Kategori: Berättelser ur livet

Plötsligt har Miki och jag blivit urbana, även om det kan vara lite svårt att tro det. För andra dagen i rad har vi varit inne i stan. Skälen är det strålande vackra vädret, blodad tand från gårdagen – fint i stan ju, och… nu kommer det viktigaste, haha: burek. Naturligtvis går det att få tag i burek lite överallt, men den bästa jag vet finns i det där ”hålet” under fruktmarknaden på Dolac. Igår hade jag velat ha en burek där men det var stängt så jag tänkte att vi nog måste tillbaka. Men jag visste inte att det skulle bli så snart. Ja, man kan överraska sig själv.

På morgonen bestämde jag mig för att äta burek till frukost, sen frukost men frukost. Jag skickade en diktöversättning i nyputs till Eva, gjorde morgongympa och lite andra rutinsaker och så gav vi oss av. Jag hade lite hjortskinnsbitar i väskan till Miki och pumpakärnor i fickan till mig om vi skulle bli hungriga före frukost. När vi kom till Tomislavparken (eller vad den heter) tittade jag lite noggrannare på det som det här året har ersatt skridskobanan. Intill granen och tomtarna finns det lite närmare Umjetnički paviljon en ”installation” med skridskoåkarsilhuetter.

Miki tyckte inte om de där figurerna och först vägrade han att gå förbi där. Han blev till en liten mycket tung sten i ullkappa.

Vi gjorde en liten halvcirkel för att inte komma för nära och så var vi förbi! Sedan bar det av uppåt, uppåt mot Trg och Dolac precis som igår, men nu var ”burekhålet” öppet och efter lite väntan fick jag ut den jag ville ha. Vi fortsatte över Dolac och upp till Opatovina där vi satte oss på vår favoritbar. Jag beställde min kaffe och sedan åt och drack vi – Miki fick av mitt vatten.

Och det var dagens höga höjdpunkt. Jag slöt ögonen mot solen och lyssande på rösterna runt mig, vår burek var god och Miki nöjd. Det fanns inget att önska sig, inget som hade gjort det hela bättre. Mätta och ”utvilade” reste vi oss och inledde nervägen. Länge gick vi mot solen längs Gajeva – ett vintrigt ljusbad.

En gång vände jag mig om för att kasta en blick upp mot Medvednica, stadens ”husberg” och se, det var grant.

Kanske är jag ett solur eller ett soldjur. Förlåt, blev för frestande. Imorse när vi kom till Makao, Miki och jag, såg jag att Zdenko tagit in stolarna och borden. Synd, med tanke på den strålande solen, tänkte jag. Men så gick vi runt hörnet bort mot Laguna och se där stod både stolar och bord mitt i solljuset. Så jag valde ett bord och satte mig. Miki satte sig snett framför mig och frågade om jag hade något i väskan. Det hade jag.

Och så kom mitt kaffe ut och jag satt där och blundade mot solen och tänkte att det här var en bra dag. Efter en stund dök Vesna upp, hon bor strax intill. Hon fick också ut en kaffe. Vi bytte bord eftersom solen var på rymmen. Blundande mot solen rullade vi ut ett ganska lättjefullt samtal om grönsaker, citroner och marknadsplatser. Rätt länge uppehöll jag mig vid de underbara surkålshuvudena jag köper av den där damen på Branimirova tržnica och vad jag gör med den härliga syrliga kålsaften förutom att dricka den. Vi skrattade lite åt hur mycket glädje surkål kan ge och så avslöjade jag hur opassande lycklig jag är mitt i detta enahanda som dagarna lägger fram åt mig. Jag sa att jag oftast hemlighöll den här glädjen för att inte störa andra. Vesna förstod vad jag menade och sa att hon också gjort så, särskilt i början av pandemin när nästan alla var uppskrämda, hon också, men samtidigt hade hon varit glad – utan att veta varför. Så lämnade solen terrassen och Vesna gick åt sitt håll och Miki och jag åt vårt. Hemma åt vi frukost snabbare än vanligt, jag tycker mycket om långsamma frukostar men solen lyste så starkt där ute, så jag bestämde mig för att gå in till stan för första gången på länge. Var den kvar? Miki var naturligtvis med på att undersöka saken och så gav vi oss av gata hit, gata dit tills vi var vid Glavni kolodvor. Oj, ingen skridskobana i parken mellan Tomislavstatyn och Umjetnički paviljon! Ingen låtsasvinter och ingen stånd med kuhano vino och rakija! En stor julgran i det gröna och lite tomtar och andra figurer. I fontänen sprutade vattnet. Varför inte? tänkte jag.

Miki hittade både en bit pizza och några benbitar så han var nöjd och jag hade ännu några pumpafrön kvar i fickan. Jag är vid det här laget rätt bra på att skala dem i munnen. Vi fortsatte uppåt mot Trg och vidare upp på Dolac och längs Opatovina och bort till den där parken som fångar solen så väl. Vi gick med lätta steg och allt var lätt, vi skulle ingenstans mer än runt i varat.

Idag firade Gabi, Miki och jag jul tillsammans. Vi gick den ringlande vägen ner mot moskén och så lite åt sidan till den bosniska restaurangen Sofra. (Den heter så efter de där låga små ottomanska borden.) Vi satte oss vid ett bord på terrassen eller verandan eftersom hundar inte får vara där inne. I början, så länge solen hängde framme, var det inte alls kallt och sedan var sedan. Gabi och jag gav varandra varsin liten flaska rakija i julklapp och så beställde vi mat. Jag ville ha japrak, det är sarma i vinblad, och Gabi ville ha sin efterlängtade soppa, begova čorba. Till Miki räckte jag ner bitar av hjorthud. Så fort han tuggat färdigt på en bit beställde han mer.

