Kategori: Berättelser ur livet

Under de första dagarna, ja kanske till och med under den första veckan här i Rijeka hade jag ett tydligt inflytande över vad vi gjorde, Miki och jag. Vi satt i Mamma Marias kök om morgnarna, vi eller jag badade bakom hamnen och jag plockade mina fikon och druvor längs betongmurarna. Ja, och vi åt på Konoba Fiume vid fiskmarknaden. Sedan började saker hända i det som kanske kan kallas för tillvarons underströmmar. Jag hittade en bokhandel som på en av sina hyllor har böcker om Rijeka och Istrien och dessa trakters historia, den man talar om och den man inte talar om. Och jag köpte en av böckerna, ”Di sole, di vento e di mare”. Lite gungade det till där, men sedan hände annat. En stor marknad med produkter ”från norr”, från Zagorje fyllde Korzo under två dagar och folkmusiken ljöd och Miki och jag åt rullar med pumpafrön och jag smakade på deras šljivovica.

Några av försäljarna bodde hos Mamma Maria och hon fick plommon och päron av dem. Ibland satt Miki och jag där i köket också när det inte var morgon och vi lärde känna både gäster och Marias döttrar och barnbarn. Och jag känner sedan tidigare till familjens tragedier.

Om förmiddagarna gick vi fortfarande till havet och jag simmade och Miki mediterade i skuggan av betongblocken och lät bli att bada.

En dag var den lilla ganska bossiga hunden Lady på besök tillsammans med ett av Marias barnbarn. Lady kissade lite här och där i hörnen och Maria suckade och tyckte hon var så ”livlig” och så fick hundarna korv som Maria skar upp i luften med en stor kniv. Allt detta var bra och lättsamt. Livligt.

Men så hände något med min ena axel – nej, det är inte intressant vad – och jag blev Marias patient: Hon masserade mig med örtsalvor, hällde i mig loza (grappa, kan vi säga) och så bjöd hon mig på sina smärttabletter. Axeln gick inte att fly från men annars var allt egentligen bra och jag fick höra mycket om Banija, Marijas gamla hemtrakter som drabbades hårt av kriget och nu senast också av den svåra andra jordbävningen 2022 – en olycksförföljd fattig bygd. Hon talade om var de gömt sig under kriget, om hus som finns kvar och hus som inte finns kvar och om hur hon i barndomen badade i floden Una vid Kostajnica. Jag sa att jag hade varit där.

Miki och jag gick inte längre till havet eftersom jag tyckte det blev för osäkert att simma med bara en arm. Och Miki tyckte väl att det var lika bra. I stället gick vi nya rundor ganska högt upp bland stadens kvarter, ja, precis som i Trieste är den plana delen av staden mycket begränsad, resten vetter uppåt.

På kvällarna och ibland annars också läste jag i Nelida Milanis bok ”Di sole, di vento e di mare”. Det är ett slags självbiografisk roman från fördrivningen av den italiensktalande befolkningen efter andra världskriget. Eller den handlar om både dem som inte klarade att stanna och om dem som ändå gjorde det trots allt. Platsen i boken är Pola/Pula.

Jag har tagit en dålig bild av en av bokens första sidor. De första raderna om ”la castrazione dei polesani” och uttrycket ”mille non più mille” lämnar jag åt er att fundera över om ni vill och jag går till det här stycket:

Il lunedì mio fratello Gianni non va più alla scuola italiana, ma a quella croata. Decreto. Il mercoledì la mia casa non si trova più in via Piave, ma in via Katalinića Jeretova. Decreto. Quanti colpi di mano contro la memoria, tutto rinominato, tutto ribattezzato. La gente non sa pronunciare le parole delle nuove insegne dei negozi, ma tutti zitti, altrimenti si rischia la tiritera che tuttavia ci accompagnerà tutta la vita, di essere la quinta colonna dell’irredentismo, di esser fascisti.

(På måndagen går min bror Gianni inte längre till den italienska skolan, utan till den kroatiska. Dekret. På onsdagen ligger inte mitt hem vid Via Piave utan vid Katalinića Jeretova. Dekret. Så många plötsliga attacker mot minnet, allt har nya namn, allt är omdöpt. Folk kan inte uttala orden på affärernas nya skyltar, men alla tiger, annars riskerar man smädelser som ändå kommer följa oss resten av livet, vi är irredentismens femtekolonnare, vi är fascisterna.)

Det här pratar jag inte med Marija om, det finns ingen anledning, men själv vill jag veta mer om detta, även om jag vet att en del, inte så få, tycker att ett sådant vetande är olämpligt. Detta är ett obearbetat kapitel här i landet och det är inte helt lätt att komma åt. Och kanske kan denna min vilja att veta provocera fram ett och annat ”Men vad gör du här då?” Ja, vad gör vi här i världen?

