Ja, mitt Arkadien. Är det här kanske det andra livet, det som kom helt oförtjänt efter det första ”vanliga”? Jag börjar med en morgonblick genom köksfönstret. Ser ni den svarta katten med de gula ögonen som sitter på taket till trädgårdsdörren under fikonträdet? Det gör ni. Och trasan, det är den jag torkar badrumsgolvet med efter att tvättmaskinen hoppat runt.
Det är stor sommar idag också så vi tog spårvagnen till Jarun igen. Jag tänker ofta på att allting är Sava här, alla vattendrag är delar av Sava eller förbundna med Sava. Vi lever i en flodvärld.
Nästan inga människor, kanske utan orsak, kanske av någon orsak som jag inte ids gissa mig till. Det går ju bra att inte veta. Jag tror man ser två svanar i strandkanten på ”andra sidan”, men kanske kom de först senare.
Miki och jag intog vår speciella plats med den där rätta blandningen mellan sol och skugga, näckrosblad och träd. Jag läste lite i ”Di sole, di vento e di mare” och tänkte lite fladdrigt på Pola/Pula och historien. Miki läste ändernas vägar i vattnet. En trygghet för mig att se hans rara profil.
Vi åt och vi drack och jag tog mina simturer, lite halvrituellt och vattnet var slätt och mjukt att färdas i. Den här gången lät jag bli att bära ut Miki i vattnet, men det gjorde ingenting för han grävde själv fram svalbäddar bland de runda stenarna och de svartrandiga flodsnäckorna. Och långa stunder bara vi låg och jag tittade upp i den blågröna världen av himmel och poppelplatan. Och Miki såg ut över vattnet.
