Kategori: Berättelser ur livet

Morgonen i Mamma Marias kök var livlig och samtalens vågor slog höga – på kroatiska, italienska och tyska. Ganska länge handlade det om politik, om Jugoslavien – vad var dåligt, vad var bra?, om ryssarnas krig i Ukraina, om Zelenskys bakgrund som skådespelare var en fördel eller ej, nå, där enades vi om att världen inte behöver fler ”politiska gödkycklingar”, och om Serbiens hanterande i Kosovo i dagarna. Aldrig har min hemgjorda kroatiska väl varit smidigare… Ute var det grått så jag bestämde mig för att gå med Miki upp till borgen i Trsat. När det är varmt blir de 561 trappstegen många fler. Och så gick vi genom staden över floden och fram till trapporna. Sedan gjorde vi som man gör när man går uppför i trappor. För vandrarens bekvämlighet är trappstegen grupperade i fem eller sex trappsteg i taget med avbrott för en nästan plan bit. Miki trippade på och stannade då och då för att kika in på någon gård. Han lyckades skrämma några kattungar.

Det gick ovanligt lätt och snabbt att komma upp till byn och borgen och jag tog en bild ur en av mina standardvinklar med den lilla kyrkan, som inte är den berömda Mariahelgedomen som många kommer hit upp för att besöka, staden och havet.

Ja, och så gick vi omkring lite på borgens murar och jag tittade ut över havet och Miki snokade i hörnen och sprickorna.

Den här dagen var det mycket turister däruppe men jag minns ändå alltid den första gången jag var här sent i oktober ett år då Londi ännu levde. Nej, hon var inte med uppe på borgen, hon var med Toma I Zagreb, men när jag gick där var jag medveten om att hon fanns. Det andra jag påmindes om däruppe var från samma oktoberdag: Jag kom att stå vid balustraden mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. (Numera finns det mycket få italienare kvar här i Fiume/Rijeka.):

Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”

Miki och jag stannade vid Markuslejonet vid ingången till borgen och jag försökte fotografera honom framför det, men han slank undan. Ja, här befinner vi oss nästan mitt i det historiska Repubblica di Venezia…

Att vi så småningom tog oss ner för alla trappstegen igen kan väl inte förvåna någon, men som avslutning vill jag visa er blicken upp till Trsat på eftermiddagen när vi gick över bron vid hamnen för att ta oss till vår badplats. Borgen befinner sig någonstans i mitten av bilden. Jag tror ni anar tornen.

Inatt sov jag skenbart ganska dåligt, det vill säg jag vaknade ganska många gånger, men som sagt sov jag bara skenbart dåligt för mellan de korta uppvaknandena sov jag på ett mycket lyckligt sätt. Jag hade bara ett tunt lakan som täcke och jag sov nära det öppna fönstret så värmen störde mig inte, det var ljuden som ibland tog sig igenom sömnen. Först var det nöjesljuden, musik, rop och sorl av röster som gick genom natten in mot de första morgontimmarna. Sedan kom städljuden efter festandet, det lät som om man tvättade eller skurade hela torget under mitt fönster. I sömnen återupplevde jag delar av gårdagen, först Mikis och min vandring genom hamnkvarteren och hamnen ner till den där speciella ”stranden”. Överallt i drömmarna hängde druvor och fikon.

Sedan besökte mig den tidiga kvällens sittande i halvmörkret under parasollerna på Pavlinski trg. Det är ett ganska fult torg men hit går jag gärna när jag är i Rijeka. Här verkar en av platsens andar ha sitt fäste. Här sitter gubbar och läser tidningen, slitna par grälar gärna lite lågmält här och ett och annat original stirrar i enskildhet hål i luften framför sig.

Och i drömmen dök också Mamma Marias kök upp. Hon stekte oändliga mängder pannkakor eller kanske snarare palačinke, hon stekte dem till sina gäster eller till sina döttrar och barnbarn eller om någon granne skulle titta in. Miki och jag satt köket och jag åt palačinke med plommonsylt och Miki utan. Jag åt fler än jag hade tänkt, men inte lika många som Mamma Maria hade velar truga på mig.

Ute hade det fallit ännu en skur och en regnbåge välvde sig just över kyrktaket när vi tittade ut. Duga.

In bland sömnens lager kom också Mikis och mina vändor genom nöjes- och småbåtssidan av hamnen. Vattenytan låg utbredd som ett stort tygstycke och såg sidenlen ut. Och ja, Istriens berg syntes där de brukar synas, alltid så vackra.

