Kategori: Berättelser ur livet

Imorse efter gympa och dusch tittade jag ut genom fönstret och såg då en mindre lastbil stå parkerad tvärs över gatan. En mycket lång ung man i brandröd väst gick fram och tillbaka och såg ut att vänta på något. Mina böcker skulle ju inte komma förrän imorgon men ändå tittade jag snabbt i min mail efter ett meddelande från den polska transportfirman Imex i Zbrudzewo, och ja, det fanns ett sådant och i det stod det att transporten just kommit fram och Marzena frågade om jag kunde öppna. Jag sprang till sovrumsfönstret, slet upp det och ropade till den unge mannen därnere på andra sidan gatan att jag skulle komma ner och öppna porten. Han vinkade att han hört. Ja, och sedan blev det en massa bärande. Jag hjälpte bara till obetydligt för den unge mannen ville egentligen inte att jag skulle bära något alls. Tack och lov är det en aning svalare idag, men han blev ändå svettig även om han hela tiden såg mycket tappar ut. Han kan inte ha varit mycket över tjugo. Efteråt frågade jag om han ville ha kaffe eller mineralvatten men han tackade artigt nej, fast jag "tvingade" honom att dricka ett glas mineralvatten och så gav jag honom dricks i euro, för vad skulle han göra med kuna. Han sken upp så jag tror det var en bra idé. När han körde iväg tog jag en bild på lastbilen genom fönstret och jag tänkte något tacksamt om Dag och Mariola som förmedlat det hela, om Imex som måste vara ett av de bästa transportföretagen i Europa, om den unge chauffören som skött sitt arbete så perfekt. Och jag blev plötsligt tårögd av rörelse över hans ungdomliga plikttrohet.

Och nu har förmiddagen övergått i eftermiddag och jag försöker hitta ett system i lådöppnandet och placerandet av sakerna. Det mesta är ju böcker och Ibrahim som ska bygga bokhyllorna har inte hunnit göra det än. Antagligen håller han på att såga till bräderna i dessa dagar i sin verkstad. Så nu gäller det att stapla böckerna på ett klokt sätt. Skönlitteraturen är i något slags delvis iväghalkad bokstavsordning men böckerna om litteraturhistoria, språkteori, historia, konst och annat är bara ordnade efter ämne om ens det.

Och småsakerna finns instuckna emellan böckerna lite där de fått plats. Lite kläder finns det också och kuddar och tygstycken. Jag går runt och tittar ner i lådorna för att se vad det är för område eller bokstav. Här verkar det vara historia, fast konstböcker också, ser det ut som.

Jag hittar en liten anteckningsbok som hunnit gulna. Där finns lite förslag till texter jag någon gång funderat på att skriva. Rubriker eller innehållsförslag som ”På japanska institutionen i Göteborg”, ”Ferrari i Zafferana”, ”Raset på Hydra” eller ”Fönstertittaren på Alströmergatan”. Några nätt och jämnt påbörjade texter: ”Och din mamma som var den god fen hos den grymme norske tandläkaren Solberg (’Men så gaaape, da!’) Och din lilla pappa, dockepojken en gång, som jobbade på Sweda och hemma brukade lyssna på Vivaldi.” ”Vrån var en liten gård som låg häruppe på åsen en gång.” ”Mamma sa att de varit med om kriget och att de måste slå/slåss.” ”Det var två barn som drömde tillsammans. Dammkornen i luften var guld i morgonsolen som sipprade in genom trådhålen i persiennen i barnkammaren.”

Lite farligt med sådana där anteckningsböcker…

Denna dag gick vi till Dash för vårt morgonkaffe, Miki och jag. Ja, Miki dricker också kaffe, i alla fall ett finger med kaffemjölk. Oftast går vi ju till Makao, men Željko observerar alltid helgerna och idag är det dagen för Oluja, Operation Storm, som är en viktig dag i det kroatiska självständighetskriget. Dagen bär bland annat namnet ”Dan hrvatskih branitelja” (De kroatiska försvararnas dag). Men nu ville jag tala om Mikis och mitt besök på Dash som för övrigt ligger snett över gatan från Makao räknat.

Dash är ett kafé för gubbar, kanske ännu mer än Makao. Om det går. Dash har en hög ”terrass” så det är luftigt under heta dagar, i alla fall så länge den ligger i skuggan. Vi satte oss vid det enda lediga borde, jag hälsade på ”Picasso” som nu nästan bor granne med mig. Darko, kaféägaren, reste sig från ett av borden där han suttit och pratat med någon och tog min beställning. (Bilden ger visst ett slags overklig och svindlig ”vidvinkel” men Miki syns bra.)

När jag fick min kava s mlijekom frågade jag vad det kostade. Fem kuna, sa Darko. Jag gav honom en överraskad blick. Nej, fem euro, så klart, sa han med illmarig min och så skrattade han, nej, kuna, kuna. Darko går sin egen väg. När nu snart alla kaféer också här i vårt utkantskvarter har höjt priset till tio eller kanske till och med tolv kuna, så går Darko åt andra hållet. På den tiden då jag brukade gå hit med Đurđica kostade det sex kuna.

