Kategori: Berättelser ur livet

Ja, lite mer av samma. I oktober biter vi oss fast vid korvsjöns strand tillsammans med sensommaren. Och Savas vatten står högt i Jarun, lika högt som i förrgår och igår, och andra dagar – alla dagar efter regnen. Vattnet i den stora armen där roddare och kanotister far fram är så grönt, så grönt, man blir grönögd av att se på det.

Fast Miki blir nog inte grönögd så lätt. När jag för några minuter slumrade till höll han med nötbrun blick vakt, svanvakt.

Plötsligt for jag upp ur en luftig dröm av att Miki gjorde en hård rusning med skarpt skall mot en osannolikt stor svan som vågat sig upp till vår lägerplats. Svanen blåste upp sig men valde sedan att ge sig av. Sedan låg Miki länge på handduken och såg ganska farlig ut. Men jag väntade ändå med min simtur tills svanen var utom synhåll.

Efteråt drack jag varm choklad med vispgrädde i en av barerna på motsatta stranden. Också där höll Miki svanvakt.

Efter de stora regnen har vattnet i Sava stigit påtagligt. Jag har inte själv sett hur det ser ut men jag har hört målande beskrivningar. Min lilla ”privata” Savica på andra sidan gatan här har också vuxit sig sig stor och idag upplevde Miki och jag samma fenomen i Jarun. Alla vatten är ju Sava här.

Internet var hackigt och uselt igen imorse, så jag tänkte att det kunde passa med en badutflykt. Då visste jag ännu inte att spårvagnstrafiken eller snarare femmans trafik skulle likna mitt fåniga internet. Nå, först fick vi vänta alldeles för länge och sedan blev det så trångt att det var svårt att få luft och irritationen började darra i luften, även om några tappra försökte skämta. Miki fick jag tack och lov in under en sits. Och så gungade vi iväg och värmen steg i vagnen. Det var veckor sedan jag svettades så. Tack och lov fick jag en sittplats av en ung man som väl tyckte att jag såg ut att behöva den. Så småningom tunnades trängseln ut och när vi kom till hållplatsen Jarun var allt nästan normalt. Vi klev av och gick ganska sakta framåt mot sjön. Folk satt i baren vid ingången eller så cyklade och promenerade de längs sjöns olika armar. När Miki och jag kom fram till vår plats såg vi att den inte fanns eller den stigit ner under vattnet.

Vår platanpoppeldunge stod upp till knäna i vattnet och jag tänkte något om att Sava är mäktig. Och så valde jag en ny plats åt oss lite högre upp på sluttningen. Miki gick ut i vattnet och drack och spanade efter änderna en bit bort. Några träd hade ett och annat knallgult löv och allt var oktobervackert.

Jag simmade ut min vanliga måttliga sväng, som Vesna och flera med henne inte tycker är någon riktig simning. Nej, vattnet var inte särskilt kallt, bara de allra första simtagen var lite spända. Sedan var det sommar igen i vattnet. Efteråt satt vi en stund tillsammans i solen på min ”filt” och tittade ut över vattnet. Sedan klädde jag om och samlade ihop sakerna medan Miki tassade iväg en bit bort mellan träden vid vattnet. Han hittade en plätt där han ville sitta.

Sommaren är tillbaka, ja, den göra sina återbesök, alltid så välkomna. Idag hade jag två mål: att träffa Gabi och att köpa en matta och Miki fick finna sig i att också ha dessa mål och det gjorde han med borstig lätthet. Miki och jag försökte därför ta spårvagnen till Britanac, men vi kom inte längre än till Glavni kolodvor för i centrum och längs Ilica var det ett stort cykellopp, fråga mig inte vilket, så vi gick till fots den ganska långa delen av vägen som var kvar. Gabi kom på cykel från Trešnjevka, smidigt förstås. På Britanski trg gick Miki och jag först till mattparet, ja, det är ett par som säljer lite lätt orientaliska mattor där. De verkar inte veta mycket om sina mattor men det gör ingenting, för jag är rätt mattskolad av mitt liv, så jag reder mig. Jag såg genast min matta, den enda möjliga för mig. Måttbandet hade jag med mig så jag började mäta och höra mig för om priset och känna på ”luggen”. Detta blev så intensivt att jag inte såg Gabi komma och efteråt sa hon att hon gått runt mattståndet tre gånger utan att jag hade sett henne, men hon förstod att jag var i färd med allvarliga mattaffärer. Ja, ibland blir det lite maniskt, men mattan blev min. Efter det satte vi oss på ett kafé mitt för torget eftersom alla torgets kaféer var proppfulla och eftersom solen sken så makalöst just där. Det var kaféet bredvid det där vi satt med Nilla för en vecka sedan. Miki var lika ”territoriale” som sist och bråkade med varje hanhund som gick förbi, men annars var det fridfullt. Och vi satt där länge, länge.

