Kategori: Berättelser ur livet

Sedan länge hade vi bestämt att vi skulle äta på Amfora igen, Đurđica och jag, men hela tiden kom något emellan och ibland var det helt enkelt för varmt. Och för varmt var eller är det idag också (36° nu i skuggan), men vi åkte upp till stan tidigt så att vi nådde Amfora vid tolv och vi hittade snabbt en skuggplats under betongvalven och Miki slank in under min stol, ja, Miki var med, det är han nästan alltid. Dolac låg tomt och brännhett framför oss, bara i stånden åt skuggsidan pågick lite handel.

Ut kom den lilla tidigare så hunsade servitritrisen, dansösen och den arga sångerskan verkar vara på semester. Den lilla hade samma krokiga hållning som alltid men det fanns en ny stolthet i krokigheten, ett slags upprätt krokighet. Hon skämtade säkert och lite småsnävt med gubbarna och om någon sa att maten var god svarade hon att, ja, fisken är ju färsk. Av henne beställde vi oslić (kummel?) och srdele (det gissar ni om ni inte vet) och något att dricka.

Đurđica pratade snart med alla och för mig berättade hon snabbt hur hon gör för att bli osynlig när hon åker spårvagn och det kommer en kontrollant – förvisso en bagatell för någon som i barndomen sovit bland ormar på Hercegovinas karga bergssluttningar. Vi fick stora portioner och gott var det och Miki fick sina bitar nedräckta och vatten i ett askfat.

Den lilla krokiga log kärvt när hon tittade på våra tomma tallrikar. Ja, vi hade ätit bra. Đurđica rökte en avslutande cigarett och så vågade vi oss ut ur skuggan, ut i solfältet, och gled sedan hastigt nerför trapparna. På Trg skildes vi åt, Đurđica tog tolvan till keramikverkstaden och Miki och jag gick under platanerna ner genom Zrinjevac mot Glavni kolodvor där jag hoppades kunna köpa biljetter till Rijeka. Och ja, det lyckades, men tåget går bara tre dagar i veckan och kanske behöver vi lite tur också.

Nyss återvände Miki och jag från andra världar. Bakom oss har vi en alldeles särskild dag, en blågrön dag av himmel och vatten. Egentligen hade jag tänkt använda den till att äntligen utföra ett av mina pliktnummer på polisstationen, men nej, idag är det Velika Gospa, Jungfru Marie Himmelsfärd, så jag räddades från tristessen och kom att hamna i ett mycket jordiskt paradis. På förmiddagen tog Miki och jag spårvagn nummer fem mot Prečko som förde oss till Jarun, vår korvsjö, vår badsjö. Från hållplatsen gick vi den där raka och lite småtråkiga vägen mot sjön, men snart var vi framme och vi började i baren vid sjön, den första baren vid sjön, ska jag kanske säga. Jag beställde ledena kava sa šlagom (kaffe med isbitar och vispgrädde) – väldigt gott. Miki drack vatten och fick en hundgotta. Och så gick vi över den lilla bron till den lite vildare ön där vi har vår privata strand. Miki kände lite på vattnet med tassarna och drack lite bland näckrosbladen.

Luften var behaglig, 32-33°, och en okynnig vind borstade omkring de torra platanlöven på marken så att det knastrade. Det har varit mycket varmt och det här är inte höstlöv utan soltorkade löv. Vid den vanliga poppeln invid platanerna band jag Miki med hans ”duga lajna” så att han kunde vara ganska fri utan att springa bort för mig. Jag bredde ut våra saker och så satte jag mig bredvid Miki och tittade ut över vattnet mot den lilla ön och vidare bort mot Medvednica i fjärran.

Och där rann sedan timmarna ut över dagen. Jag badade ett obestämt antal gånger, vi åt bröd, ost och vindruvor, vi låg eller satt. Till slut låg jag alldeles i vattenbrynet och sov och vaknade i jämna rullande rörelser. Jag drömde vidare på nattens dröm om förlisnings- eller skeppsbrottsmotivet i den italienska poesin. Ja, ni skrattar och det är möjligt att ni gör rätt i det, men igår gjorde jag ett slags upptäckt som möjligen är ett påhitt. Jag läste Ungarettis dikt ”Allegria di naufragi” (Skeppsbrottens glädje – kanske man kan säga) och kom sedan att tänka på Leopardis dikt ”L’infinito” och den sista raden där: ”e il naufragar m’è dolce in questo mare.” Anders Österling översatte raden så här: ”och i det havet kan jag ljuvt förlisa.” Ja, och nu drömmer jag om detta förlisningsmotiv och i Jarun-drömmen hörde jag en av mina speciella italienska cantautori (de André? Guccini? de Gregori?) sjunga en rad som slutar med ordet ”naufragò” (förliste), men resten av raden blev vatten och kluckande. Ja, när man sover så nära vattnet… När jag då och då vaknade hände det att jag tittade in i ett gult näckrosansikte:

