Ja, nu är Miki och jag i Rijeka. Vi bor förstås på Korzo hos Mamma Maria som redan hunnit bjuda oss på både det ena och det andra. Och ätit har jag/vi på Konoba Fiume, där hela personalen strömmade ut för att hälsa på oss, eller snarare på Miki, vid vår ankomst. Och jag åt dagnje, blåmusslor, för idag fanns det det och jag vill ju alltid äta blåmusslor.
När vi efter maten svängde runt hörnet och bort genom hamnen hängde regnet i luften och enstaka blixtar genomkorsade den gråtjocka himlen. Jag var inte säker på om jag ville bada, men jag ville titta på vår hemliga förbjudna badplats där borta bakom helikopterplattan. Och så ville jag äta fikon och druvor från de små knotiga träden och de halvt förtorkade rankorna. Fruktätandet var så framgångsrikt att det till slut brände lite i gommen, men bara lite. Det kom väl från de förvildade fikonens speciella strävhet. Både de gula och de blå kändes lite pälsiga efter det tionde eller om det var det tjugonde.
Men vad var det vi såg framför oss i slutet av den lilla vägen mot helikopterplattan? Där stod en brandbil och en ambulans och en grupp uniformerade människor. När vi var nästan ända framme vid grinden fick vi höra att det från och med nu skulle vara förbjudet att gå in på området och att grinden hädanefter skulle vara låst. Medan jag lyssnade med en blandning av besvikelse och trots såg vi en helikopter landa på plattan och sedan bars någon ut på en bår.
Jag hade lagt märke till att en av männen inte lät lika sträng som de andra. Han hade lett lite och med en särskild betoning på ”här” sagt: ”Ni får inte gå igenom här.” Kanske la han till och med till ett ”nu”. Det lät som en öppning, så vi vände och klev ner från vägen och började följa ett nedlagt järnvägsspår. Vi gick utan att se på sällskapet och vi kom förbi dem och fortsatte en stund utmed en mur bevuxen med mycket små fikonträd. Jag fick syn en brädstapel som var sinnrikt ordnad, den påminde nästan om en trappa. Och jag tänkte att detta är vår inbjudan till det förbjudna. Vi har egentligen en stående sådan, Miki och jag, men den kan ta mycket olika gestalt. Vi klättrade upp och på andra sidan muren mötte oss havet, stort och mörkt, och långt ute syntes Cres eller var det kanske en del av Istrien?
Det hade slutat regna även om det fortfarande mullrade i fjärran och jag ville känna på vattnet, så jag band Miki med hans ”duga lajna” och bytte snabbt om och gled ner i vattnet och simmade ut en bit. Ja, det var som jag hade hoppats.
När jag kom upp ur vattnet satt vi en stund bland stenarna och jag tittade på bron mot Krk och Miki gjorde saker jag inte fick veta. Under tiden klarnade himlen och solen ställde tillbaka sitt tunga skåp på marken och när vi gick tillbaka var konturen av Istriens berg tydlig igen.