Vi pratade om Gabis nypåkomna släktforskning och om att hon har en kroatisk rot som levde i Burgenland när det var mer ungerskt. Ja, och om Ungern pratade vi, både om allt det svåra som utspelar sig där nu och om det goda, om faderns trakter i östra Ungern och om ungerska ord som Gabi rullade fram för mig så att jag kunde se dem från olika håll. Och så pratade vi om min istriska bok ”Di sole, di vento e di mare” av Nelida Milani och om den istriska frågan. Och om en turkisk författarinna som Gabi just upptäckt: Elif Şafak.

En del av hemvägen gick vi tillsammans eftersom det ändå inte gick några spårvagnar åt mitt håll. Min matta satt på Gabis pakethållare och Miki gjorde sitt bästa för att lägga krokben för både oss och cykeln. Vid Zapadni kolodvor skildes vi åt och Miki och jag hoppade strax efteråt på tvåan för nu var vi utanför cykeltävlingens område. Ja, och hemma provade jag mattan. Den passar till bokhyllorna som Ibrahim byggde så snabbt och rött. En annan röd färg än den jag valde, men perfekt och mattan hade nog bara väntat på att få möta en sådan bokhylla.

Inlandskroatien är en underskattad värld av berg, skogar, fält och floder, särskilt av floder. Floderna väver sitt nät genom landet till glädje för den som vet att glädja sig över sådant. Denna dag har Nilla, Miki och jag låtit den härliga grönskimrande floden Mrežnica förtrolla oss.

Vi tog tåget till den lilla, men väldigt stadsmässiga, staden Duga Resa som ligger en dryg timme i sydvästlig riktning från Zagreb. Solen lyste från den blåaste himmel och sommarvärmen blåste ut sina kanske sista fläktar. Vi gick längs stadsgator från andra tider.

Men viktigast här i staden är floden Mrežnica som nästan överallt anger tonen och formar världen. Detta är en flodvärld. Miki spanar på hägern som spanar efter fisken i vattnet.

Vi gick oändligt långt åt fel håll längs dammiga grusvägar tills äntligen någon visade oss rätt väg till den undangömda restaurangen Prva Postaja. Över bron eller broarna och sedan uppåt tills vi nådde en gångväg som löpte längs floden utmed en fördämning med fabriksruiner som såg på oss från andra sidan. Industriromantik!

Sedan uppåt, uppåt tills vi så småningom nådde Prva Postaja högt över allt, högt över floden, högt över de övergivna textilfabrikerna.

Vi åt, vi drack och såg oss också mätta på landskapet och himlens blåaste prakt. Jag vet inte om ni förstår vilket paradis detta är. Duga Resa i september. Och till sist simmade jag i en dunkelt grön fåra i flodens djupaste.

Och så blev det dags att spinna vidare på Babylon-tråden. Minst två och ett halvt år sedan sist. För er som inte vet vad Babylon är så kan jag berätta att det är ett språkkafé som en gång innehöll många språk: ungerska, kinesiska, portugisiska, ryska, slovakiska, svenska och säkert några till. Sedan föll det babyloniska huset sönder undan för undan men den svenska delen fortsatte envist genom åren, först på Kino Grič tills det stängdes och sedan på Caffe bar Vespa där vi var senast vintern 2019-20. Och nu igen. Alla som egentligen hade velat komma kunde tyvärr inte eftersom trafiken gick trögt genom staden på grund av Erdoğans besök här.

Miki och jag gick till fots genom Zrinjevac, dock inte av tvång utan för att det är skönt att gå i parker om kvällen.

I porten till passagen som leder upp mot Vespa träffade vi Irma och en stund senare dök Pavle upp och så gick vi de sista stegen mot vårt tillhåll.

Så småningom var vi samlade, ja, de som inte fastnat i någon trafikstockning, och så kunde vi sitta där vid det vanliga bordet på de omöjliga bänkarna och stolarna. Och så pratade vi om allt det där som hänt eller som kanske kommer… Och Miki spanade efter katter i mörkret.

#