Nej, jag har inte glömt Ukraina, men Miki och jag har tagit oss ner till Rijeka och havet med den krokiga järnvägen med sina 45 eller 46 stopp och nu bor vi några dagar hos Mamma Maria och hennes hund Lily. Det mesta av dagarna tillbringar vi i hamnen vid den stora fiskmarknaden. Vi börjar dagarna med kaffe på hörnan.
I hamnen bakom brädstaplarna har Miki en flickvän som i bland solar i sin fåtölj på rampen. Hon är alltid fri men hennes husse är i närheten. Han håller uppsikt över brädtrafiken, tror jag.
Ofta går vi ut till vår plats vid havet, förbi fikonträden och vinrankorna, där vi proppade oss fulla i somras.
Ett tag sitter vi alltid vid vattnet och lyssnar på vågskvalpet och jag tittar på Istriens berg och Miki nosar efter närmare ting och så plötsligt eller oplötsligt blir det dags att börja gå hemåt igen.
Vid brädupplagen stannar vi till och Miki får träffa sin hamnflicka igen.
