Varje dag passerar Miki och jag bron över Rječina (Fiumara på venetiansk dialekt). Här gick en gång språkgränsen mellan det italiensktalande Fiume och det kroatisktalande Sušak. Nu finns knappast någon kvar som talar den gamla venetianska dialekten.
Strax intill det andra brofästet plockar jag alltid några nävar av de där små mörkblåa, tjockskaliga, storkärnade men väldigt goda druvorna. Och så går vi vidare förbi och mellan hamnens alla brädstaplar tills vi kommer ut på andra sidan. (Ja, ”andra” är visst ett överanvänt ord här och det betyder kanske ”närmare vår strand”.)
Och så fortsätter vi längs resterna av ett järnvägsspår bland små torra buskar som doftar kryddigt. Vi går fram till det lilla fikonträdet och den där brädstapeln som är ett slags trappa som vi sedan tar oss upp till muren via. Och så är vi framme vid vårt hav.
Miki ligger mest i skuggan mellan stenarna, men ibland, särskilt om det blåser, ligger han en stund mitt ute i solen. Och Istriens berg, denna refräng…
Eftersom vi är så nära hamnen ser vi ofta stora fartyg ute på redden. Denna förmiddag följde jag länge ett med blicken. Ja, det är sådant jag sysslar med när inget tvingar mig till något annat.
Denna eftermiddag gick jag på prov in i en liten delvis italienskspråkig bokhandel. Där finns dels ”vanliga” böcker på italienska, dels böcker som handlar om de gamla italofona områdena Istrien och Rijeka/Fiume. Det var inte helt lätt att hitta något jag ville ha. Utbudet slår liksom ut åt sidorna på ett svårhanterligt sätt, dels har vi det d’Annunzio-inspirerade, dels det där anti-italienska som förnekar allt i den italienska historien här utom fascismen. Nå, jag hittade en historisk roman(?) om Pola/Pula av Nelida Milani som heter ”Di sole, di vento e di mare”. Jag känner igen författarens namn från kulturtidskriften ”La battana”.
En så intressant och vacker stad på ett speciellt sätt, tycker jag.
Fint att läsa detta.
Och ja, Istriens berg är så vackra.
Hit åker jag några gånger om året, när tågen går från Zagreb.