Kategori: Berättelser ur livet

Nu bor vi här på Kornatska som om vi aldrig bott någon annanstans. I trappen doftar det av hö och fikon, kanske lite bazga (akacia) också ännu. Miki strävar alltid med snabba steg mot trappfönstret. Han vill se om den svarta katten ligger på trädgårdsdörrens tak. Detta ändlösa äventyr!

I förmiddags var den där under de stora fikonlöven med gulögonen riktade in mot Miki. Båda låste fast sig och satt sedan spända och svarta, en krullig och en slät, och jorden slutade helt kort att snurra innan magnetfälten slöts på nytt.

Värmen steg snabbt redan på morgonen och även om jag försökte ha bråttom för att komma till Jarun innan vägen från hållplatsen blev het så blev allting just hett och långsamt. Miki och jag satt i femmans spårvagn någonstans vid Vrbik när vi fastnade. Utanför var det vägarbete på obestämt sätt. Vi satt och satt och solen låg på och Miki gav då och då ifrån sig ett störande vasst pip. Sådant kan han. Men så rörde sig vagnen på nytt och snart – rätt snart i alla fall – var vid hållplatsen Jarun och vägen fram till sjön var varm i skuggan och het i solen. Vid en glasskiosk sprang vi på en dam från våra kvarter så vi pratade lite och Miki försökte hugga hennes glass. Jag köpte också en glass och så delade vi den rätt orättvist men båda var nog nöjda. Efteråt satt vi kvar lite på bänken och glodde. Ja, Miki satt också på bänken. Och visslade på småhundar. Sedan gick vi ganska rakt mot sjön och var snart inne i en värld av grönska och vatten.

Människorna gjorde det de gjorde. Att ligga på en bänk under ett träd har ett egenvärde ser man här. En del satt och läste under träden. Lindar och popplar

Så nådde Miki och jag vår privata strand och eftersom det var så hett så slängde jag i honom i vattnet även om han vill vara torrpälsad. Nå, snart var han det igen.

Jag tog en lång rad ganska korta simturer. Alltid började jag med att följa de gula näckrosornas rodnande stjälkar med blicken ner i vattnet. Det är något särskilt med det. Och nere i djupet finns röda näckrosblad.

Sedan kom svanarna och hunden – en lagotto romagnolo, tror jag – i familjen vid viken intill vår, började utmana den en svanen som väsande kastade sig framåt. Miki studerade förloppet tills svanen fick syn på honom och då var han ju tvungen att utmana den. Det hela slutade med att jag började vifta hårt med handduken till Mikis försvar. Och vi klarade det och lugnet var återställt. Ibland återställer man lugnet med en handduk.

När Miki och jag nu går till Branimirova tržnica så går vi, eftersom vi har flyttat, från Kornatska och inte från Hvarska, inget konstigt med det utom jag ibland glömmer var vi bor. Avståndet är ungefär detsamma, men den första eller sista biten är lite annorlunda. Jordklotet liksom svänger lite åt sidan.

Värmen steg medan vi gick dit idag men i skuggan var det fint och lätt. Vi gick in på torget ”bakvägen” och uppför trappan in i hallen där ostarna finns. Min ostdam visste vad jag ville ha och hon stoppade som vanligt in osten i min ryggsäck och kallade mig vänligt, skämtsamt ”mitt barn”. Det kan jag ju inte ha något emot.

Och så bar det av nerför trappan och jag köpte blitva, vitlök, körsbär och aprikoser där jag brukar köpa sådant. Miki hade ett kort hårt ”samtal” med en annan krulltott och så gick vi förbi klädbodarna och damen som sålde den gröna klänningen till mig härom dagen kom fram och synade mig och så att färgen passar mig bra, eftersom jag är svart. Vi ste crna. Ja, betraktaren ser det den ser, så jag är kanske ett svart barn, tänkte jag och så satte vi oss i parasollvärlden utanför vår bar, denna ex-ribarnica av bästa slag.

