Ingenting har jag lärt mig om detta. Jag vet lika lite som i begynnelsen och ändå trodde jag att det skulle finnas sådant jag åtminstone på ett vagt sätt skulle kunna känna igen om det visade sig på nytt. Efter alla gånger och år.
En våldsam våg störtade sig över mig och jag tog emot den och tänkte att nu, kanske. Några dagar och nätter gick i detta rus utan att det var möjligt att skilja dag från natt, allt var bara denna våg. Men så kom smällen, en rejäl käftsmäll och jag slog vredgad bort alltsammans, bannlyste det ur mitt liv, min värld. Dagar och nätter gick och så kom med ens en ny våg, kanske inte lika stark som den föregående, men stark, kanske starkare ändå. Och så var jag mitt i ruset och den heta stormen igen och tankar och förstånd underkastade sig på nytt känslan och lockelsen och branden, som om jag inte hade lärt mig något alls, som om jag inte visste något alls och det gjorde jag ju inte heller. Men där kom nästa käftsmäll. Upprörd tänkte jag att nej, nu är det nog. Aldrig mer! Är jag en idiot? Ja, sådant kan man ju lätt undra när som helst i livet.
Så gick tiden och allting smalnade, förtunnades eller smälte bort. Så verkade det och så fortsatte det att verka. Jag strosade omkring och bökade med ditt och datt och blev vanlig igen och såg bakåt på mig själv i det nära förflutna och förvånades över min själs underliga obegripliga gestalt.
Ytterligare tid förflöt och jag verkade ha återinträtt i mig själv, det där vardagssjälvet. Jag tyckte mig veta att jag just gått igenom en förblindelse men att jag nu följde invanda vägar igen. Ett lugn lade sig över tillvaron och jag knöt ihop förloppen från före och efter vågorna. Allt var som vanligt på ett nästan övertydligt sätt och ingenting, absolut ingenting hade egentligen hänt. Så verkade det.
Nej, det kom ingen mer våg, men själens och kroppens landskap försköts ändå på ett glidande sätt i någon riktning. Allt hade blivit egendomligt genomsläppligt och otätt. Jag försökte orientera mig och tänkte på Cohens ”There is a crack, a crack in everything, that’s how the light gets in…”, men nej, inte handlade det om ljus. Jag försökte med Rilkes förunderliga ord: ”Wie soll ich meine Seele halten, daß sie nicht an deine rührt?” Ja, detta kom närmare, men jag kände att det som var, nog var mörkare. Och ett varmt mjukt mörker omger mig nu och detta mörker rör vid mig utan att jag kan göra något för att hindra det, utan att jag kan vilja hindra det. Det varma mörkret glider ut och in genom mig.
Och det som följer eller kan följa av det här har jag inga ord för.
Och jag vet att vad som ännu senare kanske kommer kan vara avgrunden, men så länge den inte är där…