Det blev kväll men värmen låg kvar och plötsligt började människor samlas inte så långt ifrån oss. Inte särskilt många men vi såg och hörde dem och några hade med sig hundar. Alla verkade lugna och glada och de satt under träden lutade mot trädstammarna eller med fötterna i vattnet. Vi var som inne i en bild av något mycket fridfullt och mycket enkelt. När vi till sist reste oss och jag samlade ihop våra saker hördes fortfarande det milda sorlet och vi gick sakta under träden i riktning mot den lilla bron. Här och där var små grupper av människor som satt eller låg och på ett underbart sätt gjorde ingenting. Det är det här som är ”il dolce far niente”.

Vi passerade bron och tittade ner i näckrosdjungeln och lyssnade efter grodorna. Och så följde vi stigen bredvid bilvägen, där man nästan aldrig ser någon bil, kanske får man inte köra där. Framför oss skymtade en av Jaruns hemlighetsfulla vindlingar. Alla vatten här är egentligen Sava…

Och vi stannade vid den där baren igen och jag tog, tro det eller ej, en ledena kava sa šlagom igen. Ja, lika god.

Imorse efter gympa och dusch tittade jag ut genom fönstret och såg då en mindre lastbil stå parkerad tvärs över gatan. En mycket lång ung man i brandröd väst gick fram och tillbaka och såg ut att vänta på något. Mina böcker skulle ju inte komma förrän imorgon men ändå tittade jag snabbt i min mail efter ett meddelande från den polska transportfirman Imex i Zbrudzewo, och ja, det fanns ett sådant och i det stod det att transporten just kommit fram och Marzena frågade om jag kunde öppna. Jag sprang till sovrumsfönstret, slet upp det och ropade till den unge mannen därnere på andra sidan gatan att jag skulle komma ner och öppna porten. Han vinkade att han hört. Ja, och sedan blev det en massa bärande. Jag hjälpte bara till obetydligt för den unge mannen ville egentligen inte att jag skulle bära något alls. Tack och lov är det en aning svalare idag, men han blev ändå svettig även om han hela tiden såg mycket tappar ut. Han kan inte ha varit mycket över tjugo. Efteråt frågade jag om han ville ha kaffe eller mineralvatten men han tackade artigt nej, fast jag "tvingade" honom att dricka ett glas mineralvatten och så gav jag honom dricks i euro, för vad skulle han göra med kuna. Han sken upp så jag tror det var en bra idé. När han körde iväg tog jag en bild på lastbilen genom fönstret och jag tänkte något tacksamt om Dag och Mariola som förmedlat det hela, om Imex som måste vara ett av de bästa transportföretagen i Europa, om den unge chauffören som skött sitt arbete så perfekt. Och jag blev plötsligt tårögd av rörelse över hans ungdomliga plikttrohet.

Och nu har förmiddagen övergått i eftermiddag och jag försöker hitta ett system i lådöppnandet och placerandet av sakerna. Det mesta är ju böcker och Ibrahim som ska bygga bokhyllorna har inte hunnit göra det än. Antagligen håller han på att såga till bräderna i dessa dagar i sin verkstad. Så nu gäller det att stapla böckerna på ett klokt sätt. Skönlitteraturen är i något slags delvis iväghalkad bokstavsordning men böckerna om litteraturhistoria, språkteori, historia, konst och annat är bara ordnade efter ämne om ens det.

Och småsakerna finns instuckna emellan böckerna lite där de fått plats. Lite kläder finns det också och kuddar och tygstycken. Jag går runt och tittar ner i lådorna för att se vad det är för område eller bokstav. Här verkar det vara historia, fast konstböcker också, ser det ut som.

