Miki är en jägare och helt säkert också en samlare. Här i våra kvarter finns det osannolikt mycket benbitar och köttslamsor i buskarna och runt husen, så nästan varje morgon eller förmiddag – ja, under dagen hinner det ofta bli mer utplockat – hittar Miki något att tugga i sig eller bära med sig. Imorse nappade han åt sig något ganska stort under en buske och samtidigt började han gå fortare och mer målmedvetet.
Vid hörnet mellan Brijunska och Murterska pilade han förbi en mamma med sin lille son. Pojken pekade på Miki och mamman sa: nosi nešto. Jag skrattade lite och sa att han alltid hittar något att bära. Snön föll lite vekt och under något tiotal sekunder var det svarta krullet prytt med vita stjärnor, innan de ångade bort på den varma ullkroppen.
Alldeles innan vi svängde in på Rapska blev han lite trött i munnen och behövde byta grepp. Han släppte för ett ögonblick fångsten och jag tyckte det såg ut som en bit revbensspjäll – en hel del kött kvar mellan benbitarna.
Så lyfte han upp bördan igen och vi stormade hem för nu skulle fångsten in i boet för att ätas. Så snart vi kom in och Miki blivit av med kopplet rusade han med bytet till ett av sina ulltäcken och började tugga. Så där en halvtimme senare var det bara några små kontor kvar – som jag i hemlighet kastade bort, inte genom fönstret dock – och Miki låg på sängen och smälte maten som en boaorm. Om jag närmade mig viftade han avvärjande på svansen. Ja, det finns många sätt att vifta på svansen.