Darko kliade Miki lite i pannan och såg efter att han hade vatten. Jag hade redan hällt upp i askfatet, så ja, det hade han.

När vi reste oss sa Darko adjö och log vänligt. Jag tror han är en god människa och nu pratar jag inte om det här med det billiga kaffet. (Om ni tittar noga kan ni se honom på bilden. Det är han som står upp och har armbågen i höjd med gallret.) Inget ont om Željko och Makao, men hit ska jag gå oftare igen. Jag måste bara passa mig för en viss hund som brukar gå hit med sin husse. Miki och den hunden kan inte vara på samma kafé.

Ja, och här kan ni se att det där med fem kuna för kava s mlijekom verkligen är sant.

Det är varmt och sommaren sväller sig omätligt tjock. Det är en tid då man inte ska vara i stan om man har möjlighet att vara klok. Nyss satt Miki och jag på Makao i den djupaste skuggan – nej, inte särskilt djup, skuggan är skör och lättstörd nu – och jag satt där vid mitt kaffe, som Željko just burit ut, med armarna en aning från kroppen för att inte klibba, Miki halvlåg vid kanten av vattenskålen.

Ljud eller oljud från rörläggningen längs Korčulanska kom i ojämna stötar. Makaos ”terrass” var nästan tom, bara några svettiga gubbar och Miki och jag – flåsigt men också välsignat kravlöst. Jag tänkte på mina böckers resa och det – om allt går bra – fantastiska transportföretaget Imex Logistics. ”Nu är böckerna kanske framme i Zbrudzewo”, tänkte jag förtröstansfullt. Zbrudzewo är en by lite söder om Poznań och där ska böckerna lastas om för sin fortsatta färd söderut. Ja.

Jag köpte en bit av en ”lubenica” (vattenmelon) hos Marijan, den första för sommaren. Egentligen tycker jag att smaken är tråkig, bara vatten, men nu är den rätta tiden att äta vatten. Lite matt tänkte jag att kanske skulle köpa ”taborgradski sir” hos Veronika, eftersom min favoritdam på Branimirova tržnica inte har någon ost förrän efter ”Velika Gospa” (Jungfru Marie himmelsfärd), men sedan tänkte jag att det här nog inte är någon tid för ost och hemma har jag ju underbara tomater.

Augusti står här nu. Minns inte vad det var jag egentligen hade velat säga.

Under dagarna i Trieste gick jag eller vi förstås också längs Canal Grande ibland när det inte var för hett. I Trieste går jag alltid längs Canal Grande och detta vatten hör till mina första triestinska minnen. Rudolf och jag funderade lite över hur båtarna kommer från kanalen till havet eller tvärtom. Just nu ser det omöjligt ut. Alex, som ju bor här, sa att man förflyttar sig eller dem vid lågvatten. Ja, så måste det väl vara, för nu kommer bara undervattensfarkoster under bron. Vi skrattade lite åt hur korkat Caffè Illy där framme vid bron är, som inte förstår att man måste ha kunnig personal i detta skyltfönster mot världen och jag skämdes lite över att jag aldrig skickade det där klagobrevet om en hopplös caffè shakerato förra sommaren. Viktigt? Ja och nej. Men Illy ska vara Illy. Annars… Strax där intill ser ni i alla fall det mäktiga Palazzo Gopcevich med sin vackert milt mönstrade fasad.

Och nu när jag sitter här i mitt kök på Kornatska gläder jag mig åt en upptäckt som från och med nu kommer att göra mitt liv lättare: Det är helt oviktigt att övertyga meningsmotståndare, det går lika bra och lätt som att spotta ut en kärna att veta att jag aldrig kommer att bli förstådd på det sätt som jag en gång ville eller drömde om. Och de saker jag tycker jag gjort väl behöver alls inget erkännande. Vad gör det om tusen år eller hundra? Eller ens nästa år? Detta är så lugnande. Marken under fötterna bär mig väl och ännu en bit.

Jag lutar mig ut genom fönstret: Fikonträdets stora löv ser heta ut och jag kan med blotta ögat se hur tvätten torkar på den långa linan under mig.

Nu är vi tillbaka från en lång baddag vid och i Jarun. I stan måste hettan ha känts (38°) men vid sjön och under träden var det egentligen bara skönt. Jag badade ett obegränsat antal gånger, stundtals låg jag bara i vattenbrynet och gjorde ingenting eller tittade på de vackra fiskarna.

Miki ville som vanligt inte bada men Rudolf bar till sist i honom i sjön, milt och bestämt och Miki fann sig i det hela, även om han aldrig hade valt det själv.

Och så simmade de iland sida vid sida. Ett par gånger upprepades denna process, så att även Miki var väl förberedd för den stekiga återvägen till spårvagnshållplatsen.