Ja, nu är Miki och jag i Rijeka. Vi bor förstås på Korzo hos Mamma Maria som redan hunnit bjuda oss på både det ena och det andra. Och ätit har jag/vi på Konoba Fiume, där hela personalen strömmade ut för att hälsa på oss, eller snarare på Miki, vid vår ankomst. Och jag åt dagnje, blåmusslor, för idag fanns det det och jag vill ju alltid äta blåmusslor.

När vi efter maten svängde runt hörnet och bort genom hamnen hängde regnet i luften och enstaka blixtar genomkorsade den gråtjocka himlen. Jag var inte säker på om jag ville bada, men jag ville titta på vår hemliga förbjudna badplats där borta bakom helikopterplattan. Och så ville jag äta fikon och druvor från de små knotiga träden och de halvt förtorkade rankorna. Fruktätandet var så framgångsrikt att det till slut brände lite i gommen, men bara lite. Det kom väl från de förvildade fikonens speciella strävhet. Både de gula och de blå kändes lite pälsiga efter det tionde eller om det var det tjugonde.

Men vad var det vi såg framför oss i slutet av den lilla vägen mot helikopterplattan? Där stod en brandbil och en ambulans och en grupp uniformerade människor. När vi var nästan ända framme vid grinden fick vi höra att det från och med nu skulle vara förbjudet att gå in på området och att grinden hädanefter skulle vara låst. Medan jag lyssnade med en blandning av besvikelse och trots såg vi en helikopter landa på plattan och sedan bars någon ut på en bår.

Jag hade lagt märke till att en av männen inte lät lika sträng som de andra. Han hade lett lite och med en särskild betoning på ”här” sagt: ”Ni får inte gå igenom här.” Kanske la han till och med till ett ”nu”. Det lät som en öppning, så vi vände och klev ner från vägen och började följa ett nedlagt järnvägsspår. Vi gick utan att se på sällskapet och vi kom förbi dem och fortsatte en stund utmed en mur bevuxen med mycket små fikonträd. Jag fick syn en brädstapel som var sinnrikt ordnad, den påminde nästan om en trappa. Och jag tänkte att detta är vår inbjudan till det förbjudna. Vi har egentligen en stående sådan, Miki och jag, men den kan ta mycket olika gestalt. Vi klättrade upp och på andra sidan muren mötte oss havet, stort och mörkt, och långt ute syntes Cres eller var det kanske en del av Istrien?

Det hade slutat regna även om det fortfarande mullrade i fjärran och jag ville känna på vattnet, så jag band Miki med hans ”duga lajna” och bytte snabbt om och gled ner i vattnet och simmade ut en bit. Ja, det var som jag hade hoppats.

När jag kom upp ur vattnet satt vi en stund bland stenarna och jag tittade på bron mot Krk och Miki gjorde saker jag inte fick veta. Under tiden klarnade himlen och solen ställde tillbaka sitt tunga skåp på marken och när vi gick tillbaka var konturen av Istriens berg tydlig igen.

Sedan länge hade vi bestämt att vi skulle äta på Amfora igen, Đurđica och jag, men hela tiden kom något emellan och ibland var det helt enkelt för varmt. Och för varmt var eller är det idag också (36° nu i skuggan), men vi åkte upp till stan tidigt så att vi nådde Amfora vid tolv och vi hittade snabbt en skuggplats under betongvalven och Miki slank in under min stol, ja, Miki var med, det är han nästan alltid. Dolac låg tomt och brännhett framför oss, bara i stånden åt skuggsidan pågick lite handel.

Ut kom den lilla tidigare så hunsade servitritrisen, dansösen och den arga sångerskan verkar vara på semester. Den lilla hade samma krokiga hållning som alltid men det fanns en ny stolthet i krokigheten, ett slags upprätt krokighet. Hon skämtade säkert och lite småsnävt med gubbarna och om någon sa att maten var god svarade hon att, ja, fisken är ju färsk. Av henne beställde vi oslić (kummel?) och srdele (det gissar ni om ni inte vet) och något att dricka.

Đurđica pratade snart med alla och för mig berättade hon snabbt hur hon gör för att bli osynlig när hon åker spårvagn och det kommer en kontrollant – förvisso en bagatell för någon som i barndomen sovit bland ormar på Hercegovinas karga bergssluttningar. Vi fick stora portioner och gott var det och Miki fick sina bitar nedräckta och vatten i ett askfat.

