Nu har dagarna i Slavonski Brod lagt sig på den där minneshyllan och jag kan gå förbi och titta utan att känna att detta hör till mitt nu. Brod är en egentligen obeskrivlig plats för den har för den ytliga blicken inget särskilt och de som kommer därifrån brukar vara förnöjt, liksom hemligt förnöjt, blygsamma när de talar om staden. Nej, där finns inget särskilt – utom kanske floden, promenaden och fästningen, men är det något särskilt jämfört med, ja, vad? Med andra platser? Brod passar inte för jämförelser, staden ligger där mjukt och rofyllt försjunken och är ändå full av liv och människorna har vad de behöver. Mycket få flyttar därifrån och det är ovanligt för Slavonien som är en avfolkningsbygd, Kroatiens milda vänliga sorgbarn. Människorna är lugna och livliga och de utstrålar något så ovanligt som tillfredsställelse och lugn energi. De arbetar och roar sig, de har sina restauranger med mustiga rätter, sina många kaféer särskilt runt det stora torget som är benämnt efter Kroatiens stora sagoberätterska Ivana Brlić-Mažuranić. Även sent på söndagskvällen surrar det av röster här. Ja, och de har sin flod med den höga promenaden Šetalište braće Radić där stadens invånare fingår eller bara går om kvällarna eller söndagarna.
Och överallt finns det cykelvägar och många är på väg längs dem lugnt och ganska fort. Man glider fram på sina cyklar. Träden står höga: plataner, popplar, lönnar, katalpor och lindar och i lipanj, lindens månad, går man i ett lindrus ovanför Sava och nere på Splavarska ulica vaggar båthusen lugnt med flodens andetag. Brod är en plats där livet kan bo. Och Brod vill inte vara något annat än sig självt. Brod har allt det där som så få vet är det mest värdefulla.