Kategori: Berättelser ur livet

Den som söker vinna sig ett rent samvete på de lidandes bekostnad kommer aldrig att finna det. (Ja, jag talar om alla dem som av ”moraliska” skäl inte vill beväpna Ukraina mot ondskan.)

Det är en ljum och stilla kväll, någon enstaka bil glider tyst förbi längs Brijunska, vår tvärgata. Jag lutar mig ut genom köksfönstret, inspekterar lojt min tvättlina och utbyter några menande blickar med den svarta katten där den ligger på sitt lilla tak under de stora orörliga fikonlöven. Miki ligger utsträckt på hallgolvet och svalkar sig och vet ingenting om detta.

Nu bor vi här på Kornatska som om vi aldrig bott någon annanstans. I trappen doftar det av hö och fikon, kanske lite bazga (akacia) också ännu. Miki strävar alltid med snabba steg mot trappfönstret. Han vill se om den svarta katten ligger på trädgårdsdörrens tak. Detta ändlösa äventyr!

I förmiddags var den där under de stora fikonlöven med gulögonen riktade in mot Miki. Båda låste fast sig och satt sedan spända och svarta, en krullig och en slät, och jorden slutade helt kort att snurra innan magnetfälten slöts på nytt.

Värmen steg snabbt redan på morgonen och även om jag försökte ha bråttom för att komma till Jarun innan vägen från hållplatsen blev het så blev allting just hett och långsamt. Miki och jag satt i femmans spårvagn någonstans vid Vrbik när vi fastnade. Utanför var det vägarbete på obestämt sätt. Vi satt och satt och solen låg på och Miki gav då och då ifrån sig ett störande vasst pip. Sådant kan han. Men så rörde sig vagnen på nytt och snart – rätt snart i alla fall – var vid hållplatsen Jarun och vägen fram till sjön var varm i skuggan och het i solen. Vid en glasskiosk sprang vi på en dam från våra kvarter så vi pratade lite och Miki försökte hugga hennes glass. Jag köpte också en glass och så delade vi den rätt orättvist men båda var nog nöjda. Efteråt satt vi kvar lite på bänken och glodde. Ja, Miki satt också på bänken. Och visslade på småhundar. Sedan gick vi ganska rakt mot sjön och var snart inne i en värld av grönska och vatten.

Människorna gjorde det de gjorde. Att ligga på en bänk under ett träd har ett egenvärde ser man här. En del satt och läste under träden. Lindar och popplar

Så nådde Miki och jag vår privata strand och eftersom det var så hett så slängde jag i honom i vattnet även om han vill vara torrpälsad. Nå, snart var han det igen.

Jag tog en lång rad ganska korta simturer. Alltid började jag med att följa de gula näckrosornas rodnande stjälkar med blicken ner i vattnet. Det är något särskilt med det. Och nere i djupet finns röda näckrosblad.

Sedan kom svanarna och hunden – en lagotto romagnolo, tror jag – i familjen vid viken intill vår, började utmana den en svanen som väsande kastade sig framåt. Miki studerade förloppet tills svanen fick syn på honom och då var han ju tvungen att utmana den. Det hela slutade med att jag började vifta hårt med handduken till Mikis försvar. Och vi klarade det och lugnet var återställt. Ibland återställer man lugnet med en handduk.

När Miki och jag nu går till Branimirova tržnica så går vi, eftersom vi har flyttat, från Kornatska och inte från Hvarska, inget konstigt med det utom jag ibland glömmer var vi bor. Avståndet är ungefär detsamma, men den första eller sista biten är lite annorlunda. Jordklotet liksom svänger lite åt sidan.

Värmen steg medan vi gick dit idag men i skuggan var det fint och lätt. Vi gick in på torget ”bakvägen” och uppför trappan in i hallen där ostarna finns. Min ostdam visste vad jag ville ha och hon stoppade som vanligt in osten i min ryggsäck och kallade mig vänligt, skämtsamt ”mitt barn”. Det kan jag ju inte ha något emot.

Och så bar det av nerför trappan och jag köpte blitva, vitlök, körsbär och aprikoser där jag brukar köpa sådant. Miki hade ett kort hårt ”samtal” med en annan krulltott och så gick vi förbi klädbodarna och damen som sålde den gröna klänningen till mig härom dagen kom fram och synade mig och så att färgen passar mig bra, eftersom jag är svart. Vi ste crna. Ja, betraktaren ser det den ser, så jag är kanske ett svart barn, tänkte jag och så satte vi oss i parasollvärlden utanför vår bar, denna ex-ribarnica av bästa slag.

Parasollsvalkan var ganska varm men bra och jag fick ut mitt kaffe och Miki sin vattenskål. En bra gubbe kom förbi och hälsade på oss eller egentligen på Miki. Och sedan satt eller låg vi där rätt länge och tittade på alla förbipasserande, denna tillvarons lugna film. Inga önskningar, inga besvikelser.