I den postmoderna världen kom aktningen för modet att vittra och så även modet självt. Mod och feghet kom att likställas i föreställningen om att detta skulle skulle främja jämlikheten mellan människorna: värde och skräp, kamp och slapphet, kärlek och likgiltighet, mod och feghet. Och modet kom att ses som något vi lagt bakom oss, något primitivt kanske, något omodernt ungefär som getter och åsnor. Vi vet inte längre hur man känner igen modet de få gånger vi möter det, vi har ju vant oss vid att säga ”mod” med ett ironiskt möjligen lite nostalgiskt leende.
Men nu står modet där igen mitt ibland oss och reser sig skyhögt över oss. Det står där i de förbrända ukrainska byarna, det stiger upp ur de sönderbombade husens källare, det står där på slagfälten i kampen mot den stora ömkliga fegheten. Det står där i de brinnande ukrainska städerna.
Tack Bodil, du har alldeles rätt i detta. Jag är inte själv särskilt modig men anser i ålderdomen – precis som i yngre år – att jag alltid ska stå upp emot krigsherrar och andra fähundar.
Tack Thomas – jag tror att vår världsbild håller på att återskapas.