Varje dag passerar Miki och jag bron över Rječina (Fiumara på venetiansk dialekt). Här gick en gång språkgränsen mellan det italiensktalande Fiume och det kroatisktalande Sušak. Nu finns knappast någon kvar som talar den gamla venetianska dialekten.

Strax intill det andra brofästet plockar jag alltid några nävar av de där små mörkblåa, tjockskaliga, storkärnade men väldigt goda druvorna. Och så går vi vidare förbi och mellan hamnens alla brädstaplar tills vi kommer ut på andra sidan. (Ja, ”andra” är visst ett överanvänt ord här och det betyder kanske ”närmare vår strand”.)

Och så fortsätter vi längs resterna av ett järnvägsspår bland små torra buskar som doftar kryddigt. Vi går fram till det lilla fikonträdet och den där brädstapeln som är ett slags trappa som vi sedan tar oss upp till muren via. Och så är vi framme vid vårt hav.

Miki ligger mest i skuggan mellan stenarna, men ibland, särskilt om det blåser, ligger han en stund mitt ute i solen. Och Istriens berg, denna refräng…

Eftersom vi är så nära hamnen ser vi ofta stora fartyg ute på redden. Denna förmiddag följde jag länge ett med blicken. Ja, det är sådant jag sysslar med när inget tvingar mig till något annat.

Denna eftermiddag gick jag på prov in i en liten delvis italienskspråkig bokhandel. Där finns dels ”vanliga” böcker på italienska, dels böcker som handlar om de gamla italofona områdena Istrien och Rijeka/Fiume. Det var inte helt lätt att hitta något jag ville ha. Utbudet slår liksom ut åt sidorna på ett svårhanterligt sätt, dels har vi det d’Annunzio-inspirerade, dels det där anti-italienska som förnekar allt i den italienska historien här utom fascismen. Nå, jag hittade en historisk roman(?) om Pola/Pula av Nelida Milani som heter ”Di sole, di vento e di mare”. Jag känner igen författarens namn från kulturtidskriften ”La battana”.

Morgonen i Mamma Marias kök var livlig och samtalens vågor slog höga – på kroatiska, italienska och tyska. Ganska länge handlade det om politik, om Jugoslavien – vad var dåligt, vad var bra?, om ryssarnas krig i Ukraina, om Zelenskys bakgrund som skådespelare var en fördel eller ej, nå, där enades vi om att världen inte behöver fler ”politiska gödkycklingar”, och om Serbiens hanterande i Kosovo i dagarna. Aldrig har min hemgjorda kroatiska väl varit smidigare… Ute var det grått så jag bestämde mig för att gå med Miki upp till borgen i Trsat. När det är varmt blir de 561 trappstegen många fler. Och så gick vi genom staden över floden och fram till trapporna. Sedan gjorde vi som man gör när man går uppför i trappor. För vandrarens bekvämlighet är trappstegen grupperade i fem eller sex trappsteg i taget med avbrott för en nästan plan bit. Miki trippade på och stannade då och då för att kika in på någon gård. Han lyckades skrämma några kattungar.

Det gick ovanligt lätt och snabbt att komma upp till byn och borgen och jag tog en bild ur en av mina standardvinklar med den lilla kyrkan, som inte är den berömda Mariahelgedomen som många kommer hit upp för att besöka, staden och havet.

Ja, och så gick vi omkring lite på borgens murar och jag tittade ut över havet och Miki snokade i hörnen och sprickorna.

Den här dagen var det mycket turister däruppe men jag minns ändå alltid den första gången jag var här sent i oktober ett år då Londi ännu levde. Nej, hon var inte med uppe på borgen, hon var med Toma I Zagreb, men när jag gick där var jag medveten om att hon fanns. Det andra jag påmindes om däruppe var från samma oktoberdag: Jag kom att stå vid balustraden mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. (Numera finns det mycket få italienare kvar här i Fiume/Rijeka.):

Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”

Miki och jag stannade vid Markuslejonet vid ingången till borgen och jag försökte fotografera honom framför det, men han slank undan. Ja, här befinner vi oss nästan mitt i det historiska Repubblica di Venezia…

Att vi så småningom tog oss ner för alla trappstegen igen kan väl inte förvåna någon, men som avslutning vill jag visa er blicken upp till Trsat på eftermiddagen när vi gick över bron vid hamnen för att ta oss till vår badplats. Borgen befinner sig någonstans i mitten av bilden. Jag tror ni anar tornen.

