Kategori: Berättelser ur livet

Dagen var egentligen full av annat men vi tog oss ändå till Jarun mellan tiden och evigheten. Ja, med femmans spårvagn. Dagen var oktobersommar och allt var milt och lätt, grönt och utan brådska fastän vi inte hade så värst mycket tid. Men tiden drogs ut och blev ett långt band mellan land och vatten, av land och vatten.

Träden stod där de står, och marken lutade vänligt och stillsamt mot sjön. Och vi gick till vår vanliga plats men där satt någon med barfötterna i vattnet, så vi gick ett par steg till, varför inte? Vi slog läger och Miki skaffade sig en murmeldjursuppsyn till bilden. Jag simmade lite i sicksack, några stora fiskar hoppade upp, sprängde vattenytan och plaskade till.

Och sedan satt vi där på vår handduk och lät solen värma oss tills vi reste oss och gick en slingrande väg under träden, jag med blicken mot sjön.

Miki och jag arbetar vidare med att inreda vårt hem, så liksom förra söndagen tog vi oss till den speciella söndagsmarknaden på Britanski trg. Egentligen var det badväder men ja, man kan inte alltid ligga och plaska i Jaruns vatten och jag drömmer ju om att täcka golven här med nomadmattor. Först strövade vi omkring lite planlöst och jag tittade på böcker och Mik spred skräck med att jaga duvor och morra åt hanhundar med ”fel” lukt.

Men så fick vi eller i alla fall jag nog av velandet och vi tog sikte på vårt mattstånd. Nu är vi kända där och paret som säljer mattor vet att Miki heter Miki. Jag tittade på två mattor och bestämde mig för den ena. Så här går det säkert inte till när man med allvarligt sinne köper mattor. För snabbt, för sorglöst, väl. Men om man hittar så hittar man.

Miki verkade godkänna den, nu måste jag bara hindra honom från att vässa klorna på den. Han är ju lite katt eller kanske till och med lodjur.

Efter inköpet la jag den hoprullade mattan på ena axeln och kände mig strax som en som vet hur man bär en matta över gator och torg. Och så satte vi oss i ett av de soliga, kanske alltför soliga kaféerna mitt emot torget. Men det fanns en strimma skugga åt Miki och vatten fick han.

Ja, lite mer av samma. I oktober biter vi oss fast vid korvsjöns strand tillsammans med sensommaren. Och Savas vatten står högt i Jarun, lika högt som i förrgår och igår, och andra dagar – alla dagar efter regnen. Vattnet i den stora armen där roddare och kanotister far fram är så grönt, så grönt, man blir grönögd av att se på det.

Fast Miki blir nog inte grönögd så lätt. När jag för några minuter slumrade till höll han med nötbrun blick vakt, svanvakt.

Plötsligt for jag upp ur en luftig dröm av att Miki gjorde en hård rusning med skarpt skall mot en osannolikt stor svan som vågat sig upp till vår lägerplats. Svanen blåste upp sig men valde sedan att ge sig av. Sedan låg Miki länge på handduken och såg ganska farlig ut. Men jag väntade ändå med min simtur tills svanen var utom synhåll.

Efteråt drack jag varm choklad med vispgrädde i en av barerna på motsatta stranden. Också där höll Miki svanvakt.

Efter de stora regnen har vattnet i Sava stigit påtagligt. Jag har inte själv sett hur det ser ut men jag har hört målande beskrivningar. Min lilla ”privata” Savica på andra sidan gatan här har också vuxit sig sig stor och idag upplevde Miki och jag samma fenomen i Jarun. Alla vatten är ju Sava här.

Internet var hackigt och uselt igen imorse, så jag tänkte att det kunde passa med en badutflykt. Då visste jag ännu inte att spårvagnstrafiken eller snarare femmans trafik skulle likna mitt fåniga internet. Nå, först fick vi vänta alldeles för länge och sedan blev det så trångt att det var svårt att få luft och irritationen började darra i luften, även om några tappra försökte skämta. Miki fick jag tack och lov in under en sits. Och så gungade vi iväg och värmen steg i vagnen. Det var veckor sedan jag svettades så. Tack och lov fick jag en sittplats av en ung man som väl tyckte att jag såg ut att behöva den. Så småningom tunnades trängseln ut och när vi kom till hållplatsen Jarun var allt nästan normalt. Vi klev av och gick ganska sakta framåt mot sjön. Folk satt i baren vid ingången eller så cyklade och promenerade de längs sjöns olika armar. När Miki och jag kom fram till vår plats såg vi att den inte fanns eller den stigit ner under vattnet.

