Egentligen hade jag tänkt bespara er fler badturer till Jarun, jag lovar, men så blev det så annorlunda att jag tyckte att detta nog ändå hör till det jag vill berätta.
Så, visst, vi tog femma till Jarun, Miki och jag, och varmt var det, så varmt att jag tyckte att jag behövde en glass och en bänksittning på vägen från hållplatsen till sjön. När vi sedan var nästan framme vid vår privata plats vek Miki hastigt in benen för att vila. Och så en gång till likadant. Ja, varmt. Jag släppte kopplet strax innan vi nådde vattnet och Miki klev i, ja, han doppade sig nästan som en liten båt, hälften under och hälften över vattenytan och så han drack massor.
Sedan var allt som det brukar: Jag hann både simna och somna och vi åt vindruvor och bröd och så satt vi och tittade. Jag läste lite, Miki grävde svalgropar bland flodstenarna och så med ens ropade mannen som brukar ligga och sola på bänken vid den lilla vägen ovanför vår plats: Det blir åskvädet! Vi måste skynda oss härifrån! Jag tittade på de gråa molnen som rullade in, men så tyckte jag inte det såg så farligt ut, så jag sa bara något i stil med: Jag ska bara… För jag skulle bara läsa färdigt den där texten av Anne Applebaum i min mobil. Och texten ”The Belarusian Fighters” är som ni kan se mycket lång. Medan jag läste hann landskapet omkring oss byta skepnad och till slut ryckte vinden så hårt i oss att jag måste ge mig. Fort, fort medan regnet började piska klädde jag om, plockade ihop sakerna och så rusade vi i väg, men snart märkte vi att vi inte själva kunde bestämma riktningen. Det regnade från sidan och åskan slog hål på ljudvärlden. En stund stod vi trycka mot en stor poppel. Vi stod i en kruttorr smal halvcirkel och jag höll mig i barkens grova fåror, Miki innanför. Jag såg en kvinna inhöljd i ett stort tygstycke dra en cykel åt ständigt växlande håll. Till slut hittade hon också ett träd att ankra vid. Mellan vindstötarna försökte jag se vad som hände. Sjön var grön med en hård skummande yta som ständigt bytte mönster och löven stänkte genom luften.
Bara några tiotal meter ifrån oss finns resterna av en sedan många år övergiven dansrestaurang eller sjöbar. Dit skulle vi för den har ännu tak. Vi gjorde ett par anlopp men blåste åt sidan eller nästan omkull, så vi fick ta oss fram träd för träd medan vi blev allt blötare. Men så blåste vinden plötsligt fram oss mot huset och vi rutschade in genom en av ingångarna. Där inne var det ganska mycket folk, ja, kanske tio-tolv människor och två hundar. Den första vi mötte var mannen från bänken. Han log vänligt, inte stöddigt, och frågade om han skulle hålla Miki medan jag torkade av mig. Jag tackade ja och såg att han faktiskt var helt torr. Ja, lite smartare. Bredvid oss satt en liten tik på bardisken och såg tålmodig ut.
Jag pratade lite med mannen om, ja, gissa: vädret, för vädret var verkligen väldigt påtagligt och påträngande. Det knakade i träväggarna och vinden for ut och in genom de trasiga fönstren. Ute dånade det och sjön vispades upp till allt hårdare skum.
Trots vädrets vildsinthet rådde det ett stort lugn bland människorna inne i den märkliga lokalen. Alla bara väntade. Någon gång slutar det, tyckte man. Och ja, så blev det ju: så småningom tystnade makterna och regnet avtog och mannen som hållet Miki pekade ut en väg jag kunde ta för att komma ut på andra sidan och slippa lite av regnet. Själv hade han sin cykel.
När vi kom ut var luften fräsch och liksom nytvättad, fortfarande lite droppig, och vi rörde oss framåt med ganska lätta om än lite blöta steg. Medan vi gick började värmen stiga igen och när vi så småningom nådde hållplatsen var det hett. Och på spårvagnen satt damerna omkring oss och viftade frenetiskt med solfjädrarna och Miki flåsade och jag svettades under ryggsäcken.