Kategori: Berättelser ur livet

Idag har det blåst ljumma vindar från sydväst och Miki och jag har drivit omkring som löv eller stoft utmed gatorna i den mjuka luften. Ingenstans, nej, ingenstans skulle vi. En stund ringlade vi runt i den där parken bakom Branimirova tržnica, som jag inte vet vad den heter, men jag vet att det finns mycket ginkgo där. En stund tittade vi på två småhundar som lekte eller kanske var det mest jag som tittade, Miki hade något att undersöka med nosen.

Jag tänkte något lite vagt om att jag såg världen från andra hållet, att vi gick mothårs och att det ändå inte alls blev borstigt. Och vidare: Ingen som ser oss vet att vi är eremiter! På förmiddagen hade jag ju skämtat med ostförsäljerskan inne i den stora grå hallen på torget och sedan hade vi suttit och druckit kaffe och växlat några ord och blickar med den vänlige mannen i ”ribarnica-baren” och Miki hade fått sitt vatten och en klapp. Ja, eremiter men helt inne i världen. När det blåser så där varmt på vintern vänds tankarna ut och in och fladdrar lätt. Och när vi gick längs Vukovarska kom solen och vi rörde oss framåt som ulltussar. Allt var milt och välkänt och ändå så stort och oupptäckt, så oupptäckligt.

Jag spanade in i prånget invid ett nybyggt hus eller snarare ett hus som håller på att bli nybyggt. Ser ni det där lilla korrugerade taket med ett bord och en stol under? Stolen syns kanske inte, men den är där. Ibland när Miki och jag går förbi här brukar jag fantisera om att vi sitter där inne och tittar ut på världen. Jag tror att det där lilla bordet är världens medelpunkt.

Året har börjat och en av de saker jag gjort idag är att jag tittat ut genom min fönster över något som feernas fantasier med lätta trollspön skulle kunna omvandla till Semiramis’ hängande trädgårdar.

Härinne har jag inga växter utom en som inte går att visa upp. Jag har nämligen inga fönsterbrädor. Men i stället har jag någon gång under den gångna hösten fått två taklökar – eller någon släkting till taklöken – till skänks. De sitter i rännan på det lilla plasttaket ovanför ingången till Ajsters fläktaffär. Ännu är de små och det är solen och regnet som sköter dem. De ser starka och egensinniga ut, ändå undrar jag lite över deras framtid. Kommer de att klara sommarens hetta? Fast jag kan ju kanske vattna dem från fönstret. Kommer någon från fläktaffären att vilja städa bort dem? Jag kan möjligen be att få adoptera dem då, men det blir i så fall ett vågspel för dem…

Jag vill nu berätta en historia om elände och mirakler. Jag smäller mig på fingrarna för att jag inte ska bli för långrandig: För så där en vecka sedan lyckades jag spilla surkålsvatten i datorn, ja, jag ville visa ett fint surkålshuvud för Mamma via skype. Gör inte det! Datorn stannade upp och mörknade. Jag ställde den som ett A för att den skulle torka. (Senast jag gjorde det var vid jordbävningen i mars 2020, då jag rusat ut med datorn och en dåligt igenkorkad vattenflaska.) Den fick stå i tre dagar och då och då talade jag med Rudolf om vad jag skulle göra. När jag efter tre dagar skulle starta datorn startade den inte. Sammanbiten och hårt maskerad for jag in till stan till Apple Store där jag lämnade den i händerna på en trevlig tekniker. Ja, det var viktigt för mig att han var trevlig. Han skulle undersöka den till dagen därpå. På hemvägen satt jag lättad och tänkte ut skräckscenarier (ja!): Vad skulle jag göra om den var förstörd? Fem till åtta veckor skulle det ta att få hit ett svenskt tangentbord. Skulle jag be Rudolf köpa en i Sverige så länge han var kvar där? Går det alls att skicka datorer?

När jag kom hem tog jag en sväng med Miki som inte velat äta upp gottan jag givit honom innan jag for. Han inte van att vara ensam längre. När vi kom hem igen inledde jag en vana som hållit mig flytande under väntans dagar: jag började läsa boken ”Rijeka i okolica u mađarskim putopisima”. Den är översatt från ungerska och innehåller alltså ungerska reseskildringar som beskriver Rijeka med omnejd. Texterna är från 1800-talet och de båda jag givit mig in i är från början av detta århundrade. För svårt för mig men väldigt disciplinerande. Ibland slår jag upp vart fjärde eller femte ord. Ett sätt att hålla oron i schack.