Vår platanpoppeldunge stod upp till knäna i vattnet och jag tänkte något om att Sava är mäktig. Och så valde jag en ny plats åt oss lite högre upp på sluttningen. Miki gick ut i vattnet och drack och spanade efter änderna en bit bort. Några träd hade ett och annat knallgult löv och allt var oktobervackert.

Jag simmade ut min vanliga måttliga sväng, som Vesna och flera med henne inte tycker är någon riktig simning. Nej, vattnet var inte särskilt kallt, bara de allra första simtagen var lite spända. Sedan var det sommar igen i vattnet. Efteråt satt vi en stund tillsammans i solen på min ”filt” och tittade ut över vattnet. Sedan klädde jag om och samlade ihop sakerna medan Miki tassade iväg en bit bort mellan träden vid vattnet. Han hittade en plätt där han ville sitta.

Sommaren är tillbaka, ja, den göra sina återbesök, alltid så välkomna. Idag hade jag två mål: att träffa Gabi och att köpa en matta och Miki fick finna sig i att också ha dessa mål och det gjorde han med borstig lätthet. Miki och jag försökte därför ta spårvagnen till Britanac, men vi kom inte längre än till Glavni kolodvor för i centrum och längs Ilica var det ett stort cykellopp, fråga mig inte vilket, så vi gick till fots den ganska långa delen av vägen som var kvar. Gabi kom på cykel från Trešnjevka, smidigt förstås. På Britanski trg gick Miki och jag först till mattparet, ja, det är ett par som säljer lite lätt orientaliska mattor där. De verkar inte veta mycket om sina mattor men det gör ingenting, för jag är rätt mattskolad av mitt liv, så jag reder mig. Jag såg genast min matta, den enda möjliga för mig. Måttbandet hade jag med mig så jag började mäta och höra mig för om priset och känna på ”luggen”. Detta blev så intensivt att jag inte såg Gabi komma och efteråt sa hon att hon gått runt mattståndet tre gånger utan att jag hade sett henne, men hon förstod att jag var i färd med allvarliga mattaffärer. Ja, ibland blir det lite maniskt, men mattan blev min. Efter det satte vi oss på ett kafé mitt för torget eftersom alla torgets kaféer var proppfulla och eftersom solen sken så makalöst just där. Det var kaféet bredvid det där vi satt med Nilla för en vecka sedan. Miki var lika ”territoriale” som sist och bråkade med varje hanhund som gick förbi, men annars var det fridfullt. Och vi satt där länge, länge.

Vi pratade om Gabis nypåkomna släktforskning och om att hon har en kroatisk rot som levde i Burgenland när det var mer ungerskt. Ja, och om Ungern pratade vi, både om allt det svåra som utspelar sig där nu och om det goda, om faderns trakter i östra Ungern och om ungerska ord som Gabi rullade fram för mig så att jag kunde se dem från olika håll. Och så pratade vi om min istriska bok ”Di sole, di vento e di mare” av Nelida Milani och om den istriska frågan. Och om en turkisk författarinna som Gabi just upptäckt: Elif Şafak.

En del av hemvägen gick vi tillsammans eftersom det ändå inte gick några spårvagnar åt mitt håll. Min matta satt på Gabis pakethållare och Miki gjorde sitt bästa för att lägga krokben för både oss och cykeln. Vid Zapadni kolodvor skildes vi åt och Miki och jag hoppade strax efteråt på tvåan för nu var vi utanför cykeltävlingens område. Ja, och hemma provade jag mattan. Den passar till bokhyllorna som Ibrahim byggde så snabbt och rött. En annan röd färg än den jag valde, men perfekt och mattan hade nog bara väntat på att få möta en sådan bokhylla.