Vi var mycket hungriga så även om vi bestämt oss för att ta bilder på maten så blev det inte av. Annars var de små gröna japrak-paketen mycket vackra. Här är bara duken och glasen kvar. Så kan det bli när man äter.

Samtalen tog de vägar de tog och så kom Gabi in på det närmaste författarbesöket från Ungern eller i alla fall ett av de närmaste. György Dragomán, sa hon, eller kanske som man ju ska göra på ungerska, Dragomán György. Jag studsade till och tittade som en nyvaknad rova eller hur jag nu kunde ha sett ut. Har du hört talas om honom också? frågade Gabi. Ja, jag brukar ha hört talas om ungerska författare hon nämner. Ja, sa jag, jag har pratat med honom, jag intervjuade honom för Salongen på bokmässan i Göteborg en gång för länge sedan. Och jag har läst ”Den vita kungen” av honom. Gabi skrattade förtjust och sa att jag absolut måste komma när han och hans fru, som är poet, kommer till Zagreb i början av hösten. Javisst, sa jag, det måste jag. Gabi beställde in en efterrätt och jag tog en rakija och på detta sätt avrundade vi vårt julfirande. Ja, Miki fick ännu ett stycke hjortskinn.

Imorse sprang jag på något som jag först identifierade som en motgång. Lätt förstämd lät jag intrycket vandra genom själen. Ett tröskande ljud hördes inne i huvudet – nej, det gjorde det nog inte, men något hände. När jag ”kom ut på andra sidan” var jag inte längre så säker på att det inträffade var en motgång, kanske inte precis en framgång heller, men möjligen en öppning åt ett annat håll. Jag gnagde lite på hörnet av drömmens silverkort och lät allt stå stilla. Så frågade jag Miki om han ville gå ut – och det ville han förstås. Vi gick en väg i kvarteren i vinkeln mellan Vukovarska och Držićeva, en väg vi inte gått på länge. Så den blev ny för oss eller i alla fall för mig.

Gråvädret ser ni på bilden men jag visste att tillvaron var ljus, vet att den är det. Jag ska ingenstans men vägen ligger öppen.

Så ändrades plötsligt i förrgår regeln om att det skulle vara sex månader mellan den andra och den tredje sprutan. Kanske för att läget är så eländigt här. 60-70 döda om dagen i över en månad i ett land med fyra miljoner invånare, fulla intensivvårdsavdelningar och fortsatt låg vaccinationsgrad och mängder av underliga historier i omlopp. Nå i förmiddags satte jag mig på sjuans spårvagn – alla i vagnen bar mask – och gav mig av mot Velesajam det stora mässområdet i Novi Zagreb där en av de viktigaste vaccinationspunkterna finns. När jag for över Sava såg jag att nasip i riktning mot Hrelić var full av människor som köpte och sålde – vet inte om bilden visar det särskilt klart. Snart ska jag dit igen med Miki, tänkte jag.

Jag hoppade av vid elfte hållplatsen, Velesajam, efter en resa på fint uppvärmt säte. Det är bara de gamla vagnarna som på vintern har värme i sätena, tror jag. Inne på mässområdet frågade jag en dam om vägen till vaccinationshallen. Hon svarade på ett utmärkt noggrant vis och sa att jag skulle gå rakt fram och sedan till vänster och sedan fanns det köer för prva, druga, treća doza. Snart såg jag att kön till den tredje dosen var längst, betydligt längre än de andra. Fortfarande trögt med vaccinationstakten bland de helt ovaccinerade. Solen på kön och det gick kanske snabbt att komma fram till hallen.

Män med kraftfulla röster dirigerade vaccinanderna till rätt köer och allt gick påfallande smidigt.

När jag kom fram till den disk jag hänvisats till passade jag på att fråga om de aspirerade. ”Uvijek” fick jag till svar, alltid. Jag var nöjd men kontrollerade ändå för säkerhets skull när det gjordes. Att inte aspirera innebär ju en risk – om än minimal – att vaccinet kommer in i blodomloppet och det kan få allvarliga följder. Efteråt satt jag den obligatoriska kvarten och kände efter hur jag mådde. Bra.

Sedan kom det oväntat svåraste på det hela. Ingen spårvagn kom och jag såg inga spårvagnar åt det andra hållet heller. Folk trampade oroligt omkring och tittade än hit än dit. Inte syntes det några bussar heller. Tur att vädret är så vackert, sa min inre röst gång på gång till mig, men när det gått mer än en halvtimme tyckte jag att det lika bra att börja gå och så gick jag längs den oändligt långa Avenija Dubrovnik. Jag gick och gick och allt emellanåt såg jag mig om efter bussar. Till sist kom det en som jag hoppade på på prov, men strax förstod jag att den var på väg till Dugave, så jag hoppade kvickt av igen. Och så fortsatte jag ända bort till kröken vid Most mladosti. Skulle jag vänta lite på hållplatsen Zapruđe? Nej. Jag krånglade omkring lite under bron men kom till sist upp på den. Och se, där var utsikten vacker! En stund stod jag på bron och spanade.

Men nu ska jag inte äta upp den sista biten av ert tålamod: Vid Borovje dök den första spårvagnen upp och jag åkte två stopp och gick från Slavonska och hem. Och hemma låg Miki på sängen och vilade. Han hälsade vänligt men inte alltför ivrigt.