Jag hittar en liten anteckningsbok som hunnit gulna. Där finns lite förslag till texter jag någon gång funderat på att skriva. Rubriker eller innehållsförslag som ”På japanska institutionen i Göteborg”, ”Ferrari i Zafferana”, ”Raset på Hydra” eller ”Fönstertittaren på Alströmergatan”. Några nätt och jämnt påbörjade texter: ”Och din mamma som var den god fen hos den grymme norske tandläkaren Solberg (’Men så gaaape, da!’) Och din lilla pappa, dockepojken en gång, som jobbade på Sweda och hemma brukade lyssna på Vivaldi.” ”Vrån var en liten gård som låg häruppe på åsen en gång.” ”Mamma sa att de varit med om kriget och att de måste slå/slåss.” ”Det var två barn som drömde tillsammans. Dammkornen i luften var guld i morgonsolen som sipprade in genom trådhålen i persiennen i barnkammaren.”

Lite farligt med sådana där anteckningsböcker…

Denna dag gick vi till Dash för vårt morgonkaffe, Miki och jag. Ja, Miki dricker också kaffe, i alla fall ett finger med kaffemjölk. Oftast går vi ju till Makao, men Željko observerar alltid helgerna och idag är det dagen för Oluja, Operation Storm, som är en viktig dag i det kroatiska självständighetskriget. Dagen bär bland annat namnet ”Dan hrvatskih branitelja” (De kroatiska försvararnas dag). Men nu ville jag tala om Mikis och mitt besök på Dash som för övrigt ligger snett över gatan från Makao räknat.

Dash är ett kafé för gubbar, kanske ännu mer än Makao. Om det går. Dash har en hög ”terrass” så det är luftigt under heta dagar, i alla fall så länge den ligger i skuggan. Vi satte oss vid det enda lediga borde, jag hälsade på ”Picasso” som nu nästan bor granne med mig. Darko, kaféägaren, reste sig från ett av borden där han suttit och pratat med någon och tog min beställning. (Bilden ger visst ett slags overklig och svindlig ”vidvinkel” men Miki syns bra.)

När jag fick min kava s mlijekom frågade jag vad det kostade. Fem kuna, sa Darko. Jag gav honom en överraskad blick. Nej, fem euro, så klart, sa han med illmarig min och så skrattade han, nej, kuna, kuna. Darko går sin egen väg. När nu snart alla kaféer också här i vårt utkantskvarter har höjt priset till tio eller kanske till och med tolv kuna, så går Darko åt andra hållet. På den tiden då jag brukade gå hit med Đurđica kostade det sex kuna.

Darko kliade Miki lite i pannan och såg efter att han hade vatten. Jag hade redan hällt upp i askfatet, så ja, det hade han.

När vi reste oss sa Darko adjö och log vänligt. Jag tror han är en god människa och nu pratar jag inte om det här med det billiga kaffet. (Om ni tittar noga kan ni se honom på bilden. Det är han som står upp och har armbågen i höjd med gallret.) Inget ont om Željko och Makao, men hit ska jag gå oftare igen. Jag måste bara passa mig för en viss hund som brukar gå hit med sin husse. Miki och den hunden kan inte vara på samma kafé.

Ja, och här kan ni se att det där med fem kuna för kava s mlijekom verkligen är sant.

Det är varmt och sommaren sväller sig omätligt tjock. Det är en tid då man inte ska vara i stan om man har möjlighet att vara klok. Nyss satt Miki och jag på Makao i den djupaste skuggan – nej, inte särskilt djup, skuggan är skör och lättstörd nu – och jag satt där vid mitt kaffe, som Željko just burit ut, med armarna en aning från kroppen för att inte klibba, Miki halvlåg vid kanten av vattenskålen.

Ljud eller oljud från rörläggningen längs Korčulanska kom i ojämna stötar. Makaos ”terrass” var nästan tom, bara några svettiga gubbar och Miki och jag – flåsigt men också välsignat kravlöst. Jag tänkte på mina böckers resa och det – om allt går bra – fantastiska transportföretaget Imex Logistics. ”Nu är böckerna kanske framme i Zbrudzewo”, tänkte jag förtröstansfullt. Zbrudzewo är en by lite söder om Poznań och där ska böckerna lastas om för sin fortsatta färd söderut. Ja.

Jag köpte en bit av en ”lubenica” (vattenmelon) hos Marijan, den första för sommaren. Egentligen tycker jag att smaken är tråkig, bara vatten, men nu är den rätta tiden att äta vatten. Lite matt tänkte jag att kanske skulle köpa ”taborgradski sir” hos Veronika, eftersom min favoritdam på Branimirova tržnica inte har någon ost förrän efter ”Velika Gospa” (Jungfru Marie himmelsfärd), men sedan tänkte jag att det här nog inte är någon tid för ost och hemma har jag ju underbara tomater.

Augusti står här nu. Minns inte vad det var jag egentligen hade velat säga.