Kategori: Berättelser ur livet

Och det som inte blev av igår blev av idag. Morgonhimlen var hög och klar och klädd i sitt blåaste blå. Jag raskade undan morgongympan och nej, ingen frukost, Miki och jag får aldrig någon frukost innan vi varit ute på morgonrundan. Snart var vi ute och målet var Branimirova tržnica, nu var det rätt väder. Vi följde Vukovarska på solsidan och dagen var bländande trots kylan. När vi nådde Držićeva svängde vi uppåt i riktning mot Medvednicas nu snöpudrade sluttningar. Att en taxichaufför kom att bli ”Gastgeber des Bildes” tackar jag för.

Den höga gråa byggnaden till vänster med det hjälmliknande taket är saluhallen på torget vi var på väg till. En liten stund senare var vi där och vi gick ett varv bland grönsaks- och fruktstånden och jag handlade av mina favoritdamer: vitlök, granatäpple, pumpafrön, pumptärningar… Jag beställde ett litet surkålshuvud till imorgon eftersom jag inte ville släpa på ett trekilos. Och så gick jag in i hallen för att köpa ost. Den här gången fick Miki vänta utanför, inte så mycket för att det är hundförbud utan för att jag hade för många kassar att hålla i och han är ju en nyfiken varelse och det kan bli spännande under ostdisken.

Sedan var vi ”lediga” och kunde gå till ”Ribarnica” – som inte längre säljer fisk utan rymmer en bar – och slå oss ner i solen och beställa en kaffe till mig och vatten till Miki. Varorna fick posera på den ena stolen.

Och så satt vi där och jag drack mitt kaffe och tränade mig på att blåsa ut skalen från pumparna på ett någorlunda vårdat sätt. Miki tiggde till sig en och annan gotta och spanade annars efter duvor.

Då och då frågade någon mig om klädståndet mitt emot var mitt, men det var det ju inte.

Lite besviken över att solljuset på morgonen var så blekt blev jag väl, jag hade ju tänkt gå till Branimirova tržnica med Miki och köpa mina grönsaker och det där andra för att sedan avsluta det hela med en kaffe i solen på min speciella plats. Men det finns väl andra dagar och morgonrundan här i kvarteret bjöd ändå på ljusa ögonblick. När jag sedan satt vid mitt bord i balkongrummet och vände och vred på ”Die schwarze Spinne”, eller snarare – och hellre – på min översättning av den, såg jag att solens ljus blev allt starkare och att björklöven hängde som guldpaljetter från grenarna och att bänkarna längs småvägarna i ”parken” plötsligt såg ut som något man kunde vilja sitta på.

Och så småningom blev det dags för en paus och jag bestämde mig för att gå ”söderut” under Slavonska och ner till Borovje. Miki blev uppiggad när han märkte att vi var på väg åt ett annat håll än ett av de vanliga. Som vanligt, i alla fall om jag inte har någon boll med mig, blev det så att Miki och jag gick varsin promenad. Inomhus lever vi tillsammans, men ute är Miki jägare och jag tänker och drömmer eller hälsar på den ena eller andra. Miki ändrar liksom kroppsform när han kommer ut, han blir framåtriktad och nosen pekar neråt och vill veta allt. Bredvid eller efter varandra men i olika dimensioner. Björkguld, himlens färg och tankar på andra tider för mig, en spännande rutten lukt för Miki. Båda nöjda.

Så hittade han något som gick att tugga på och vi stannade på en solbelyst gräsplätt tills han tuggat färdigt. Till slut kastade han för ovanlighetens skull en blick på mig.

Och vi strövade vidare och i mitt huvud hörde jag Fabrizio De André sjunga ”dai diamanti non nasce niente, dal letame nascono i fior” och jag såg en ögonblickssnabb bild av bukten nedanför Lellas och Giuseppes hus i Portobello. Ja, ”och sen gick vi hem”.

Och nu har begravningshögtiden för Pappa hållits där uppe i det nordliga landet. Många kom och enligt vad jag fått höra föll mycket ljus in i det mörka. Här bankar pandemin på dörrar – en man som bodde i Vesnas trappuppgång dog i onsdags – människor är rädda eller bortvänt övermodiga. Här om dagen var det stora torget i stadens mitt sprängfyllt av människor som skrek om frihet, så att det lät som om ”frihet” betydde mord. Jag lever med Miki i den trängsta kretsen: någon gång träffar vi Vesna eller någon annan vän utomhus, om morgnarna pratar jag med min grönsaksman och under dagarna växlar jag några ord med grannar och andra bekanta. Möten med människor sker ute.

Vid den tid då begravningen pågick satt jag här i balkongrummet på Hvarska och läste ”Pingstbrud” för Pappa. Genom huvudet for då och då under läsningen minnen från avlägsna tider: den heta sommaren i Laubach i min tidiga barndom – det sandiga trappstegen och salamandrarna i källaren – och alla de där somrarna i Ingeryd och Buchschachen… Jag förstår så väl de språk som väljer att räkna åren i somrar. Jag såg oss barn på taket den där sommaren i Lindau och mindes från minnet och historier om händelsen hur grannfrun kommit förbi och förskräckt eller varnande sagt till Pappa: ”Ihre Kinder sind auf dem Dach!” ”Schon gut!”, svarade Pappa avspänt men antagligen också roat över själva uttrycket. Och i trädgården där fanns det så mycket gurkor. Och medan jag läste undrade jag ett par gånger om det var Pappa eller jag som var Karin i berättelsen eller om vi kanske var människorna i bygden där. ”– Och se för ett dåligt gräs –”

Nu har det snart gått två veckor sedan Pappa dog. Jag visar en bild på oss tillsammans på Fuxgatan sommaren 2006.

I förmiddags gav Vesna, Miki och jag oss av i bilen till de skogiga kullarna mellan Velika Gorica och Kravarsko – Vukomeričke Gorice. Vi hade ett ganska precist mål som vi både nådde och inte nådde.

För tre år sedan – tror vi – hittade vi mängder av fjällskivlingar längs en stig i skogen där. Vi hittade stigen och följde den på ett liknande sätt som förra gången men vi hittade inte en enda sunčanica (fjällskivling).

Ganska snart var vi helt säkra på att det där med svamparna inte gjorde något. Solen sken allt varmare och de långärmade tröjorna åkte av. Miki sprang ullig på lätta fötter och han fick länge vara helt fri.

Vi tittade från vår ås ner i dalen under oss och bort till nästa ås och ibland ännu längre. I ett skogsbryn hittade vi lite kvarblivna inte helt snygga paprikor och tomater på några rufsiga plantor. Vi plockade några – i stället för fjällskivling, tyckte vi.

Så fick vi syn på några hus och jag kopplade för säkerhets skull Miki och vi följde gräsvägen fram mot det första huset. En man berättade att vi befann oss i utkanten av byn Kravarsko, men att det är en lång by. Vi följde byvägen ett stycke och gick förbi den ena gården efter den andra och vi såg mycket höns och katter och ibland någon hund.

När vi nådde backkrönet eller ett av backkrönen bestämde vi oss för att vända, för vart skulle vi? Och så trampade vi på och efter en stund var vi inne i skogen igen. Miki drack ofta av det välsmakande vattnet i hjulspåren.

På hemvägen stannade vi i Velika Gorica och åt burek och gick till vårt favoritkafé vid den gamla huvudgatan. En lyckad dag.