Mot förmiddagens slut bestämde jag mig för att göra en paus i bokbärandet, översättandet och ukrainakampen och Miki fick göra en paus i bentuggandet fast jag såg allt att han stoppade undan en benbit i kinden som ett slags rovhamster. Vi gick till vår spårvagnshållplats och tog trean till Držićeva och sedan femman ända bort till Jarun. Eftersom det inte är så varmt ännu ville jag passa på, imorgon blir det kanske för hett för Miki att gå från hållplatsen Jarun fram till sjön. Det är en rätt stekig väg.
Nå, vi kom fram och hoppade av och travade på fram mot sjön, en lätt vind gjorde det behagligt. Vi sneddade över gräset under de höga träden och kom till bron ut till vår ö, en ö där hundar inte anses störa och där det är lite vildare och trädrikare. Miki smet och rusade på egen hand över bron.
Jag fick tag i honom just när han var på väg ner under bron där grodorna alltid kväker så högljutt. En stund hängde vi båda i luften men slumpen ville att vi skulle klara det hela utan att ramla i. Runt oss grönt och blått och härligt. Höga träd.
En fiskare hade tagit vår plats så vi knatade på några steg till. Vi slog oss ner, jag la ut min handduk och band Miki vid en tjockstammad poppel med hans ”duga lajna” (långa lina). Framför oss guppade små gula näckrosor.
Och sedan blev det det vanliga: jag solade och simmade omväxlande, Miki som inte badar plockade med käppar och ris och tittade efter änderna.
I vattnet framför vårt läger stod fiskarna stilla och vilade eller solade eller spanade. Jag tog en bild av en ganska stor som hade sin skugga som ett lod under sig.