Den lilla krokiga log kärvt när hon tittade på våra tomma tallrikar. Ja, vi hade ätit bra. Đurđica rökte en avslutande cigarett och så vågade vi oss ut ur skuggan, ut i solfältet, och gled sedan hastigt nerför trapparna. På Trg skildes vi åt, Đurđica tog tolvan till keramikverkstaden och Miki och jag gick under platanerna ner genom Zrinjevac mot Glavni kolodvor där jag hoppades kunna köpa biljetter till Rijeka. Och ja, det lyckades, men tåget går bara tre dagar i veckan och kanske behöver vi lite tur också.

Nyss återvände Miki och jag från andra världar. Bakom oss har vi en alldeles särskild dag, en blågrön dag av himmel och vatten. Egentligen hade jag tänkt använda den till att äntligen utföra ett av mina pliktnummer på polisstationen, men nej, idag är det Velika Gospa, Jungfru Marie Himmelsfärd, så jag räddades från tristessen och kom att hamna i ett mycket jordiskt paradis. På förmiddagen tog Miki och jag spårvagn nummer fem mot Prečko som förde oss till Jarun, vår korvsjö, vår badsjö. Från hållplatsen gick vi den där raka och lite småtråkiga vägen mot sjön, men snart var vi framme och vi började i baren vid sjön, den första baren vid sjön, ska jag kanske säga. Jag beställde ledena kava sa šlagom (kaffe med isbitar och vispgrädde) – väldigt gott. Miki drack vatten och fick en hundgotta. Och så gick vi över den lilla bron till den lite vildare ön där vi har vår privata strand. Miki kände lite på vattnet med tassarna och drack lite bland näckrosbladen.

Luften var behaglig, 32-33°, och en okynnig vind borstade omkring de torra platanlöven på marken så att det knastrade. Det har varit mycket varmt och det här är inte höstlöv utan soltorkade löv. Vid den vanliga poppeln invid platanerna band jag Miki med hans ”duga lajna” så att han kunde vara ganska fri utan att springa bort för mig. Jag bredde ut våra saker och så satte jag mig bredvid Miki och tittade ut över vattnet mot den lilla ön och vidare bort mot Medvednica i fjärran.

Och där rann sedan timmarna ut över dagen. Jag badade ett obestämt antal gånger, vi åt bröd, ost och vindruvor, vi låg eller satt. Till slut låg jag alldeles i vattenbrynet och sov och vaknade i jämna rullande rörelser. Jag drömde vidare på nattens dröm om förlisnings- eller skeppsbrottsmotivet i den italienska poesin. Ja, ni skrattar och det är möjligt att ni gör rätt i det, men igår gjorde jag ett slags upptäckt som möjligen är ett påhitt. Jag läste Ungarettis dikt ”Allegria di naufragi” (Skeppsbrottens glädje – kanske man kan säga) och kom sedan att tänka på Leopardis dikt ”L’infinito” och den sista raden där: ”e il naufragar m’è dolce in questo mare.” Anders Österling översatte raden så här: ”och i det havet kan jag ljuvt förlisa.” Ja, och nu drömmer jag om detta förlisningsmotiv och i Jarun-drömmen hörde jag en av mina speciella italienska cantautori (de André? Guccini? de Gregori?) sjunga en rad som slutar med ordet ”naufragò” (förliste), men resten av raden blev vatten och kluckande. Ja, när man sover så nära vattnet… När jag då och då vaknade hände det att jag tittade in i ett gult näckrosansikte:

Det blev kväll men värmen låg kvar och plötsligt började människor samlas inte så långt ifrån oss. Inte särskilt många men vi såg och hörde dem och några hade med sig hundar. Alla verkade lugna och glada och de satt under träden lutade mot trädstammarna eller med fötterna i vattnet. Vi var som inne i en bild av något mycket fridfullt och mycket enkelt. När vi till sist reste oss och jag samlade ihop våra saker hördes fortfarande det milda sorlet och vi gick sakta under träden i riktning mot den lilla bron. Här och där var små grupper av människor som satt eller låg och på ett underbart sätt gjorde ingenting. Det är det här som är ”il dolce far niente”.

Vi passerade bron och tittade ner i näckrosdjungeln och lyssnade efter grodorna. Och så följde vi stigen bredvid bilvägen, där man nästan aldrig ser någon bil, kanske får man inte köra där. Framför oss skymtade en av Jaruns hemlighetsfulla vindlingar. Alla vatten här är egentligen Sava…

Och vi stannade vid den där baren igen och jag tog, tro det eller ej, en ledena kava sa šlagom igen. Ja, lika god.