Augusti står här nu

Det är varmt och sommaren sväller sig omätligt tjock. Det är en tid då man inte ska vara i stan om man har möjlighet att vara klok. Nyss satt Miki och jag på Makao i den djupaste skuggan – nej, inte särskilt djup, skuggan är skör och lättstörd nu – och jag satt där vid mitt kaffe, som Željko just burit ut, med armarna en aning från kroppen för att inte klibba, Miki halvlåg vid kanten av vattenskålen.

Ljud eller oljud från rörläggningen längs Korčulanska kom i ojämna stötar. Makaos ”terrass” var nästan tom, bara några svettiga gubbar och Miki och jag – flåsigt men också välsignat kravlöst. Jag tänkte på mina böckers resa och det – om allt går bra – fantastiska transportföretaget Imex Logistics. ”Nu är böckerna kanske framme i Zbrudzewo”, tänkte jag förtröstansfullt. Zbrudzewo är en by lite söder om Poznań och där ska böckerna lastas om för sin fortsatta färd söderut. Ja.

Jag köpte en bit av en ”lubenica” (vattenmelon) hos Marijan, den första för sommaren. Egentligen tycker jag att smaken är tråkig, bara vatten, men nu är den rätta tiden att äta vatten. Lite matt tänkte jag att kanske skulle köpa ”taborgradski sir” hos Veronika, eftersom min favoritdam på Branimirova tržnica inte har någon ost förrän efter ”Velika Gospa” (Jungfru Marie himmelsfärd), men sedan tänkte jag att det här nog inte är någon tid för ost och hemma har jag ju underbara tomater.

Augusti står här nu. Minns inte vad det var jag egentligen hade velat säga.