Dagen efter besöket på Apple fick jag ett meddelande från teknikern som lät mig veta att han räddat datorn ur det värsta, men att tangentbordet, styrplattan (jag lärde mig nog ett ord där!) och batteriet måste bytas och att det skulle ta en eller två dagar till. Miracolo! tänkte jag och jag brydde mig inte om att försöka förstå hur det här med det svenska tangentbordet kunde gå så snabbt. Det enda jag tänkte var att det var bra. Makalöst bra.

Här klipper jag lite och går till denna dags morgonpromenad. Miki och jag kom runt hörnet vid Cooltura och den stumma städerskan vinkade åt oss att komma närmare. Framför sig hade hon en låda med glas och karaffer. Hon tog upp de två glas hon tyckte var finast och höll fram dem till mig. Det här var inte ett tillfälle då man kan säga nej, jag lovar! Så jag tog emot glasen och stoppade dem i handväskan med en handske emellan. Då räckte städerskan fram en karaff som hörde ihop med glasen. Jag insåg att den också var min och drog fram en halvtrasig plastpåse ur handväskan att stoppa den i. Egentligen ville hon ge mig fler glas men där kunde jag säga nej, ingen av oss ville ju att något skulle gå sönder, eller hur? Jag tackade intensivt och så gav vi oss av med vår märkliga last. Städerskan log brett, jag har nog aldrig tidigare sett henne le.

Nytt avsnitt: Jag tog spårvagnen in till stan för datorn var färdig. Nu fick jag än en gång lära mig att man aldrig kan vara säker på något. Datorn var klar, jodå, men var var laddaren? Borta. Efter en stund fick jag veta att den var hemma hos ”min” tekniker. På grund av corona arbetar alltid en av teknikerna hemma enligt ett rullande schema. Detta för att det inte ska bli för trångt i arbetsrummet. Om en timme eller kanske en och en halv skulle teknikern komma med min laddare. Nu kom otåligheten. – Kunde jag få låna en annan laddare? – Kanske. Men efter en stund blev svaret nej. Jag hittade på en rad andra förslag men allt blev nej, så jag gav mig, det var ju ändå vackert väder ute och jag kunde väl ta en promenad. I rulltrappan upp såg jag en hund i sin mattes famn och jag tänkte att Miki hade kunnat följa med, fast vi skulle ha tagit hissen i så fall. Jag hade fått för mig att det var hundförbud i bottenvåningen och det störde mig lite att jag inte tagit reda på det.

Solen sken och det var nästan varmt ute och jag begav mig upp till Dolac och gick en ganska noggrann runda bland stånden där.

Skulle jag kanske köpa lite frukt? Nej, det skulle bli onödigt mycket att bära på och jag hade ju nyss varit på Branimirova tržnica och skaffat vad jag behövde.

Men uppe på Opatovina köpte jag ett vinterpannband i ett av stånden där. Och sedan gick jag ner genom porten ner till Tkalčićeva. Där satte jag mig på en bänk i solen och irriterade mig på den fåniga skylten ”History”.

OK, snart hade den där tiden gått och jag var tillbaka i affären. Lustigt nog fick jag en splitterny laddare och det gick inte att få reda på vart den gamla tagit vägen. Men man behöver inte veta allt. På hemvägen inträffade ett litet rart intermezzo: En äldre dam knackade på spårvagnschaufförens ruta strax innan hon skulle gå av. Hon ville ge honom några kuna för att han var den bäste spårvagnsföraren i stan. Han tackade men sa att han inte kunde ta emot pengar. Och så tackade han en gång till och hon gav honom ännu en komplimang. Och jag njöt av samtalet.

Plötsligt har Miki och jag blivit urbana, även om det kan vara lite svårt att tro det. För andra dagen i rad har vi varit inne i stan. Skälen är det strålande vackra vädret, blodad tand från gårdagen – fint i stan ju, och… nu kommer det viktigaste, haha: burek. Naturligtvis går det att få tag i burek lite överallt, men den bästa jag vet finns i det där ”hålet” under fruktmarknaden på Dolac. Igår hade jag velat ha en burek där men det var stängt så jag tänkte att vi nog måste tillbaka. Men jag visste inte att det skulle bli så snart. Ja, man kan överraska sig själv.

