Kategori: Berättelser ur livet

Under dagarna i Trieste gick jag eller vi förstås också längs Canal Grande ibland när det inte var för hett. I Trieste går jag alltid längs Canal Grande och detta vatten hör till mina första triestinska minnen. Rudolf och jag funderade lite över hur båtarna kommer från kanalen till havet eller tvärtom. Just nu ser det omöjligt ut. Alex, som ju bor här, sa att man förflyttar sig eller dem vid lågvatten. Ja, så måste det väl vara, för nu kommer bara undervattensfarkoster under bron. Vi skrattade lite åt hur korkat Caffè Illy där framme vid bron är, som inte förstår att man måste ha kunnig personal i detta skyltfönster mot världen och jag skämdes lite över att jag aldrig skickade det där klagobrevet om en hopplös caffè shakerato förra sommaren. Viktigt? Ja och nej. Men Illy ska vara Illy. Annars… Strax där intill ser ni i alla fall det mäktiga Palazzo Gopcevich med sin vackert milt mönstrade fasad.

Och nu när jag sitter här i mitt kök på Kornatska gläder jag mig åt en upptäckt som från och med nu kommer att göra mitt liv lättare: Det är helt oviktigt att övertyga meningsmotståndare, det går lika bra och lätt som att spotta ut en kärna att veta att jag aldrig kommer att bli förstådd på det sätt som jag en gång ville eller drömde om. Och de saker jag tycker jag gjort väl behöver alls inget erkännande. Vad gör det om tusen år eller hundra? Eller ens nästa år? Detta är så lugnande. Marken under fötterna bär mig väl och ännu en bit.

Jag lutar mig ut genom fönstret: Fikonträdets stora löv ser heta ut och jag kan med blotta ögat se hur tvätten torkar på den långa linan under mig.

Nu är vi tillbaka från en lång baddag vid och i Jarun. I stan måste hettan ha känts (38°) men vid sjön och under träden var det egentligen bara skönt. Jag badade ett obegränsat antal gånger, stundtals låg jag bara i vattenbrynet och gjorde ingenting eller tittade på de vackra fiskarna.

Miki ville som vanligt inte bada men Rudolf bar till sist i honom i sjön, milt och bestämt och Miki fann sig i det hela, även om han aldrig hade valt det själv.

Och så simmade de iland sida vid sida. Ett par gånger upprepades denna process, så att även Miki var väl förberedd för den stekiga återvägen till spårvagnshållplatsen.

Miki och jag har gått vid detta hav i många dagar nu, vinden har blåst igenom oss och över oss. Vattnen har skiftat i alla de färger som himlen kan ge det. Vi har ätit vildkörsbär, hallon, odon och blåbär och nu mognar också nyponen och slånbären, fast slånbär skulle Miki aldrig ta i sin mun. Han tar annat. Jag har simmat, Miki har tassat i strandkanten. Och vi har tittat bort mot horisonten över detta nordliga hav.

De senaste dagarna har det varit västsvensk sommar här och varbergsvinden blåser envist. Jag ligger inte på Damernas mer – tills något av värmen kommer tillbaka. Havet är glänsande vackert och kärvt och Miki och jag följer stigarna bakom Subbe och bort mot Stora Apelviken och Rödskär.

Miki tycker att det är spännande med vågorna men han går aldrig riktgt nära. För honom är det viktigt att gå torrpälsad genom världen.

Jag följer bärens utveckling och äter hallon och blåbär och nu börjar också odonen mogna i soliga lägen. Odonet är ett barndomsbär.

Och så finns det blommor, en del känner jag namnen på men verkligen inte alla. De här små härligt färgstarka, vad heter de?

När vi kommer närmare trädgårdarna finns vildkörsbären eller de förvildade körsbären. Dem äter jag gärna.

Ingenting har jag lärt mig om detta. Jag vet lika lite som i begynnelsen och ändå trodde jag att det skulle finnas sådant jag åtminstone på ett vagt sätt skulle kunna känna igen om det visade sig på nytt. Efter alla gånger och år.

En våldsam våg störtade sig över mig och jag tog emot den och tänkte att nu, kanske. Några dagar och nätter gick i detta rus utan att det var möjligt att skilja dag från natt, allt var bara denna våg. Men så kom smällen, en rejäl käftsmäll och jag slog vredgad bort alltsammans, bannlyste det ur mitt liv, min värld. Dagar och nätter gick och så kom med ens en ny våg, kanske inte lika stark som den föregående, men stark, kanske starkare ändå. Och så var jag mitt i ruset och den heta stormen igen och tankar och förstånd underkastade sig på nytt känslan och lockelsen och branden, som om jag inte hade lärt mig något alls, som om jag inte visste något alls och det gjorde jag ju inte heller. Men där kom nästa käftsmäll. Upprörd tänkte jag att nej, nu är det nog. Aldrig mer! Är jag en idiot? Ja, sådant kan man ju lätt undra när som helst i livet.

Så gick tiden och allting smalnade, förtunnades eller smälte bort. Så verkade det och så fortsatte det att verka. Jag strosade omkring och bökade med ditt och datt och blev vanlig igen och såg bakåt på mig själv i det nära förflutna och förvånades över min själs underliga obegripliga gestalt.

Ytterligare tid förflöt och jag verkade ha återinträtt i mig själv, det där vardagssjälvet. Jag tyckte mig veta att jag just gått igenom en förblindelse men att jag nu följde invanda vägar igen. Ett lugn lade sig över tillvaron och jag knöt ihop förloppen från före och efter vågorna. Allt var som vanligt på ett nästan övertydligt sätt och ingenting, absolut ingenting hade egentligen hänt. Så verkade det.

Nej, det kom ingen mer våg, men själens och kroppens landskap försköts ändå på ett glidande sätt i någon riktning. Allt hade blivit egendomligt genomsläppligt och otätt. Jag försökte orientera mig och tänkte på Cohens ”There is a crack, a crack in everything, that’s how the light gets in…”, men nej, inte handlade det om ljus. Jag försökte med Rilkes förunderliga ord: ”Wie soll ich meine Seele halten, daß sie nicht an deine rührt?” Ja, detta kom närmare, men jag kände att det som var, nog var mörkare. Och ett varmt mjukt mörker omger mig nu och detta mörker rör vid mig utan att jag kan göra något för att hindra det, utan att jag kan vilja hindra det. Det varma mörkret glider ut och in genom mig.

Och det som följer eller kan följa av det här har jag inga ord för.

Och jag vet att vad som ännu senare kanske kommer kan vara avgrunden, men så länge den inte är där…