Miki och jag har gått vid detta hav i många dagar nu, vinden har blåst igenom oss och över oss. Vattnen har skiftat i alla de färger som himlen kan ge det. Vi har ätit vildkörsbär, hallon, odon och blåbär och nu mognar också nyponen och slånbären, fast slånbär skulle Miki aldrig ta i sin mun. Han tar annat. Jag har simmat, Miki har tassat i strandkanten. Och vi har tittat bort mot horisonten över detta nordliga hav.
De senaste dagarna har det varit västsvensk sommar här och varbergsvinden blåser envist. Jag ligger inte på Damernas mer – tills något av värmen kommer tillbaka. Havet är glänsande vackert och kärvt och Miki och jag följer stigarna bakom Subbe och bort mot Stora Apelviken och Rödskär.
Miki tycker att det är spännande med vågorna men han går aldrig riktgt nära. För honom är det viktigt att gå torrpälsad genom världen.
Jag följer bärens utveckling och äter hallon och blåbär och nu börjar också odonen mogna i soliga lägen. Odonet är ett barndomsbär.
Och så finns det blommor, en del känner jag namnen på men verkligen inte alla. De här små härligt färgstarka, vad heter de?
När vi kommer närmare trädgårdarna finns vildkörsbären eller de förvildade körsbären. Dem äter jag gärna.
Ingenting har jag lärt mig om detta. Jag vet lika lite som i begynnelsen och ändå trodde jag att det skulle finnas sådant jag åtminstone på ett vagt sätt skulle kunna känna igen om det visade sig på nytt. Efter alla gånger och år.
En våldsam våg störtade sig över mig och jag tog emot den och tänkte att nu, kanske. Några dagar och nätter gick i detta rus utan att det var möjligt att skilja dag från natt, allt var bara denna våg. Men så kom smällen, en rejäl käftsmäll och jag slog vredgad bort alltsammans, bannlyste det ur mitt liv, min värld. Dagar och nätter gick och så kom med ens en ny våg, kanske inte lika stark som den föregående, men stark, kanske starkare ändå. Och så var jag mitt i ruset och den heta stormen igen och tankar och förstånd underkastade sig på nytt känslan och lockelsen och branden, som om jag inte hade lärt mig något alls, som om jag inte visste något alls och det gjorde jag ju inte heller. Men där kom nästa käftsmäll. Upprörd tänkte jag att nej, nu är det nog. Aldrig mer! Är jag en idiot? Ja, sådant kan man ju lätt undra när som helst i livet.
Så gick tiden och allting smalnade, förtunnades eller smälte bort. Så verkade det och så fortsatte det att verka. Jag strosade omkring och bökade med ditt och datt och blev vanlig igen och såg bakåt på mig själv i det nära förflutna och förvånades över min själs underliga obegripliga gestalt.
Ytterligare tid förflöt och jag verkade ha återinträtt i mig själv, det där vardagssjälvet. Jag tyckte mig veta att jag just gått igenom en förblindelse men att jag nu följde invanda vägar igen. Ett lugn lade sig över tillvaron och jag knöt ihop förloppen från före och efter vågorna. Allt var som vanligt på ett nästan övertydligt sätt och ingenting, absolut ingenting hade egentligen hänt. Så verkade det.
Nej, det kom ingen mer våg, men själens och kroppens landskap försköts ändå på ett glidande sätt i någon riktning. Allt hade blivit egendomligt genomsläppligt och otätt. Jag försökte orientera mig och tänkte på Cohens ”There is a crack, a crack in everything, that’s how the light gets in…”, men nej, inte handlade det om ljus. Jag försökte med Rilkes förunderliga ord: ”Wie soll ich meine Seele halten, daß sie nicht an deine rührt?” Ja, detta kom närmare, men jag kände att det som var, nog var mörkare. Och ett varmt mjukt mörker omger mig nu och detta mörker rör vid mig utan att jag kan göra något för att hindra det, utan att jag kan vilja hindra det. Det varma mörkret glider ut och in genom mig.
Och det som följer eller kan följa av det här har jag inga ord för.
Och jag vet att vad som ännu senare kanske kommer kan vara avgrunden, men så länge den inte är där…
De första dagarna här tillbringade jag någon timme om eftermiddagarna på Damernas, mitt i vimlet av nakna damer. Jag låg där nära bryggan, rätt nära Brunbönan som hör till de tongivande där, hon är i min ålder eller möjligen lite äldre. Ibland slumrade jag eller drömde lite men ofta lyssnade jag på de speciella nyheter och det livsvetande som sprids på denna plats:
”Hamnkocken är ju för go’, tycker jag.”
”Och maten är så go’.”
”Och mycket får man.”
”Om det finns en lag så tycker jag man ska följa den.”
”Ja, det är klart man ska. Vad har man den annars till?”
”Inte för att det gör mej nåt om dom springer där, men är det förbjudet så är det.”
”Där finns den godaste smörgåstårtan i stan.”
”Ja, och du vet han var ju gift med hennes syster, hon som hade skönhetssalongen…”
”Nu är det inte mycket med han.”
”Nä, gubbarna orkar inte så länge.”
”Man ska säga som man tycker. Det gör alltid jag”.
”Jag med, alltid.”
"Hoćeš tu ili tamo?"
"Tu kao uvijek."
…
Bilden är från igår men då gav sändaren där mest brus, vågbrus, och måsskrik. Och idag är himlen grå, så jag är inte där.
Inatt öste regnet och kanske åskade det också, fast det är svårt att veta här i Varberg där man spränger för den nya järnvägstunneln också långt in i natten. Morgonen var ganska frisk och full av vind och vita moln for snabbt över himlen. Miki och jag gick ganska fort och lite vinddrivet över Hästhagabergen ner mot Lilla Apelviken, där sandstranden var tom, och vidare förbi Subbe. Och så rundade vi den där kröken bakom fyren och rusade ner mot klipporna och havet.
Sedan följde vi stigen längs havet och långt borta i fjärran framför oss såg jag Rödskär, Miki nosade och tittade på närmare ting, tror jag i alla fall.
Här känner jag alla stigar och jag vet alla vikar och klipputsprång. Och jag vet vad som växer här: en, oxel, björnbär, ek, rönn, slån – allt mycket nära marken för här härskar vinden.
Vid en punkt vände jag blicken inåt land och sökte efter hålet i väggen av en och ek och asp. Jag fann det nästan genast och ni ser det också. Om man går in där kommer man in på en skogsväg som är ett slags tunnel genom grönska, jag tror Pappa kallade den Doktorspromenaden, men kanske minns jag fel.
Miki och jag smet över klippan och in i hålet och så var vi i en annan värld, ett slags inlandsvärld strax intill havet men ändå någon helt annanstans.
Ja, det där luddiga sagodjuret som man inte vet vad som är bak och fram på, det är Miki. På bilden ser man inte att gången har ett tak av löv, men det har den, i det här fallet kan ni lita på mig. Ett stycke in i djungeln plockade jag lite kantareller som stod ungefär där de brukar stå.