Kategori: Berättelser ur livet

Egentligen hade jag tänkt bespara er fler badturer till Jarun, jag lovar, men så blev det så annorlunda att jag tyckte att detta nog ändå hör till det jag vill berätta.

Så, visst, vi tog femma till Jarun, Miki och jag, och varmt var det, så varmt att jag tyckte att jag behövde en glass och en bänksittning på vägen från hållplatsen till sjön. När vi sedan var nästan framme vid vår privata plats vek Miki hastigt in benen för att vila. Och så en gång till likadant. Ja, varmt. Jag släppte kopplet strax innan vi nådde vattnet och Miki klev i, ja, han doppade sig nästan som en liten båt, hälften under och hälften över vattenytan och så han drack massor.

Sedan var allt som det brukar: Jag hann både simna och somna och vi åt vindruvor och bröd och så satt vi och tittade. Jag läste lite, Miki grävde svalgropar bland flodstenarna och så med ens ropade mannen som brukar ligga och sola på bänken vid den lilla vägen ovanför vår plats: Det blir åskvädet! Vi måste skynda oss härifrån! Jag tittade på de gråa molnen som rullade in, men så tyckte jag inte det såg så farligt ut, så jag sa bara något i stil med: Jag ska bara… För jag skulle bara läsa färdigt den där texten av Anne Applebaum i min mobil. Och texten ”The Belarusian Fighters” är som ni kan se mycket lång. Medan jag läste hann landskapet omkring oss byta skepnad och till slut ryckte vinden så hårt i oss att jag måste ge mig. Fort, fort medan regnet började piska klädde jag om, plockade ihop sakerna och så rusade vi i väg, men snart märkte vi att vi inte själva kunde bestämma riktningen. Det regnade från sidan och åskan slog hål på ljudvärlden. En stund stod vi trycka mot en stor poppel. Vi stod i en kruttorr smal halvcirkel och jag höll mig i barkens grova fåror, Miki innanför. Jag såg en kvinna inhöljd i ett stort tygstycke dra en cykel åt ständigt växlande håll. Till slut hittade hon också ett träd att ankra vid. Mellan vindstötarna försökte jag se vad som hände. Sjön var grön med en hård skummande yta som ständigt bytte mönster och löven stänkte genom luften.

Bara några tiotal meter ifrån oss finns resterna av en sedan många år övergiven dansrestaurang eller sjöbar. Dit skulle vi för den har ännu tak. Vi gjorde ett par anlopp men blåste åt sidan eller nästan omkull, så vi fick ta oss fram träd för träd medan vi blev allt blötare. Men så blåste vinden plötsligt fram oss mot huset och vi rutschade in genom en av ingångarna. Där inne var det ganska mycket folk, ja, kanske tio-tolv människor och två hundar. Den första vi mötte var mannen från bänken. Han log vänligt, inte stöddigt, och frågade om han skulle hålla Miki medan jag torkade av mig. Jag tackade ja och såg att han faktiskt var helt torr. Ja, lite smartare. Bredvid oss satt en liten tik på bardisken och såg tålmodig ut.

Jag pratade lite med mannen om, ja, gissa: vädret, för vädret var verkligen väldigt påtagligt och påträngande. Det knakade i träväggarna och vinden for ut och in genom de trasiga fönstren. Ute dånade det och sjön vispades upp till allt hårdare skum.

Trots vädrets vildsinthet rådde det ett stort lugn bland människorna inne i den märkliga lokalen. Alla bara väntade. Någon gång slutar det, tyckte man. Och ja, så blev det ju: så småningom tystnade makterna och regnet avtog och mannen som hållet Miki pekade ut en väg jag kunde ta för att komma ut på andra sidan och slippa lite av regnet. Själv hade han sin cykel.

När vi kom ut var luften fräsch och liksom nytvättad, fortfarande lite droppig, och vi rörde oss framåt med ganska lätta om än lite blöta steg. Medan vi gick började värmen stiga igen och när vi så småningom nådde hållplatsen var det hett. Och på spårvagnen satt damerna omkring oss och viftade frenetiskt med solfjädrarna och Miki flåsade och jag svettades under ryggsäcken.

Ja, mitt Arkadien. Är det här kanske det andra livet, det som kom helt oförtjänt efter det första ”vanliga”? Jag börjar med en morgonblick genom köksfönstret. Ser ni den svarta katten med de gula ögonen som sitter på taket till trädgårdsdörren under fikonträdet? Det gör ni. Och trasan, det är den jag torkar badrumsgolvet med efter att tvättmaskinen hoppat runt.