Inatt sov jag skenbart ganska dåligt, det vill säg jag vaknade ganska många gånger, men som sagt sov jag bara skenbart dåligt för mellan de korta uppvaknandena sov jag på ett mycket lyckligt sätt. Jag hade bara ett tunt lakan som täcke och jag sov nära det öppna fönstret så värmen störde mig inte, det var ljuden som ibland tog sig igenom sömnen. Först var det nöjesljuden, musik, rop och sorl av röster som gick genom natten in mot de första morgontimmarna. Sedan kom städljuden efter festandet, det lät som om man tvättade eller skurade hela torget under mitt fönster. I sömnen återupplevde jag delar av gårdagen, först Mikis och min vandring genom hamnkvarteren och hamnen ner till den där speciella ”stranden”. Överallt i drömmarna hängde druvor och fikon.

Sedan besökte mig den tidiga kvällens sittande i halvmörkret under parasollerna på Pavlinski trg. Det är ett ganska fult torg men hit går jag gärna när jag är i Rijeka. Här verkar en av platsens andar ha sitt fäste. Här sitter gubbar och läser tidningen, slitna par grälar gärna lite lågmält här och ett och annat original stirrar i enskildhet hål i luften framför sig.

Och i drömmen dök också Mamma Marias kök upp. Hon stekte oändliga mängder pannkakor eller kanske snarare palačinke, hon stekte dem till sina gäster eller till sina döttrar och barnbarn eller om någon granne skulle titta in. Miki och jag satt köket och jag åt palačinke med plommonsylt och Miki utan. Jag åt fler än jag hade tänkt, men inte lika många som Mamma Maria hade velar truga på mig.

Ute hade det fallit ännu en skur och en regnbåge välvde sig just över kyrktaket när vi tittade ut. Duga.

In bland sömnens lager kom också Mikis och mina vändor genom nöjes- och småbåtssidan av hamnen. Vattenytan låg utbredd som ett stort tygstycke och såg sidenlen ut. Och ja, Istriens berg syntes där de brukar synas, alltid så vackra.

Ja, nu är Miki och jag i Rijeka. Vi bor förstås på Korzo hos Mamma Maria som redan hunnit bjuda oss på både det ena och det andra. Och ätit har jag/vi på Konoba Fiume, där hela personalen strömmade ut för att hälsa på oss, eller snarare på Miki, vid vår ankomst. Och jag åt dagnje, blåmusslor, för idag fanns det det och jag vill ju alltid äta blåmusslor.

När vi efter maten svängde runt hörnet och bort genom hamnen hängde regnet i luften och enstaka blixtar genomkorsade den gråtjocka himlen. Jag var inte säker på om jag ville bada, men jag ville titta på vår hemliga förbjudna badplats där borta bakom helikopterplattan. Och så ville jag äta fikon och druvor från de små knotiga träden och de halvt förtorkade rankorna. Fruktätandet var så framgångsrikt att det till slut brände lite i gommen, men bara lite. Det kom väl från de förvildade fikonens speciella strävhet. Både de gula och de blå kändes lite pälsiga efter det tionde eller om det var det tjugonde.

Men vad var det vi såg framför oss i slutet av den lilla vägen mot helikopterplattan? Där stod en brandbil och en ambulans och en grupp uniformerade människor. När vi var nästan ända framme vid grinden fick vi höra att det från och med nu skulle vara förbjudet att gå in på området och att grinden hädanefter skulle vara låst. Medan jag lyssnade med en blandning av besvikelse och trots såg vi en helikopter landa på plattan och sedan bars någon ut på en bår.

Jag hade lagt märke till att en av männen inte lät lika sträng som de andra. Han hade lett lite och med en särskild betoning på ”här” sagt: ”Ni får inte gå igenom här.” Kanske la han till och med till ett ”nu”. Det lät som en öppning, så vi vände och klev ner från vägen och började följa ett nedlagt järnvägsspår. Vi gick utan att se på sällskapet och vi kom förbi dem och fortsatte en stund utmed en mur bevuxen med mycket små fikonträd. Jag fick syn en brädstapel som var sinnrikt ordnad, den påminde nästan om en trappa. Och jag tänkte att detta är vår inbjudan till det förbjudna. Vi har egentligen en stående sådan, Miki och jag, men den kan ta mycket olika gestalt. Vi klättrade upp och på andra sidan muren mötte oss havet, stort och mörkt, och långt ute syntes Cres eller var det kanske en del av Istrien?

Det hade slutat regna även om det fortfarande mullrade i fjärran och jag ville känna på vattnet, så jag band Miki med hans ”duga lajna” och bytte snabbt om och gled ner i vattnet och simmade ut en bit. Ja, det var som jag hade hoppats.

När jag kom upp ur vattnet satt vi en stund bland stenarna och jag tittade på bron mot Krk och Miki gjorde saker jag inte fick veta. Under tiden klarnade himlen och solen ställde tillbaka sitt tunga skåp på marken och när vi gick tillbaka var konturen av Istriens berg tydlig igen.