På morgonen bestämde jag mig för att äta burek till frukost, sen frukost men frukost. Jag skickade en diktöversättning i nyputs till Eva, gjorde morgongympa och lite andra rutinsaker och så gav vi oss av. Jag hade lite hjortskinnsbitar i väskan till Miki och pumpakärnor i fickan till mig om vi skulle bli hungriga före frukost. När vi kom till Tomislavparken (eller vad den heter) tittade jag lite noggrannare på det som det här året har ersatt skridskobanan. Intill granen och tomtarna finns det lite närmare Umjetnički paviljon en ”installation” med skridskoåkarsilhuetter.

Miki tyckte inte om de där figurerna och först vägrade han att gå förbi där. Han blev till en liten mycket tung sten i ullkappa.

Vi gjorde en liten halvcirkel för att inte komma för nära och så var vi förbi! Sedan bar det av uppåt, uppåt mot Trg och Dolac precis som igår, men nu var ”burekhålet” öppet och efter lite väntan fick jag ut den jag ville ha. Vi fortsatte över Dolac och upp till Opatovina där vi satte oss på vår favoritbar. Jag beställde min kaffe och sedan åt och drack vi – Miki fick av mitt vatten.

Och det var dagens höga höjdpunkt. Jag slöt ögonen mot solen och lyssande på rösterna runt mig, vår burek var god och Miki nöjd. Det fanns inget att önska sig, inget som hade gjort det hela bättre. Mätta och ”utvilade” reste vi oss och inledde nervägen. Länge gick vi mot solen längs Gajeva – ett vintrigt ljusbad.

En gång vände jag mig om för att kasta en blick upp mot Medvednica, stadens ”husberg” och se, det var grant.

Kanske är jag ett solur eller ett soldjur. Förlåt, blev för frestande. Imorse när vi kom till Makao, Miki och jag, såg jag att Zdenko tagit in stolarna och borden. Synd, med tanke på den strålande solen, tänkte jag. Men så gick vi runt hörnet bort mot Laguna och se där stod både stolar och bord mitt i solljuset. Så jag valde ett bord och satte mig. Miki satte sig snett framför mig och frågade om jag hade något i väskan. Det hade jag.

Och så kom mitt kaffe ut och jag satt där och blundade mot solen och tänkte att det här var en bra dag. Efter en stund dök Vesna upp, hon bor strax intill. Hon fick också ut en kaffe. Vi bytte bord eftersom solen var på rymmen. Blundande mot solen rullade vi ut ett ganska lättjefullt samtal om grönsaker, citroner och marknadsplatser. Rätt länge uppehöll jag mig vid de underbara surkålshuvudena jag köper av den där damen på Branimirova tržnica och vad jag gör med den härliga syrliga kålsaften förutom att dricka den. Vi skrattade lite åt hur mycket glädje surkål kan ge och så avslöjade jag hur opassande lycklig jag är mitt i detta enahanda som dagarna lägger fram åt mig. Jag sa att jag oftast hemlighöll den här glädjen för att inte störa andra. Vesna förstod vad jag menade och sa att hon också gjort så, särskilt i början av pandemin när nästan alla var uppskrämda, hon också, men samtidigt hade hon varit glad – utan att veta varför. Så lämnade solen terrassen och Vesna gick åt sitt håll och Miki och jag åt vårt. Hemma åt vi frukost snabbare än vanligt, jag tycker mycket om långsamma frukostar men solen lyste så starkt där ute, så jag bestämde mig för att gå in till stan för första gången på länge. Var den kvar? Miki var naturligtvis med på att undersöka saken och så gav vi oss av gata hit, gata dit tills vi var vid Glavni kolodvor. Oj, ingen skridskobana i parken mellan Tomislavstatyn och Umjetnički paviljon! Ingen låtsasvinter och ingen stånd med kuhano vino och rakija! En stor julgran i det gröna och lite tomtar och andra figurer. I fontänen sprutade vattnet. Varför inte? tänkte jag.

Miki hittade både en bit pizza och några benbitar så han var nöjd och jag hade ännu några pumpafrön kvar i fickan. Jag är vid det här laget rätt bra på att skala dem i munnen. Vi fortsatte uppåt mot Trg och vidare upp på Dolac och längs Opatovina och bort till den där parken som fångar solen så väl. Vi gick med lätta steg och allt var lätt, vi skulle ingenstans mer än runt i varat.