Det är stor sommar idag också så vi tog spårvagnen till Jarun igen. Jag tänker ofta på att allting är Sava här, alla vattendrag är delar av Sava eller förbundna med Sava. Vi lever i en flodvärld.

Nästan inga människor, kanske utan orsak, kanske av någon orsak som jag inte ids gissa mig till. Det går ju bra att inte veta. Jag tror man ser två svanar i strandkanten på ”andra sidan”, men kanske kom de först senare.

Miki och jag intog vår speciella plats med den där rätta blandningen mellan sol och skugga, näckrosblad och träd. Jag läste lite i ”Di sole, di vento e di mare” och tänkte lite fladdrigt på Pola/Pula och historien. Miki läste ändernas vägar i vattnet. En trygghet för mig att se hans rara profil.

Vi åt och vi drack och jag tog mina simturer, lite halvrituellt och vattnet var slätt och mjukt att färdas i. Den här gången lät jag bli att bära ut Miki i vattnet, men det gjorde ingenting för han grävde själv fram svalbäddar bland de runda stenarna och de svartrandiga flodsnäckorna. Och långa stunder bara vi låg och jag tittade upp i den blågröna världen av himmel och poppelplatan. Och Miki såg ut över vattnet.

Dagen har varit varm, septembervarm. Det är en särskild sorts värme, det har bildats ett slags temperaturglipa mellan sol och skugga som inte finns under högsommaren. I skuggan är det svalt och solen hett. Så var det i alla fall idag. Jaja, i början av eftermiddagen tog Miki och jag femman till Jarun och travade sedan den där raka gatan fram till sjön. Jag kände mig till min förvåning tvingad att köpa en flaska mineralvatten i den första kiosken. Jag satte mig på en bänk och drack glupskt och Miki fick en skål med vattnet jag hade i ryggsäcken.

Vi nådde sjön och gick över bron till vår ö. Det prasslade lite i löven under valnötsträden och popplarna. Människorna omkring oss hade gått in i det där tillståndet då allting är till skänks. Denna jord med sina vatten och sin himmel. Fast visst är vattnet lågt.

Alla är lugna, så verkar det i alla fall, och marken är rörligt fläckig av sol och lövskugga. Detta är nog en lövens tid – också. Mycket verkar handla om löv där vi går bland plataner och popplar och det blinkar och knastrar. Ja, och vi når vår speciella plats. Näckrosorna, de runda flodstenarna, skuggan, solen, mina simturer och Mikis trippande i vattenbrynet. Vi fick besök men inget om det. Något ska jag ju behålla för mig själv.

Under de första dagarna, ja kanske till och med under den första veckan här i Rijeka hade jag ett tydligt inflytande över vad vi gjorde, Miki och jag. Vi satt i Mamma Marias kök om morgnarna, vi eller jag badade bakom hamnen och jag plockade mina fikon och druvor längs betongmurarna. Ja, och vi åt på Konoba Fiume vid fiskmarknaden. Sedan började saker hända i det som kanske kan kallas för tillvarons underströmmar. Jag hittade en bokhandel som på en av sina hyllor har böcker om Rijeka och Istrien och dessa trakters historia, den man talar om och den man inte talar om. Och jag köpte en av böckerna, ”Di sole, di vento e di mare”. Lite gungade det till där, men sedan hände annat. En stor marknad med produkter ”från norr”, från Zagorje fyllde Korzo under två dagar och folkmusiken ljöd och Miki och jag åt rullar med pumpafrön och jag smakade på deras šljivovica.

Några av försäljarna bodde hos Mamma Maria och hon fick plommon och päron av dem. Ibland satt Miki och jag där i köket också när det inte var morgon och vi lärde känna både gäster och Marias döttrar och barnbarn. Och jag känner sedan tidigare till familjens tragedier.

Om förmiddagarna gick vi fortfarande till havet och jag simmade och Miki mediterade i skuggan av betongblocken och lät bli att bada.

En dag var den lilla ganska bossiga hunden Lady på besök tillsammans med ett av Marias barnbarn. Lady kissade lite här och där i hörnen och Maria suckade och tyckte hon var så ”livlig” och så fick hundarna korv som Maria skar upp i luften med en stor kniv. Allt detta var bra och lättsamt. Livligt.

Men så hände något med min ena axel – nej, det är inte intressant vad – och jag blev Marias patient: Hon masserade mig med örtsalvor, hällde i mig loza (grappa, kan vi säga) och så bjöd hon mig på sina smärttabletter. Axeln gick inte att fly från men annars var allt egentligen bra och jag fick höra mycket om Banija, Marijas gamla hemtrakter som drabbades hårt av kriget och nu senast också av den svåra andra jordbävningen 2022 – en olycksförföljd fattig bygd. Hon talade om var de gömt sig under kriget, om hus som finns kvar och hus som inte finns kvar och om hur hon i barndomen badade i floden Una vid Kostajnica. Jag sa att jag hade varit där.

