Lite besviken över att solljuset på morgonen var så blekt blev jag väl, jag hade ju tänkt gå till Branimirova tržnica med Miki och köpa mina grönsaker och det där andra för att sedan avsluta det hela med en kaffe i solen på min speciella plats. Men det finns väl andra dagar och morgonrundan här i kvarteret bjöd ändå på ljusa ögonblick. När jag sedan satt vid mitt bord i balkongrummet och vände och vred på ”Die schwarze Spinne”, eller snarare – och hellre – på min översättning av den, såg jag att solens ljus blev allt starkare och att björklöven hängde som guldpaljetter från grenarna och att bänkarna längs småvägarna i ”parken” plötsligt såg ut som något man kunde vilja sitta på.
Och så småningom blev det dags för en paus och jag bestämde mig för att gå ”söderut” under Slavonska och ner till Borovje. Miki blev uppiggad när han märkte att vi var på väg åt ett annat håll än ett av de vanliga. Som vanligt, i alla fall om jag inte har någon boll med mig, blev det så att Miki och jag gick varsin promenad. Inomhus lever vi tillsammans, men ute är Miki jägare och jag tänker och drömmer eller hälsar på den ena eller andra. Miki ändrar liksom kroppsform när han kommer ut, han blir framåtriktad och nosen pekar neråt och vill veta allt. Bredvid eller efter varandra men i olika dimensioner. Björkguld, himlens färg och tankar på andra tider för mig, en spännande rutten lukt för Miki. Båda nöjda.
Så hittade han något som gick att tugga på och vi stannade på en solbelyst gräsplätt tills han tuggat färdigt. Till slut kastade han för ovanlighetens skull en blick på mig.
Och vi strövade vidare och i mitt huvud hörde jag Fabrizio De André sjunga ”dai diamanti non nasce niente, dal letame nascono i fior” och jag såg en ögonblickssnabb bild av bukten nedanför Lellas och Giuseppes hus i Portobello. Ja, ”och sen gick vi hem”.