Parasollsvalkan var ganska varm men bra och jag fick ut mitt kaffe och Miki sin vattenskål. En bra gubbe kom förbi och hälsade på oss eller egentligen på Miki. Och sedan satt eller låg vi där rätt länge och tittade på alla förbipasserande, denna tillvarons lugna film. Inga önskningar, inga besvikelser.

Luften är sedan morgonen varm och spänd av åskaningar. Fast vi satt skönt på Royal och jag drack mitt morgonkaffe i skuggan och Miki hade dubbel skugga under stolen. Dada ursäktade sig för prishöjningen och jag funderade lite på om Simpa och Makao också kommer att höja priset. Kanske inte eller inte just nu.

Miki spanade efter en liten vit hund som försvann bakom soptunnorna. Någon hördes ropa efter den. Gubbarna vid bordet intill skrattade bullrande åt något roligt eller grovt. Så var mitt kaffe uppdrucket och jag reste mig och så sicksackade vi ut mellan borden, ut på parkeringsplatsen och hem. Ja, hem! Vad är det? Eller var är det? Nej, jag är inte filosofisk, jag flyttar: varje dag så och så många ryggsäcksvändor från Hvarska till Kornatska. Och idag verkar brytpunkten vara nära, kanske är det här sista natten på Hvarska?

Och vi har gått många vändor längs Rapska och Kornatska under dagen. Barnen i det zigenska huset vinkade till oss mellan vinrankorna nästan varje gång och jag pratade lite med Riva, min favorit. Fast jag är lite hemlighetsfull om mina förehavanden, säger bara vad jag har i ryggsäcken: böcker, kläder.

Nyss gick vi det sista varvet för dagen. Jag bar den lilla pallen, den som Londi åt från under de sista två åren. Hon skulle enligt veterinären äta från ”något högt” och då hittade jag en pall i buskarna här i ”parken”. Några tunga regndroppar föll och långt borta mot bergen var himlen mörk, men annars liksom randig – ljusmörk. När vi kommit uppför den lilla yttertrappan på Kornatska ställde jag ner pallen och tog en bild, lite högtidligt och symboliskt, medan Miki kikade genom dörrspringan efter den svarta katten. Han vänder sig helt kort bara för att jag ber honom.

Mot förmiddagens slut bestämde jag mig för att göra en paus i bokbärandet, översättandet och ukrainakampen och Miki fick göra en paus i bentuggandet fast jag såg allt att han stoppade undan en benbit i kinden som ett slags rovhamster. Vi gick till vår spårvagnshållplats och tog trean till Držićeva och sedan femman ända bort till Jarun. Eftersom det inte är så varmt ännu ville jag passa på, imorgon blir det kanske för hett för Miki att gå från hållplatsen Jarun fram till sjön. Det är en rätt stekig väg.

Nå, vi kom fram och hoppade av och travade på fram mot sjön, en lätt vind gjorde det behagligt. Vi sneddade över gräset under de höga träden och kom till bron ut till vår ö, en ö där hundar inte anses störa och där det är lite vildare och trädrikare. Miki smet och rusade på egen hand över bron.

Jag fick tag i honom just när han var på väg ner under bron där grodorna alltid kväker så högljutt. En stund hängde vi båda i luften men slumpen ville att vi skulle klara det hela utan att ramla i. Runt oss grönt och blått och härligt. Höga träd.

En fiskare hade tagit vår plats så vi knatade på några steg till. Vi slog oss ner, jag la ut min handduk och band Miki vid en tjockstammad poppel med hans ”duga lajna” (långa lina). Framför oss guppade små gula näckrosor.

Och sedan blev det det vanliga: jag solade och simmade omväxlande, Miki som inte badar plockade med käppar och ris och tittade efter änderna.

I vattnet framför vårt läger stod fiskarna stilla och vilade eller solade eller spanade. Jag tog en bild av en ganska stor som hade sin skugga som ett lod under sig.