Miki och jag gick inte längre till havet eftersom jag tyckte det blev för osäkert att simma med bara en arm. Och Miki tyckte väl att det var lika bra. I stället gick vi nya rundor ganska högt upp bland stadens kvarter, ja, precis som i Trieste är den plana delen av staden mycket begränsad, resten vetter uppåt.

På kvällarna och ibland annars också läste jag i Nelida Milanis bok ”Di sole, di vento e di mare”. Det är ett slags självbiografisk roman från fördrivningen av den italiensktalande befolkningen efter andra världskriget. Eller den handlar om både dem som inte klarade att stanna och om dem som ändå gjorde det trots allt. Platsen i boken är Pola/Pula.

Jag har tagit en dålig bild av en av bokens första sidor. De första raderna om ”la castrazione dei polesani” och uttrycket ”mille non più mille” lämnar jag åt er att fundera över om ni vill och jag går till det här stycket:

Il lunedì mio fratello Gianni non va più alla scuola italiana, ma a quella croata. Decreto. Il mercoledì la mia casa non si trova più in via Piave, ma in via Katalinića Jeretova. Decreto. Quanti colpi di mano contro la memoria, tutto rinominato, tutto ribattezzato. La gente non sa pronunciare le parole delle nuove insegne dei negozi, ma tutti zitti, altrimenti si rischia la tiritera che tuttavia ci accompagnerà tutta la vita, di essere la quinta colonna dell’irredentismo, di esser fascisti.

(På måndagen går min bror Gianni inte längre till den italienska skolan, utan till den kroatiska. Dekret. På onsdagen ligger inte mitt hem vid Via Piave utan vid Katalinića Jeretova. Dekret. Så många plötsliga attacker mot minnet, allt har nya namn, allt är omdöpt. Folk kan inte uttala orden på affärernas nya skyltar, men alla tiger, annars riskerar man smädelser som ändå kommer följa oss resten av livet, vi är irredentismens femtekolonnare, vi är fascisterna.)

Det här pratar jag inte med Marija om, det finns ingen anledning, men själv vill jag veta mer om detta, även om jag vet att en del, inte så få, tycker att ett sådant vetande är olämpligt. Detta är ett obearbetat kapitel här i landet och det är inte helt lätt att komma åt. Och kanske kan denna min vilja att veta provocera fram ett och annat ”Men vad gör du här då?” Ja, vad gör vi här i världen?

Varje dag passerar Miki och jag bron över Rječina (Fiumara på venetiansk dialekt). Här gick en gång språkgränsen mellan det italiensktalande Fiume och det kroatisktalande Sušak. Nu finns knappast någon kvar som talar den gamla venetianska dialekten.

Strax intill det andra brofästet plockar jag alltid några nävar av de där små mörkblåa, tjockskaliga, storkärnade men väldigt goda druvorna. Och så går vi vidare förbi och mellan hamnens alla brädstaplar tills vi kommer ut på andra sidan. (Ja, ”andra” är visst ett överanvänt ord här och det betyder kanske ”närmare vår strand”.)

Och så fortsätter vi längs resterna av ett järnvägsspår bland små torra buskar som doftar kryddigt. Vi går fram till det lilla fikonträdet och den där brädstapeln som är ett slags trappa som vi sedan tar oss upp till muren via. Och så är vi framme vid vårt hav.

Miki ligger mest i skuggan mellan stenarna, men ibland, särskilt om det blåser, ligger han en stund mitt ute i solen. Och Istriens berg, denna refräng…

Eftersom vi är så nära hamnen ser vi ofta stora fartyg ute på redden. Denna förmiddag följde jag länge ett med blicken. Ja, det är sådant jag sysslar med när inget tvingar mig till något annat.

Denna eftermiddag gick jag på prov in i en liten delvis italienskspråkig bokhandel. Där finns dels ”vanliga” böcker på italienska, dels böcker som handlar om de gamla italofona områdena Istrien och Rijeka/Fiume. Det var inte helt lätt att hitta något jag ville ha. Utbudet slår liksom ut åt sidorna på ett svårhanterligt sätt, dels har vi det d’Annunzio-inspirerade, dels det där anti-italienska som förnekar allt i den italienska historien här utom fascismen. Nå, jag hittade en historisk roman(?) om Pola/Pula av Nelida Milani som heter ”Di sole, di vento e di mare”. Jag känner igen författarens namn från kulturtidskriften ”La battana”.