Kategori: Berättelser ur livet

Tama är kvar hos Vesna och solen har varit här igen, så samma kvartett som härom dagen gav sig av till Borovje och kaféet bakom moskén. Att Miki på vägen dit lyckades smita och vi fick springa varv efter varv runt kvarteren innan jag fick fast honom, hoppar jag över. Ändå säkert nyttigt att springa så där. Nå, till sist nådde vi vårt kafé och satte oss vid samma bord som i förrgår. Först var hundarna lite uttråkade och undrade vad vi gjorde där, men sedan fick de en fantastisk žuta minuta – gul minut.

En solskensdag igen och hunden Tama är på besök hos Vesna, så Vesna föreslog en gemensam runda och kanske en kaffe någonstans i solen. Jag tyckte att vi skulle gå till området vid džamija i Borovje, där Miki och jag varit dagen innan, för jag trodde att jag visste ett kafé med eftermiddagssol där. Och så gav vi oss av. Här och där släppte vi hundarna fria, även om Miki är en farlig kattjägare, Tama är snarare ett ultrasnabbt lamm. På första bilden ser ni dem strax innan vi nått moskén, som vi ju egentligen inte nådde, för att det väl inte hade varit så bra. Miki har ju en gång smitit in i moskén…

Hundarna var glada men var och en roade sig mest på egen hand. De tycker kanske att de vet för mycket om varandra. Vesta och jag försökte berätta saker för varandra men blev gång på gång avbrutna av ”den andra”. Vi tyckte väl också att vi visste för mycket om varandra. Och det är ju egentligen helt i sin ordning.

Vi svängde in bakom moskén och valde det enda kaféet med sol – det är där jag brukar sitta med Gabi på våra långpromenader. Solen stod ganska lågt när vi satt oss, så jag bara låtsades att jag såg något. Eller så låtsades jag ingenting. Vi drack vårt kaffe och fällde lite förströdda kommentarer om fotbollsplanerna vid moskén och om hur annorlunda det var förr. Så reste vi oss igen för att gå till en inhägnad hundlekplats vi kommit förbi på ditvägen. Där släppte vi hundarna som uttråkade tittade på oss och undrade vad vi gjorde där, men så kom Suzi, en brun terrierflicka med sin matte och då blev det annat.

Jag vet inte om ni ser hur Suzi rullar och Tama flyger över henne. Miki galopperar väl mer enligt normen. Och gänget närmar sig och slirar i leran.

När Miki börjar låta lite väl brummig tycker vi människor att det kan räcka och Suzis matte delar ut belöningar till hundgänget.

Ännu en dag i solens tecken och nu också lite värme. Ingen vet – även om det finns sådant som väderleksprognoser – hur länge denna lycka varar, kanske är allt grått redan i morgon. Därför och av tusen andra skäl har Miki och jag varit ute under alla soltimmarna idag och det fanns ögonblick då jag anade en fläkt av vår i luften. På förmiddagen gav vi oss av till vår ”privata marknad”, Branimirova tržnica. Jag skulle ju hämta mitt förbeställda lilla surkålshuvud och försöka få tag i den rätta sortens färskost, den dag den rätta damen var på plats. Och blitva ville jag ha. Vi gick vår runda och jag fick ihop allt jag sökte och så slog vi oss ner utanför vårt kafé, det där med Ribarnica-skylten. Ägaren kom raskt ut stol och bord åt mig, för den här dagen var det fler som fått lust att sitta där i solen så allt var upptaget – utom det som ännu inte var där förstås. Eftersom jag är ett vanedjur så visste han vad jag ville ha att dricka.

Miki var först stillsam och slappade i solen, men så kom en vit hund ut från baren och Miki kände att han behövde bevisa något och röt därför borstigt. Både hans yttre och hans inre var mycket vresigt. Den vita sa ingenting och slank hastigt förbi. Sedan kom en äldre mycket fridsam svart hund till klädståndet framför oss och tittade tillsammans med sin matte på varma strumpbyxor i olika färger. Det brummade djupt inne i Miki. Jag beställde en kaffe till och kortade kopplet lite på brumborsten. Solen värmde och jag tänkte att det här torget är min nya värld, mitt nya mikrokosmos. Här finns mycket att upptäcka och lära känna. Det är sant att jag var här ganska ofta för länge sedan tillsammans med Londi, men det är nu den här världen är ny, för det är nu jag behöver en ny värld. Den verkar växa och det utan att behöva bli större.

