Gårdagen började egentligen bra för Miki och mig. Vi travade in till stan i försommarvärmen och vi tyckte nog båda det var lite spännande för det var ju ett tag sedan sist (med undantag för vandringen längs Dubravkin put). Det var lätt att tycka om den grönskande solljusa staden. Jag såg att magnoliorna tappat alla de rosa-vita blommorna, men de täta ljusgröna löven gav en annan blomning.
Vi eller snarare jag hade ett bestämt mål: ”Burekhålet” under fruktmarknaden på Dolac. När vi kom dit fanns det bara ”burek sa sirom” – ja, med ost – kvar, men egentligen var det nog ost jag ville ha. Och strax fick jag mitt varma paket och Miki kände på lukten vad det var i det.
Vi korsade Dolac och jag tittade lite på frukten och grönsakerna där tills en man stoppade oss och frågade: ”Frun, får jag tala lite med er hund?” Det fick han förstås och jag tänkte att han och Miki var rätt lika varandra.
Sedan gick uppför de halvtrasiga trätrapporna till Kerempuh trg och vidare in på Opatovina där vi satte oss vid ett av borden på Carpe Diem och så kom Vesnas Dora ut med kaffe och vatten till oss och vi intog vår medhavda måltid.
Och så satt vi där en stund, växlade några ord med Dora och blundade lite mot solljuset. Sedan började vi gå neråt, hemåt, för så brukar vi ju göra. En stund satt eller låg vi på en parkbänk.
Sedan kom dråpslaget men det vill jag inte tala om. Jag annullerar det härmed.