Kategori: Berättelser ur livet

De här bilderna är från igår men här har nu infunnit sig en skön cirkulär upprepning, så de kunde vara från imorgon eller någon annan morgon i den nära framtiden. Miki och jag går över heden längs de invanda stigarna. Jag plockar lite blåbär i kanten, oftast ett och ett och aldrig fler än sju och sju. Och jag undrar när odonen ska mogna. Det vita tornet där nere vid havet är Subbe fyr.

Vid vägskälet där det en gång i tiden stod ett träbord med bänkar svänger vi för att titta bort mot det som en gång var Ödledammarna. Miki vill egentligen fortsätta direkt ner mot havet men jag bestämmer lite.

Och så är vi under vildaplarna och Miki sitter i det höga gräset som ett hundlejon på en tänkt savann – moj mali lav. Några minuter spanar vi åt olika håll, sedan återvänder vi till vägskälet och går förbi oxeln och vidare mellan björnbärssnåren.

Strax innan vi kommer ner i den där hålvägen som sluttar ganska brant mot järnvägsundergången går vi lite åt höger ut på klipporna och jag ser på Subbe fyr och Lilla Apelviken.

Och så fortsätter vi under järnvägen och förbi Lilla Apelviken där hundar inte får vara mellan maj och augusti. Men Miki och jag behöver ingen sandstrand. Vi fortsätter genom strandskogen och slinker på ett visst ställe ner i en smal gång genom getterörosor och slån och så är vi i den andra tiden på Londis gamla badplats mellan stenarna. Miki badar ju inte men han fuktar tassarna och smakar lite på saltvattnet.

Så här ser vår värld ut i just denna tid. Och egentligen vill jag inte behöva önska mig något mer.

Jag lutar mig ut genom köksfönstret och ser förnöjt på min tvätt på linan vid fikonträdet, snett ovanför katthyllan. Det går att se hur solen torkar den. Med ens fylls jag av en stark längtan hit.

Nu har dagarna i Slavonski Brod lagt sig på den där minneshyllan och jag kan gå förbi och titta utan att känna att detta hör till mitt nu. Brod är en egentligen obeskrivlig plats för den har för den ytliga blicken inget särskilt och de som kommer därifrån brukar vara förnöjt, liksom hemligt förnöjt, blygsamma när de talar om staden. Nej, där finns inget särskilt – utom kanske floden, promenaden och fästningen, men är det något särskilt jämfört med, ja, vad? Med andra platser? Brod passar inte för jämförelser, staden ligger där mjukt och rofyllt försjunken och är ändå full av liv och människorna har vad de behöver. Mycket få flyttar därifrån och det är ovanligt för Slavonien som är en avfolkningsbygd, Kroatiens milda vänliga sorgbarn. Människorna är lugna och livliga och de utstrålar något så ovanligt som tillfredsställelse och lugn energi. De arbetar och roar sig, de har sina restauranger med mustiga rätter, sina många kaféer särskilt runt det stora torget som är benämnt efter Kroatiens stora sagoberätterska Ivana Brlić-Mažuranić. Även sent på söndagskvällen surrar det av röster här. Ja, och de har sin flod med den höga promenaden Šetalište braće Radić där stadens invånare fingår eller bara går om kvällarna eller söndagarna.

Och överallt finns det cykelvägar och många är på väg längs dem lugnt och ganska fort. Man glider fram på sina cyklar. Träden står höga: plataner, popplar, lönnar, katalpor och lindar och i lipanj, lindens månad, går man i ett lindrus ovanför Sava och nere på Splavarska ulica vaggar båthusen lugnt med flodens andetag. Brod är en plats där livet kan bo. Och Brod vill inte vara något annat än sig självt. Brod har allt det där som så få vet är det mest värdefulla.

Den som söker vinna sig ett rent samvete på de lidandes bekostnad kommer aldrig att finna det. (Ja, jag talar om alla dem som av ”moraliska” skäl inte vill beväpna Ukraina mot ondskan.)

Det är en ljum och stilla kväll, någon enstaka bil glider tyst förbi längs Brijunska, vår tvärgata. Jag lutar mig ut genom köksfönstret, inspekterar lojt min tvättlina och utbyter några menande blickar med den svarta katten där den ligger på sitt lilla tak under de stora orörliga fikonlöven. Miki ligger utsträckt på hallgolvet och svalkar sig och vet ingenting om detta.