oss och vi intog vår medhavda måltid.

Och så satt vi där en stund, växlade några ord med Dora och blundade lite mot solljuset. Sedan började vi gå neråt, hemåt, för så brukar vi ju göra. En stund satt eller låg vi på en parkbänk.

Sedan kom dråpslaget men det vill jag inte tala om. Jag annullerar det härmed.