Ett och annat glömde eller förteg jag när jag igår berättade om vandringen ovanför Sveta Nedelja. Det ena var något jag inte trodde jag kunde eller skulle berätta, men eftersom jag ännu har det så tydligt för min inre syn vill jag försöka. På vägen upp mot Kapela Svete Marije Magdalene såg jag plötsligt Friheten i gestalt av en kanske tioårig pojke i kortärmad tröja och med fladdrande byxben susa nerför backen från kapellet och uppför nästa backe på en alldeles för stor cykel, tätt följd av en vacker vallhund. Jag vände mig till Vesna och sa: Ser du, där cyklar Friheten? Och hon förstod. Men Friheten kan man inte fotografera, så ingen bild.
En annan sak jag inte berättade var att Miki träffade en liten luddig hund vid en vägkrök på en av åsarna. Vi stannade en god stund så att de fick lukta på varandra ordentligt. Sedan gick den lilla mycket målmedvetet nerför en av nerför backen. Vi såg den länge om och om igen försvinna och dyka upp på nytt.
Sedan gick upp upp till krönet av den kullen förbi små stånd av primula. Där står en låg bänk bestående av en planka på två bockar. På den satte vi oss och pekade ut berg, städer och byar för varandra.
Längs vägen tillbaka ner mot Mala Gorica ligger gårdarna tätare igen och ute på fälten strövade hönor i olika färger – bruna, vita, svarta och spräckliga – omkring som de ville.