Och det som inte blev av igår blev av idag. Morgonhimlen var hög och klar och klädd i sitt blåaste blå. Jag raskade undan morgongympan och nej, ingen frukost, Miki och jag får aldrig någon frukost innan vi varit ute på morgonrundan. Snart var vi ute och målet var Branimirova tržnica, nu var det rätt väder. Vi följde Vukovarska på solsidan och dagen var bländande trots kylan. När vi nådde Držićeva svängde vi uppåt i riktning mot Medvednicas nu snöpudrade sluttningar. Att en taxichaufför kom att bli ”Gastgeber des Bildes” tackar jag för.

Den höga gråa byggnaden till vänster med det hjälmliknande taket är saluhallen på torget vi var på väg till. En liten stund senare var vi där och vi gick ett varv bland grönsaks- och fruktstånden och jag handlade av mina favoritdamer: vitlök, granatäpple, pumpafrön, pumptärningar… Jag beställde ett litet surkålshuvud till imorgon eftersom jag inte ville släpa på ett trekilos. Och så gick jag in i hallen för att köpa ost. Den här gången fick Miki vänta utanför, inte så mycket för att det är hundförbud utan för att jag hade för många kassar att hålla i och han är ju en nyfiken varelse och det kan bli spännande under ostdisken.

Sedan var vi ”lediga” och kunde gå till ”Ribarnica” – som inte längre säljer fisk utan rymmer en bar – och slå oss ner i solen och beställa en kaffe till mig och vatten till Miki. Varorna fick posera på den ena stolen.

Och så satt vi där och jag drack mitt kaffe och tränade mig på att blåsa ut skalen från pumparna på ett någorlunda vårdat sätt. Miki tiggde till sig en och annan gotta och spanade annars efter duvor.

Då och då frågade någon mig om klädståndet mitt emot var mitt, men det var det ju inte.

Lite besviken över att solljuset på morgonen var så blekt blev jag väl, jag hade ju tänkt gå till Branimirova tržnica med Miki och köpa mina grönsaker och det där andra för att sedan avsluta det hela med en kaffe i solen på min speciella plats. Men det finns väl andra dagar och morgonrundan här i kvarteret bjöd ändå på ljusa ögonblick. När jag sedan satt vid mitt bord i balkongrummet och vände och vred på ”Die schwarze Spinne”, eller snarare – och hellre – på min översättning av den, såg jag att solens ljus blev allt starkare och att björklöven hängde som guldpaljetter från grenarna och att bänkarna längs småvägarna i ”parken” plötsligt såg ut som något man kunde vilja sitta på.

Och så småningom blev det dags för en paus och jag bestämde mig för att gå ”söderut” under Slavonska och ner till Borovje. Miki blev uppiggad när han märkte att vi var på väg åt ett annat håll än ett av de vanliga. Som vanligt, i alla fall om jag inte har någon boll med mig, blev det så att Miki och jag gick varsin promenad. Inomhus lever vi tillsammans, men ute är Miki jägare och jag tänker och drömmer eller hälsar på den ena eller andra. Miki ändrar liksom kroppsform när han kommer ut, han blir framåtriktad och nosen pekar neråt och vill veta allt. Bredvid eller efter varandra men i olika dimensioner. Björkguld, himlens färg och tankar på andra tider för mig, en spännande rutten lukt för Miki. Båda nöjda.

Så hittade han något som gick att tugga på och vi stannade på en solbelyst gräsplätt tills han tuggat färdigt. Till slut kastade han för ovanlighetens skull en blick på mig.

Och vi strövade vidare och i mitt huvud hörde jag Fabrizio De André sjunga ”dai diamanti non nasce niente, dal letame nascono i fior” och jag såg en ögonblickssnabb bild av bukten nedanför Lellas och Giuseppes hus i Portobello. Ja, ”och sen gick vi hem”.