Morgonen i Mamma Marias kök var livlig och samtalens vågor slog höga – på kroatiska, italienska och tyska. Ganska länge handlade det om politik, om Jugoslavien – vad var dåligt, vad var bra?, om ryssarnas krig i Ukraina, om Zelenskys bakgrund som skådespelare var en fördel eller ej, nå, där enades vi om att världen inte behöver fler ”politiska gödkycklingar”, och om Serbiens hanterande i Kosovo i dagarna. Aldrig har min hemgjorda kroatiska väl varit smidigare… Ute var det grått så jag bestämde mig för att gå med Miki upp till borgen i Trsat. När det är varmt blir de 561 trappstegen många fler. Och så gick vi genom staden över floden och fram till trapporna. Sedan gjorde vi som man gör när man går uppför i trappor. För vandrarens bekvämlighet är trappstegen grupperade i fem eller sex trappsteg i taget med avbrott för en nästan plan bit. Miki trippade på och stannade då och då för att kika in på någon gård. Han lyckades skrämma några kattungar.
Det gick ovanligt lätt och snabbt att komma upp till byn och borgen och jag tog en bild ur en av mina standardvinklar med den lilla kyrkan, som inte är den berömda Mariahelgedomen som många kommer hit upp för att besöka, staden och havet.
Ja, och så gick vi omkring lite på borgens murar och jag tittade ut över havet och Miki snokade i hörnen och sprickorna.
Den här dagen var det mycket turister däruppe men jag minns ändå alltid den första gången jag var här sent i oktober ett år då Londi ännu levde. Nej, hon var inte med uppe på borgen, hon var med Toma I Zagreb, men när jag gick där var jag medveten om att hon fanns. Det andra jag påmindes om däruppe var från samma oktoberdag: Jag kom att stå vid balustraden mitt i ett sällskap av gamla italienare på återbesök i den gamla hemstaden. (Numera finns det mycket få italienare kvar här i Fiume/Rijeka.):
Nedanför oss låg staden och havet och jag följde floden Rječinas gröna linje medan jag lyssnade på brottstycken ur samtalen omkring mig: ”Là c’era una fabbrica di cigarette in quei tempi. La carta era fine fine, sai?” ”Una volta lavoravo in quella fabbrica. Andavo sù e giù…” ”A Fiume era sempre…” ”E là dietro quella casa bianca col tetto rosso abitava la mia amica Giulia.”
Miki och jag stannade vid Markuslejonet vid ingången till borgen och jag försökte fotografera honom framför det, men han slank undan. Ja, här befinner vi oss nästan mitt i det historiska Repubblica di Venezia…
Att vi så småningom tog oss ner för alla trappstegen igen kan väl inte förvåna någon, men som avslutning vill jag visa er blicken upp till Trsat på eftermiddagen när vi gick över bron vid hamnen för att ta oss till vår badplats. Borgen befinner sig någonstans i mitten av bilden. Jag tror ni anar tornen.
